Elis 84 år firar jul med sina yngre släktingar, irriterad sig på hyenorna som han kallar barnbarnen, saknar det traditionella svenska julbordet som ersatts med skaldjur, stör sig på att sonhustrun kallar honom ”pappsen”. Tillslut brister tålamodet och han går från det sedvanliga buttra gnällandet till att ryta ifrån ordentligt, vilket resulterar i hjärtstopp och ambulans till sjukhuset. Där utspelar sig sedan resten av berättelsen.
Inte död än är den sura gubbens apologi. Med en försonande och varm ton förmedlar Johan Ehn en lite smårolig historia som breddar förståelsen för gubbstrutten. Elis är en klassisk äldre man som är ”hård utanpå och mjuk inuti”. Han är besserwisser och backar alltid in bilen i garaget. Vi följer honom när han minns tillbaka på sin barndom som fosterhemsplacerad, när han mötte sin stora kärlek, sina tidigare erfarenheter av politiskt och fackligt arbete, folkhemmets framväxt som senare övergick i statuskarusell.
”Han känner hur han ligger och eldar upp sig själv. Och det är väl inte så konstigt. Han är besviken och förbannad på att det land han var med och byggde upp sen såldes ut och numer drivs som ett företag på en konkurrensutsatt marknad.”
Har ni läst det förut? Det har jag i Fredrik Backmans böcker.
Författaren som också är skådespelare, läser upp med teatralisk förmåga, det ger jag pluspoäng för. Jag gillar språket och tycker mycket om karaktärerna. Sjuksköterskan Tony är min favorit. Grundtemat att strax innan entrén till pärleporten reflektera och försöka ställa till rätta, är intressant. Dock påminner läsupplevelsen om att se dockteater. Det är mysigt men brister i realism och osar av feelgood. Jag är inte förtjust i ”revan” som tillåter Elis att resa i tid och rum.
Hon är havets författare Karin Erlandsson. Det visade hon redan med Pärlfiskaren. Jag vet ingen annan som skriver så vackert och träffande metaforiskt om havet. Den här romanen skulle man kunna läsa bara för naturbeskrivningarna. Därtill får läsaren lära sig om Ålands historia ur ett kvinnligt perspektiv.
In media res börjar den här berättelsen år 800, med att Lia föder Ragnar. I nästa avsnitt bygger Ragnhilds pappa Birger en medeltida kyrka. På 1700-talet tvingas Karla fly undan ryssarna. Berta flyr undan svenskarna på 1800-talet. Berättelserna fortsätter in i modern tid.
Hem är en lättläst kollektivroman/novellsamling som bjuder på korta nedslag hos några åländska kvinnor genom tiderna. Nästan oavsett vilket århundrade vi landar i är kvinnorna kvar i land, väntande på männen som via havet lämnat familjen och härden. Erlandsson centrerar handlingen runt vikten av hemmen där kvinnorna arbetar med omsorg av barn, män och gamla. De odlar, bakat bröd, berättar sagor, tröstar och stödjer. Någon tvingas uthärda slag, en annan övergrepp, en tredje sorgen efter ett omkommet barn.
En grå sten med en vit ring är vårt ankare som återkommer i varje berättelse. Den har en utzoomande effekt som påminner om hur havet, stenen, naturen finns kvar och vi människor byts ut. Vi andas samma luft, tittar på samma sol och simmar i samma vatten som tidigare generationer. Normer, kultur och levnadsvillkor ändras men de grundläggande behoven är bestående.
Det här är en jättefin episk roman med bra balans mellan mänskliga relationer, historiska fakta och miljöbeskrivningar. Jag tycker mycket om Erlandssons språk men anser ibland att hon skriver med lite väl stora bokstäver som täpper till alla mellanrum. Det är fint att hon är lojal med och vill hylla kvinnorna men jag hade önskat att de var lite mer komplexa. Flera av karaktärerna skulle jag vilja läsa mer om. Hur gick det till exempel för Ragnar som föddes slapp som en vedklabb på vikingatiden? Den här romanen kunde gärna ha varit längre.
