Kvinnoglädje av Kerstin Thorvall

Kvinnoglädje är en mystisk novellsamling som Kerstin Thorvall skrev 1960. Det är hennes tredje bok. Som historiskt dokument är den intressant. Här skriver hon om hur en mamma ska tackla så kallade måsten, vårda relationen till sin man under småbarnsåren, mode, cellstoff, kolbilen som kommer, om att ha hembiträde och städhjälp. Om förlossningen av hennes tredje barn och tiden på BB. På den tiden fick man inte umgås med sitt nyfödd barn mer än korta stunder under amning. Detta gjorde att upplevelsen när man kom hem som förstabarnsmamma var svår.

Jag som Thorvall-fan känner inte alls igen det här glättiga, tillrättalagda, urvattnade närmast själlösa. Här står saker som ”långt inne i oss [kvinnor] bor alltid längtan efter ett litet barn”. Möjligen tillförde den något nytt på 60-talet. Här har hon inte ännu hittat sin karakteristiska stil som jag tydligt kunde skönja i boken som hon skrev året efter den här, Flicka i april. Det är som att hon är kvar på andra sidan. Där hon lever i idyllen och gärna vill berätta om hur härligt det är att bo i hus på landet jämför med förorten på stan. Och grannsämjan! I senare böcker förstår vi att det var mest hennes man som umgicks med grannarna och att hon fick klaustrofobi i huset.

Att läsa någons hela bibliografi blir som att följa henne i livets olika faser. När hon skriver Kvinnoglädje tycks hon fortfarande vara troende i den bemärkelsen att hon ska leva ett vanligt svenssonliv. Hon håller sina hjärnspöken för sig själv, än så länge.

Texten om boken (se bild) säger ju allt: ”…man hoppas flera kvinnor skall gå med ny iver till sina barn och hemplikter efter att ha läst den”.

Alla tiders sex av Jonathan Lindström

Den, för mig tidigare okände, Jonathan Lindström, arkeolog och författare, har med den lockande titeln lyckas lura mig till en historielektion där jag fått uppleva vämjelse och skratt. Lura är kanske att ta i, jag är historiskt intresserad och det bör man vara för att läsa den här boken. Eller så kanske man kan bli det?

”KULTURPENISEN
Innan vi tar itu med världshistoriens viktigaste aktör, det vill säga det kvinnliga könsorganet, ska vi beta av en liten uppstickare. Här berättar jag om penisens långa, krokiga historia och om artificiell insemination av jordgudinnan, en veritabel storindustri.”

Den har ett nordeuropeiskt fokus och vi får ta del av arkeologiska teorier och fornnordiska myter. Han lyfter att flera fornnordiska myter som berättats genom tiderna som skrönor faktiskt var övergrepp och han tycker att man ska sluta försköna och se dem för var de faktiskt var, uttryck för vidrigt patriarkalt våld. Författaren är genusmedveten och tydligt feministiskt bevandrad vilket givetvis är ett stort plus. Exempelvis får sig Horace Engdahl en välförtjänst skopa. He he.

Jag lär mig om arkeologen Marija Gimbutas teori om hur Europas tidiga bönder levde i matriarkat och tillbad gudinnor. Om Sveriges första författare Petrus de Dacias som också var den första svensk att beskriva förälskelsen som fanns mellan honom den tyska Kristina av Stommeln. Petrus växte upp på den gotländska landsbygden och trädde in i Visbys dominikankloster år 1250. Om Gutalagen från 1200-talet som hade en bötesprislista betitlad ”Om ofredande av kvinnor”. Där står att slå huvudduken av en kvinna kostade två marker, cirka 2000 kr idag. Tog man henne på bröstet kostade det bara 130 kr. Inget straff dömdes ut om man tog henne på könet, då det ansågs vara hennes eget fel. Jag lär mig om ”den gravida mannen” som ”föder” ut en insekt. Insekten ”var en värdig son till en värdig far”. Kanske en inspiration till Kafkas Förvandlingen? Om ATU-systemet. Om kyrkans förhållande till celibat och pedofili. Om samlagsställningar, polygami, tidelag, hederskultur och det fornnordiska övergreppsmonstret tursen. Om våldtäkt och sexslavhandel som en affärsidé och som kan ha varit en viktig faktor i Svearikets framväxt. Om Ottar och preventivmetoder (”tröska inne och skaka ute” = avbrutet samlag).

Men det som imponerar allra mest är hur fingertoppskänsligt Lindström lyckas kombinera fruktansvärda skeenden med komik. Exempel, se bildtext:

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld

Som en mix av Ágóta Kristófs direkta språk och Karin Smirnoffs realism. Det kan knappast bli bättre! Marieke Lucas Rijneveld från Nederländerna vann International Booker price 2020 för den här helt fantastiska och obehagliga romanen, som dessvärre inspirerats av författarens egna erfarenheter.

Det handlar om det tioåriga barnet Jas som förlorar sin bror i en olycka vilket trasar sönder den djupt kristna lantbrukarfamiljen. Med livlig fantasi och magiskt tänkande, utan stöd från vuxenvärlden följer vi Jas alltmer destruktiva leverne med magont, utforskande av sexualitet och någon slags anal fas. Det är många explicita scener och extremt obehagligt.

Styrkan i den här romanen är inifrånperspektivet som författaren behärskar som ingen annan. Barnets naivistiska blick på omvärlden och barnets tolkningar av vad det ser och upplever. Detta måste läsaren smälta och sen omtolka utifrån sin egen förförståelse. Barnet legitimerar den gränslösa atmosfären. Författaren närmar sig också kön på ett sätt som fascinerar mig.

Ljudboken är uppläst av en favorit, Lo Kauppi.

”Ilska har gångjärn som aldrig behöver smörjas.”

Flicka i april (Lena #1) av Kerstin Thorvall

I den kyliga luften har det kommit ett stråk av en svag syrlig doft. Något av jord och rök och knoppar, som snart ska brista. Det är i början på april.

Här har vi 60-talets Normala människor. En trasslig kärlekssaga mellan ungdomar som söker sig själva i förhållande till omgivningen och varandra. Men Flicka i april representerar bara flickkvinnan Lenas perspektiv. Lena är liksom Marianne utstött och ensam, men med Connells talang. Den talangen imponerar på Mikael. Han är den populära killen som ska rädda Lena från sitt eländiga liv.

Titeln är tjusig. Precis som en knopp brister i våren, gör Lena.

”Flickor, som har dålig andedräkt och luktar armsvett och får sitta där med trånande ögon. Men – sen – vips, är det lilla problemet löst och livet har fått mening och innehåll. Det vill säga de har fått pojksällskap.”

”Så mycket kan komma av att en ung man ser en ung flicka.”

Det känns ju tämligen omodernt med det här självsäker-pojke-räddar-vilsen-flicka-narrativet. Jag tror att Thorvall var högst medveten om det dilemmat. Kvinnor borde inte hänga upp sina liv på män, det är reaktionärt och antifeministiskt. Problemet är att kärleken – enligt mig och många andra – ÄR meningen med livet. Eller åtminstone det viktigaste i ett liv. Och är man då kvinna och förälskar sig i män, så kan man knappast undgå denna fallgrop.

”Kanske visar Lena en beklaglig brist på stolthet. Efter en lång tids förödmjukande behandling låter hon sig bara plockas upp som en tappad vante. