Rapport av Birgitta Stenberg

Har jag varit på besök i Dantes nedersta krets? Jag har följt Birgitta Stenberg och andra sprutnarkomaner i 60-talets Stockholm. Från kvart till kvart, mellan darrningarna och nojorna utspelar sig den här dokumentära autofiktiva romanen som gestaltar det helvete missbruk kan innebära. Rapport publicerades 1969 när Stenberg kommit ut på andra sidan. Lite handlar det om samhället, språket, litteraturen och skrivandet men mest handlar det om knarket och ruset som hör samman med kåthet, efterföljs av noja och avslutas med tankar på nästa sil.

”…jag är aldrig naturlig sedan jag började med knark, alla yttringar siktas ner genom olika skikt av attityder och uttryck innan jag väljer ett i högen.”

Det är helt sjuka anekdoter hon delar med sig av här. Hennes kärlek Baku har en spruta tatuerad på snoppen som han ”injicerar” henne med. Hon äter hundmat och rå lever i brist på annat. Fördomarna om att missbrukande män(niskor) kan göra helt galna saker utan orsak besannas, mellan rusen och snetändningarna är det tunna väggar.

”Man är aldrig ledsen eller glad. Tänker inte i de termerna. Antingen är den bra och då är allting bra. Eller också snedtänder man. Det är alltsammans.”

Hon varken förskönar eller varnar, hon skyller inte på någon förälder och hon psykologiserar inte. Hon berättar rakt upp och ner, med sin (ironiskt nog) nyktra prosa, hur missbrukarens liv kan vara. Hon tycker läsaren ska veta hur det är, vägrar försköningar. Det är fruktansvärt att läsa. Men samtidigt oerhört att som läsare få ta del av den här (för mig) andra världen.

”Jaget är mittpunkt. Största lycka och högsta ångest ligger på lika stort avstånd från denna mittpunkt, med schatteringar i en ring sinsemellan. Narkotikan slår ett järnband kring denna cirkel och drar åt allt tätare tills alla erfarenheter samlar under den oerhörda pressen i den lilla mittpunkten som är jaget. Det finns inga världar utanför. Inget eget liv innanför.”

Boktips till: Elin i Fucking Åmål.

Kommentera