Det här är en bok om livet som utmanas av döden. Vi föds döende, vi vet att vår tid är utmätt, men ändå lever vi på ett sätt som fick Kierkegaard att säga: “det är förbjudet för en man att glömma att han existerar”. Heidegger hävdade att människan har en ”vulgär tidsuppfattning” som innebär att vi glömmer bort att uppmärksamma att vi är levande. Eftersom döden, för den som dör, innebär ett tomrum utan tillgång till penna och papper, är det de som kvarstår i livet som måste handskas med och berätta om den. Alex Burénius som förlorade sin nittonåriga storebror i en trafikolycka, tar sig an den uppgiften på fantastiskt fint sätt.
Han inleder sin debut Dödsängel med primärrapporten som redovisar olyckan. Den följs av ett otroligt starkt kapitel där författaren berättar att det är tolv år sedan hans bror dog. När döden kraschar in i ett liv förstärks livskänslan. Det vet författaren och han vet också att förmedla det i ord. Burénius beskriver hur det är att besöka graven, hur broderns död påverkat hans liv och hur minnena av honom fungerar och inte fungerar.
”Det minnesvärda är inte minnesvärt. Det högtidliga är trivialt. Det exceptionella är betydelselöst. Det banala är väsentligt. Det är i det vardagliga, det lilla och triviala som det verkliga dramat utspelar sig, för det är där vi tillbringar den förkrossande merparten av våra liv.”
Språket är poetiskt och vackert samtidigt som han verkligen konkretiserar hur sorgen efter en nära anhörig kan te sig. Jag blir fruktansvärt berörd och helt och hållet hänförd. Det är förstås väldigt sorgligt men det finns ljus i mörkret. Efter att Burénius lämnar sin brors gravsten känner han sig glad och tacksam för livet. Han tänker:
”att varje människa är fullständigt fri, oavsett livshistoria och existensvillkor (en tanke som annars aldrig kommer till mig). Den grumliga känsla som så ofta plågar mig att jag inte alls har lyckats så bra här i livet som jag kanske skulle önska, är borta. Vad jag än lägger min tid på är det inget slöseri. Jag vet ju att det är där hos honom som jag egentligen hör hemma, att jag så att säga redan lever mitt andra liv. Att jag har fått detta andra liv är lika meningslöst som det är en välsignelse.”
Men, den största delen (79%) av den här boken består av en fiktiv berättelse om lastbilschauffören Ivar som råkade döda tre ungdomar. Han är en stor stark karl, snart 40 år, som kört lastbil i över ett decennium. Men varken arbetslivserfarenhet eller fysisk styrka är till någon hjälp för den här nya Ivar. Genom att följa hans tankeström förstår vi att han anser sig vara en annan nu och han kommer aldrig mer att köra lastbil. Hans tankar är ett sammelsurium och handlar om tidigare erfarenheter, om kärleken till sin son, oron för hur hans fru ska kunna förstå honom, om Gud finns etcetera. Det är skickligt gestaltad feelbad som ändå tack vare en tänd lampa sprider ett ljus, som metafor för liv.
Jag tycker dock inte att den fiktiva delen tillför så väldigt mycket extra. Läsaren känner igen tankegångarna från författarens eget avsnitt. De går på repeat, vilket jag upplever som tjatigt men samtidigt realistiskt. Jag uppskattar ansatsen att försöka sätta sig in i ”förövarens” tankegångar och tycker absolut att Burénius behärskar det skönlitterära berättandet, men ribban ligger så högt från avsnittet innan att rivningen är ett faktum.
Jag tänker att om skiljas är att dö en smula, måste att skiljas för alltid i så fall innebära att dö långt mer än en smula. Att drabbas av döden helt oförberett och när man är ung och försvarslös, måste vara det värsta. Innan rynkorna ens börjat utfärda varsel för vad som komma skall. Jag tänker mig att den död jag önskar, kan jämföras med att vara gravid. Först är man rädd för att föda men tillslut är det så jobbigt att bära det tunga barnet i magen att känslan av att man vill få ut det överstiger förlossningsrädslan. Kan det inte vara så med döden också?
Hjärtat är som ett 431 sidor långt brev skrivet till ett ”du” – Daniel Bergmans dotter Alma. Ett berörande grepp. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden mellan nutid, 2011 då han får veta att han är sjuk samt anekdoter från sin barndom och sitt arbetsliv. Han är son till två besvärliga konstnärer som satsade allt på yrket. Kanske är det därför han inte kan gråta? Han delar sin bild av en ”fläckvis klok person”, pappa Ingmar Bergman som i berättelsen går under epitetet farfar. Regissören dog ett år innan Alma föddes.
”Din farfar var ju son till din farfarsfar: kyrkoherden. Det var därför han redan som barn lärde sig hur man kan bemöta folk på ett så att säga planerat sätt, för att nå dit man vill, eller ge det intryck man önskar. Eller helt enkelt få andra att göra som man själv bestämt sig för.”
Kanske var han en despot Ingmar Bergman, kanske var han ett stort barn med makt, som lät sig styras av sina rädslor? Förmodligen både och. Daniel Bergman väljer – till skillnad från många andra manliga författare – också att fokusera sin mamma, pianisten Käbi Laretei. Han funderar på om hon överhuvudtaget kunde älska andra människor.
Det här är en öppenhjärtig och insiktsfull självbiografi. Bergmans strävan efter autenticitet lyckas och han bjuder på sina osympatiska sidor. Som en röd tråd går den skrämmande känslan över att vara ensam i sin kropp. Ett annat genomgående tema är förställda känslor som han fått en rejäl överdos av. Dels från båda sina föräldrar dels på grund av regissörsrollen. Därför söker han sig till vården. Som ambulanssjuksköterska är det bara verklighet, och rena känslor som gäller. Inga omtagningar är möjliga. Jag uppskattar diskussionen om huruvida man kan, bör eller inte bör förställa sig inför sitt barn.
Bergmans karriär som passare och regissör intresserar mig egentligen inte, men boken som helhet är givande på en allmängiltig nivå. Att vara ett intressant namn innan man ens visat vad man går för, vad gör det med en människa? Enligt Bergman leder det en in på villovägar. Mellan de sensationella episoderna som innehåller uppvaktningar, diarré, påtvingad samvaro med pappa Ingmar, lik och ett sjukt hjärta får han mig att fundera kring vad kärlek är. Är förmågan att älska utvecklingsbar i vuxen ålder eller står den alltid i proportion till hur älskad man var som barn? Bergman tror att han lärde sig om kärlek av sin dotters mamma. Jag tror att kärlek hänger ihop med sårbarhet, man kan inte få det ena utan det andra.
Snart förstår jag författarens behov av att tala ut och förklara sig, inte bara gentemot sin dotter kanske. Han gör med sin bok Hjärtat rätt och slätt en pudel. Framgångens sötma och omgivningens rövslickeri som förförde honom som ung gav honom erfarenheter han kanske hellre varit utan. Jag relaterar hårt till att skämmas över hur jag tänkte och handlade som ung (också vad jag gjorde för fem år sedan). Jag både skäms för, känner med och njuter lite av att läsa om Daniel Bergmans återblickar på sitt yngre onyanserade jag.
Livet ändå va?! Det där med att inte få en andra chans. Om man nu ens vill ha det? Livsåldrarna förstår man långt efter att man passerat dem och då är man i en ny ålder som man står utan erfarenheter inför. Jag älskar att läsa böcker som får mig att förstå att många (alla?) människor delar upplevelsen av hur svårt det är ändå, livet. Även för privilegierade. Men de flesta av oss stretar på, vill vara bra människor och göra rätt men måste också hantera oundvikliga misslyckanden. Bara en sådan sak som att begrava sin mor:
”Idag för precis en månad sedan begravde vi din farmor. Jag stod i Jacobs kyrka framför alla begravningsgästerna och lade sand på kistlocket utan att använda spaden som fanns för ändamålet. En hel del smågrus limmade sig fast i handflatorna så efter att jag lagt dit den lilla sandhögen klappade jag händerna mot varandra. Det blev som en liten applåd, ofrivillig och definitivt malplacerad. Skakade av mina smutsiga händer över hennes kistlock medan alla satt i kyrkbänkarna och såg på. Så kan det gå. Ofrivilligt.”
En annan insikt jag fick under läsningen av den här boken är välsignelsen det innebär att kunna gråta. Min kropp släpper på tårarna vare sig jag vill det eller inte vilket förstås fått mig att skämmas många gånger. Men egentligen är det att ha en inbyggd konnässör, ett pålitligt och äkta uttryck som förvägrar mig att spela teater.
Ett sista ord om den fantastiska och oerhört passande framsidan: Nils von Dardels konstverk Ett hjärta i brand. Som pricken över i:et.
Det här är en vackert nedtecknad queer släktkrönika över tre generationer som börjar i New York 2001, med Melodi. Hon är 16 år och avslutar sin barndom genom att till tonerna av Prince gifta sig med Malcom.
”Om det här ögonblicken var en mening, var det jag som var punkten.”
Av alla vänner och släktingar som är där, är det mamma Iris som Melody försöker undvika att titta på. Deras relation är minst sagt ansträngd. Iris var 16 år och hade aldrig drömt om att bli mamma, när hon fick Melodi tillsammans med Aubrey. Iris lämnade sin lilla dotter för att plugga på college.
Vi får oss små smakportioner serverade från tre generationers liv, mellan nutid och 1921. De är av olika kön och från olika samhällsklasser, men de delar alla erfarenheten av att rasifieras. För varje kapitel växlar berättarperspektiv och tidsperspektiv.
Efter Melodys är det pappa Aubreys tankar vi får del av. Hans älskade mamma, ensamstående, försörjde sig som prostituerad, fast det förstod han inte som ung pojke. Han förstod inte heller hur fattiga de var förrän han lärde känna Iris.
Den här romanen är bara 176 sidor lång, men innehåller egentligen allt jag kan önska. En kort bok med bra språk som handlar om svarta kvinnor, klass, mor- och dotterrelation, kolonial historia och som dessutom är feministisk och queer OCH har ett bra slut, är verkligen en Karenina-bok. Det är hisnande att tänka på hur tidigare generationers erfarenheter och handlingar startar vågor som slår in i framtiden. Men jag lyssnade på den här vilket kan vara anledningen att jag känner mig distanserad. Eller så blir det lite för korta besök i varje huvud. Kanske är det lite för perfekt? Karaktärerna gör och tänker precis så där som jag önskar.
Dock får författare som väljer att citera Sojourner Truth alltid pluspoäng. Den svarta kvinnliga feministen som föddes in i slaveri på 1700-talet och inkluderas i allt för få historieböcker förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.
Som jag varit inne på tidigare när det gäller Kerstin älskar jag att hon påminner mig om hur det var att vara barn. Jag kan känna igen mig och det hör inte till vanligheten när det kommer till barnbokskaraktärer. Hon vågar inte räcka upp handen och hon står inte omedelbart upp för sig själv. Kerstin gör ibland lite fel (det är underbart), ofta utan avsikt, men så vågar hon inte berätta sanningen i rätt minut och sen är det för sent och vips har en lögn växt fram. Kerstin är känslig som bara den, men samtidigt trygg i sig själv. Hon gör sig inte till för omgivningen, varken vuxna eller barn. Hon har integritet och att bli tillsagd av en lärare eller annan vuxen innebär ren och skär skräck.
I del fem av den prisbelönta serien om Kerstin, har hon fått sin lillasyster Miranda. Kerstin älskar sin syster och vill pussa och bära henne hela tiden, trots mammas tråkiga tjat om att hon ska ta det försiktigt. I skolan finns det coola tjejgänget som nu bytt ut ryggsäckarna mot handväskor. Efter gympan tar sig två av killarna – i klassisk stil – in i tjejernas omklädningsrum. (Till min stora glädje blev min tioåriga dotter helt chockad över detta fenomen som aldrig skulle ske på hennes skola, menar hon.) Eftersom Kerstins lärare, precis som läraren på min tid, inte tar killarnas skitbeteende på allvar går tjejerna samman och tänker att de får ta saken i egna händer. Gunnar har dille på att slå olika rekord inspirerad av Guinness rekordbok.
För första gången i den här fantastiska bokserien känner jag att boken riktar sig mer än till mig än till mitt barn. Bokens ämnen slår an i mig som tillhör samma generation som författaren medan mitt tioåriga barn är mer frågande. Men språket, realismen och själva karaktärerna är ju barnvänliga och ljuvliga som vanligt.
Även den här boken kommer med en viktig sensmoral till vuxna; tänk på vad du säger. Barn kan uppfatta saker bokstavligen vilket kan leda till plågsamma missförstånd. Där har man ju förmodligen så att säga redan skitit i det blå skåpet, men ja ja.
Först, dock inte främst, en liten undran över varför en författare som inte kan säga ”r” envisas med att själv läsa upp sina böcker? Det finns ju många andra duktiga uppläsare som kan uttala alla alfabetets bokstäver, menar jag.
”Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig, jag vet inte varför, men jag kommer straffa er alla för det.”
Stefan Krakowski, psykiatriker, har infiltrerat sig online och träffat en rad olyckliga män och en kvinna med syfte att få reda på mer om incelrörelsen. De har dåligt självförtroende, psykisk ohälsa, är mer eller mindre farliga – vissa föremål för SÄPOs intresse. De heter Anton och Aron eller Elliot Rodger och de hatar kvinnor, invandrare och sig själva. Det utåtriktade hatet är säkert delvis ett psykologiskt försvar, maskerade känslor, för att stå ut. Vidrigt är det, och arg blir jag.
Jag läste ju nämligen ut Amanda Romares fina bok igår, om kvinnliga incels och det är svårt att inte uppröras över skillnaden. Även om flertalet manliga incels säkert är lika vänliga mot sin omgivning som Amanda. Det är delvis ett nutidsproblem med ensamhet vars förklaringar hör samman med samhällets utformning men det har också något med manligheten att göra.
Denna slutsats tycks också Stefan Krakowski vara inne på. Män är ensammare än någonsin och deras livssituation är problematisk, hävdar Krakowski. Dock vill han inte riktigt tala ur skägget. Å ena sidan menar han att ett beteende som män dragits med i alla tider är att maskera sin sårbarhet. I takt med att jämställdhetens framgångar och kvinnors makt ökat har också de kvinnohatsrelaterade terrordåden blivit fler. Kvinnor presterar bättre i skolan och utbildar sig i allt högre grad, män går i motsatt riktning. Var femte man saknar en nära vän. Män är överrepresenterade bland hemlösa, fängslade och de som begår självmord.
Å andra sidan intervjuar han ”den lyckliga horan” (som han kallar ”sexarbetare”). Hon intygar hur gulliga och trevliga sexköpare är och hur underbart hennes jobb är. Hon njuter och gör det inte alls för pengarna. Krakowskis poäng tycks vara att ifrågasätta sexköpslagen, även om han inte säger det rakt ut (skägget som sagt). Han citerar Linn Heed och Pär Ström som bekräftar att samhället och skolan är ”feminiserad” och orättvis mot män. (I själva fallet är dagens skola svårare för alla eftersom det handlar om att samtala, resonera och skriva essäer kring ämnen man ännu inte fått lära sig om.) Han blandar in sina egna upplevelser, i något som liknar anekdotisk bevisföring. Och sen menar han att ett mansöverskott är en av anledningarna till att incelrörelsen växer.
”En milstolpe under 2000-talet var att det för första gången blev fler män än kvinnor. ” /Källa: SCB, september 2021
Flera av de fakta som Krakowski presenterar kapsejsar och förklarar inte alls problemet med den manliga incelrörelsen. Den enda underbyggda förklaring som återstår är att vissa män inte klarar av det motstånd som kvinnor tvingats kämpa mot i generationer. Före år 2000 hade vi ett kvinnoöverskott i Sverige. Kvinnor har i många och långa tider tvingats förändra sitt utseende för att vara tilldragande för män. Vi lever för sjutton gubbar i ett patriarkat där allt som anses kvinnligt nedvärderas.
