Tvära kast av Marianne Lindberg De Geer

Den 10 januari 2020 inleder Marianne L D G sitt projekt att bryta den manliga hegemonin av dagböcker som utgörs av bland annat Lundells Vardagar, Norens dramatiska dagböcker och Knusgårds. Scenen är Södermalm. Öppenhjärtigt delar hon med sig av sina tankar om stort och smått. Människor hon umgås med, vad hon tycker om böcker och artiklar hon läser, vad hon shoppar, familjen, städning, promenader, tv-dinners med maken i soffan framför serier eller fotbollsmatcher. Lite politik. Kroppen och dess krämpor, tinnitus, sväljsvårigheter, hörapparaterna, Citalopram och sömnmedicin. Dödsångest i stora portioner och många tankar kring åldrande. Titeln fångar väldigt väl innehållet. Det växlar mellan vardagens bagateller och livets fundamentala filosofi. Plötsligt spricker den tunga känslan inombords och hon gläds över att hålla sin man i handen.

Kärleken och vänskapen i sin livskamrat sedan 30 år är ljuvlig att läsa om. De har en platonisk relation som verkar passa henne. Redan efter 60-70 sidor slår covid-19 till och lägger sig som en tung filt över hennes vardag. I följderna av det får hon ett nytt förhållningssätt till att vara 70+ och att hennes man är över 80 år.

”Står vi, i denna universellt pandemiska tid, inför en epok färgad av Den unge Werthers lidanden? Det skulle inte förvåna mig. Tillbaka till naturen, till drifterna, det animala, när vi ändå kan gå under vilken dag som helst, när den heliga vetenskapen ändå inte tycks kunna rädda oss?”

”De som skriker mest på sänkta skatter är de som skriker högst efter statligt stöd nu.”

Jag uppskattar att hon vågar skriva om pengar, vad saker kostar och vilka summor hon får betalt. Jag älskar att hon delar med sig av sina tankar om att hon inte är någon litterär stjärna på parnassen men tycker om att skriva och vill fortsätta med det. Det finns alltid någon som är bättre men hon låter inte det hindra henne. Det är inspirerande att få ta del av hennes självtvivel. Det är bjussigt. Hon ifrågasätter värdet av intresse i det hon skriver och jag vill berätta för henne att det är intressant. Jätteintressant till och med. Och jag hoppas verkligen att det kommer fler dagböcker av Marianne L D G.

Hon ser på fotboll, motionerar genom att shoppa, lyssnar på Tupac. Hon upprörs över Åsa Linderborgs pudling och Cissi Wallins Allt som var mitt. På samma gång är hon tvivels förutan en vänsterorienterad feminist som återkommer till storheten med #metoo. Hon är inte rädd för att tycka ”fel”. Låter sig inte trängas in i någon åsiktskorridor.

Syftet med skrivandet är att hoppa på sig själv bakifrån. Att hon ska få se sig själv utifrån för att komma underfund med vad hon är för en. Inte minst därför skulle det vara mycket intressant att få ta del av en del två. Hur stämmer hennes självbild med dagbokens? Jag får uppfattningen att hon är trygg, med stor livsaptit, god psykisk hälsa. Hon har rimliga förväntningar på livet och lyckas hålla en bra balans. Detta trots den antidepressiva medicinen, eller på grund av den. Jag glömmer dock inte att någon sann bild av en människa får vi inte genom någon bok någonsin, jag ser dagboksgenren som en del i autofiktionen.

”Moderaterna föreslår att det ska bli straffbart att vara med i kriminella gäng. Yes. Då får bankerna se upp nu!”

Förutom kroppens status kan jag relatera till det mesta hon skriver. Som att ålder på något sätt verkligen bara är en siffra. Hon är en feminist född på 40-talet vars åsikter passar oväntat väl med mina. Är jag gammaldags eller är hon ungdomlig? Vad värre är att jag känner igen mycket av behovet hon har av ensamhet, känslan av distans till andra människor. Det är något hon kan acceptera i sin ålder, men jag är bara drygt 40 och måste nog kämpa emot lockelsen i eremitlivet några decennier.

Jag kan ha svårt att njuta av utlämnande litteratur författad av unga människor. Jag är rädd att de ska ångra sig senare, eller behöva lida för vad de skrivit om tio år. Men när jag läser Tvära kast kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara njuta. Jag litar på att Marianne L D G vet vad hon gör.

Tack till Kaunitz-Olsson förlag för recensionsexemplaret.

Kommentera