Jag lider med människor som har autism och andra neurologiska och/eller psykologiska svårigheter. Jag lider med alla människor som inte hittar en partner. Jag lider med män som är låsta i en giftig mansroll. Det är för jävligt – om det nu stämmer – att cirka 20% av de snygga får 80% av allt sex (och kärlek kanske?). Men kom inte och säg att män som grupp har det svårare än kvinnor som grupp, för se den gubben går inte.
Det här är en samtidsroman om när kärleken inte vill flytta in, ett vrål av frustration över att gång på gång bli dumpad och inte ens lyckas få till en tredje dejt. I vår tid finns ett narrativ om självständighet och baksidan av det är ensamhet. 40% av den vuxna befolkningen lever ensamma enligt SIFO. Amanda Romare berättar öppenhjärtigt, med humor och självdistans, om hur det kan vara att bli dumpad av halva Malmö.
Jaget, som också heter Amanda och är lika gammal som författaren (31 år) lär vi känna genom ett års dagboksanteckningar. Hon har ett stabilt och lustigt gäng med vänner. De har med sig piskor ut på krogen som de klatschar hit och dit med, som raggningstrick. Amanda är rolig, snabbtänkt, drogfri, frispråkig och ganska snygg. Hennes standardfråga lyder: Hade du helst velat ha sex med en gris eller en död människa? Hon söker kärleken på krogen, bland grannar och vänners vänner samt Tinder – kärlekens bajstunna.
Ett fåtal tillfälliga sexuella förbindelser får hon till, men blir obönhörligen dumpad som ”flickvänsmaterial”, trots att hon är jättebra på att kommunicera, sväljer sin stolthet, förflyttar sina gränser, försöker vara en ”cool girl” som är öppen för det mesta. Hon anpassar sig, kompromissar, biter ihop, tröstar och peppar, bjuder till, sätter sig in i den andras situation, men det hjälper inte. Hon ifrågasätter sig själv allt mer, sin klasshärkomst, sitt utseende. Hon skäms över hur hon låter sig bli behandlad. Analyserandet går henne på nerverna och hon tappar sin genuinitet.
Boken känns ganska lång och det gör att läsaren verkligen får uppleva hennes känslor av hopplöshet och utmattning som ökar i takt med dumpningarna. Amanda hyvlas ner bit för bit men berättelsen tappar inte ett uns espri. Hon silar sina upplevelser genom ett ironiskt filter vilket får mig att skratta högt flera gånger. Jag är egentligen för gammal och måste ibland googla det ungdomliga tugget och somliga av alla populärkulturella referenser. Men även för mig är det här är en riktigt rolig roman.
”Kom en timme för sent, även om vi bara satt en preliminär tid. Jag valde som sagt min gröna skinndräkt men svettades sönder den. Inget andades under mig. Jag var alldeles våt.”
Men den har förstås ett allvarligt djup. Hur ska en människa som upplever sig oälskbar våga visa sig sårbar? Vilka möjligheter återstår när kärleken reducerats till en vara på Tinder? Jag tror inte att sex och/eller sms är särskilt bra grogrunder för kärlek. Kanske föredrar många män(niskor) förlegade ideal? Amanda kan försörja sig själv, hon utstrålar varken offer eller våp utan är rättfram med vad hon vill och hon tar initiativ. Är det vad hela den här skiten handlar om; att en stor andel män inte attraheras av kvinnor som inte är lågmälda, blyga och behövande?
Jag lyssnade på ”faktaboken” om manliga incels parallellt. Somliga män som blir dissade vill döda kvinnorna som dissar dem. Många kvinnor som dumpas, Amanda exempelvis, tackar för tiden som varit, biter i det sura äpplet och försöker ta hand om sina jobbiga känslor själv, för att sedan avsluta med några uppmuntrande ord till killen. En annan stor skillnad är att många kvinnliga incels söker stöd hos vänner och familj. Män sitter oftare socialt isolerade framför datorn och sprider sitt hat.
Jag tror att några av anledningarna till problemen med utebliven ömsesidig kärlek är bra saker som jämställdhet, frihet, självständighet och valmöjligheter. Men det djupt mänskliga behovet av nära relationer har inte förändrats. Samtidigt som jämställdhet och allt det andra ökar välbefinnandet i redan etablerade relationer. Man ska ”bara” lyckas komma dit.
Romare skriver modigt fram ett realistiskt porträtt av en medelung kvinna i vår samtid. Jag gillar det litterära greppet med ett renodlat subjektivt jag-perspektiv. Via dagboken berättar hon vad hon tänker på, vad hon håller hemligt för kompisarna och vad hon egentligen menade och tänkte när hon sa si och så. Läsaren får tillsammans med Amanda gissa sig till killarnas belägenheter.
Ni som gillar Girls, Bridget Jones dagbok, Nuckan, Bara ha roligt och Männen i mitt liv, kommer definitivt uppskatta den här.
Åh vad jag beundrar Birgitta Stenbergs författarskap! Så känner jag väldigt starkt när jag läser Erotiska noveller. Med en naken ansiktslös kvinna på omslaget förväntar sig läsaren kanske snaskiga noveller, lite lagom oanständiga som ska försätta henne i vällustig stämning. Men pass opp! Plötsligt vänder blodet som är på väg neråt tillbaka upp i huvudet igen. Inte kan man okritiskt ge sig hän och njuta av en sinnlig upplevelse, nej nej. Den erotiska litteraturens förgrundsfigur, Anaïs Nins svenska motsvarighet Birgitta Stenberg låter oss ta del av hennes kritiska och humoristiska blick både innanför och utanför den porösa gränsen för vad som kan kallas sund erotik. Erotik som enligt författaren ska skiljas från kärlek och gärna kan innefatta fler än två personer samtidigt.
”Jag var just fjorton år fyllda när jag la märke till att männen började betrakta mej på ett helt nytt sätt. […] Efter att ha suttit på detta tåg i åratal och haft en kropp som var min egen så satt jag nu här med en kropp som tillhörde männens ögon. De inte bara upptäckte att jag fanns till, deras blickar sa alldeles bestämt ifrån att jag angick dem, att de på något sätt hade en hemlig rätt till mej och att det bara gällde för dem att hitta fram till mej, kringgå mitt motstånd om jag hade självbevarelsedrift nog att äga ett sådant, men att naturen var på deras sida och att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag tillhörde dem.”
Den första novellen Nattåg till Nazaré som också är den mest omtyckta, står som introduktion och vägledning inför läsningen av de följande (om man lyckas behålla blodet i skallen hehe). Man kan inbilla sig att det är någon version av Stenberg själv som är med i leken, som handlar om lesbiskt sex.
Nästa novell heter Oas och handlar om en kvinna (gift med en man) som med hjälp av två andra kvinnor får sin första orgasm i gemenskap. Här finns en syrlig och tydlig kritik av män som likställer penetration med sex och glömmer resten (klitoris yttre delar).
Den tredje explosiva texten heter Lilla Marie förvärvar insikt. Den är så rolig! (Nu kan jag inte låta bli att spoila!) Lilla Marie är en världsberömd skönhet och hon förför ohjälpligt – eller blir förförd av – alla män hon möter. Hon söker nu efter ett jämlikt möte med en man utan förförelse. Hon beger sig till slottet Ecume (skum på franska) för att sammanträffa med några främlingar som ska hjälpa henne. Där genomgår hon något som liknar BDSM som inkluderar våld, tårar och orgasm. Tanken är att förnedringen och lidandet ska kuva Marie att bli som män önskar sig av en kvinna; ett ovilligt offer. I sin flykt undan de sadistiska männen möter hon Voltaires Kunigunda som givetvis arbetar i trädgården. Kunigunda avfärdar den – enligt henne – dumma tanken på jämställdhet och skickar Marie vidare till grannen; Henry Miller. Lilla Marie – som är beläst – frågar Miller varför inte en enda intellektuellt jämställd kvinna har fått sätta sin fot i hans produktion. Miller svarar att kvinnor är till för att förföra eller förföras, punkt slut. Slutligen möter hon vänlighet och förståelse, i SCUM-författaren Valerie Solana. Hon har lösningen på Maries problem, jämställdhet ska krävas, om det så ska behöva ske med våld. Hon säger:
”Män är en tidig mutation, ett naturens misstag! Vi gör vad vi kan för att rätta till det.”
Stenberg menar nog egentligen inte att provocera, det är mycket kloka saker hon proklamerar, men hon var förstås fullt medveten om att män(niskor) skulle bli provocerade. Hon backar i vilket fall inte en millimeter, för nu är vi så gott som framme vid de två novellerna som handlar om pedofiler. Vi ska bara igenom en hemsk berättelse som avhandlar knarkets baksidor först.
Vi har i båda fallen att göra med en Humbert Humbert-liknande figur. Han som verkar snäll och förstående och har en försiktig framtoning. Som genom att missbruka sin maktposition och dupera sina unga offer kan intala sig att barnet ger sitt samtycke och att relationen är legitim. Dessa realistiska skildringar ger ett obehag som skär genom märg och ben.
Precis som Nabokov misstolkades, uppfattar flertalet läsare Stenbergs texter som romantiserande av pedofili. Det gör inte jag. Jag tror syftet är att visa att pedofilen är inte ett äckligt troll som man direkt kan sammankoppla med onda avsikter. Tvärtom. Det kan vara en i övrigt bra person med karriär och familj. En enormt viktig lärdom.
Det här kan vara en av de modigaste svenska böcker jag någonsin läst.
”En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.”
Jag har precis läst Min kamp av Knausgård och har svårt att låta bli att jämföra dessa intelligenta, depressiva skrivande män med missbruksproblematik, självtvivel och knepiga relationer till sina fäder. De ville som unga knulla, knarka och supa helst samtidigt. Det är svårt att uttala sig om den reella skillnaden mellan dessa två – jag känner ju inte dem – men där den enas texter är allvarliga, egocentriska och ibland tycks rättfärdiga dåligt beteende är Johan Cronemans humoristiska, ödmjuka och saknar narcissistisk underton men har däremot självdistans.
Croneman uppger att han inte varit glad sedan han gick i femte klass. Alkoholen har varit en följeslagare och han har även ägnat sig åt spelmissbruk. Han var gift ett tag och fick en son (vid 48 års ålder), Folke är hans stöd och ger livet mening. När aortan gick sönder och han var nära att dö lyckades han sluta supa. Men han är ju inte fri från begäret för det.
Men en sjukdom vill han absolut inte kalla alkoholism. Han diskuterar kring vad det är som gör att vissa fastnar i missbruk och andra inte. Det är värdefulla ord och jag lyssnar med stort intresse, trots att han egentligen inte ger några svar. Han bjuder på desto fler skratt. Han undviker att ge råd och det älskar jag honom för. Det är ingen självhjälpsbok men likväl vidgar han min förståelse för hur svårt det triviala livet faktiskt kan vara.
”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder.”
Berättelsen består av korta nedslag i hans liv, utan kronologisk ordning. Vi får höra om hans auktoritära och lynniga pappa som också blev mytoman. Pappan eldade upp den hemsnickrade ljusstake som Johan Croneman gett till sin mamma i julklapp dagen före. Croneman har gått till ett tjugotal olika terapeuter som mest velat prata om hans skrivande.
Under lyssningen tänkte jag på: 1) Jag älskar hans dialekt. 2) Han är en fysisk och kanske också psykisk fusion av Karl Ove Knausgård och Carl Johan de Geer. 3) Fan vad jag ångrar att jag slängde mitt barns teckningar i pappersåtervinningen där hen också hittade dem.
Senaste kommentarer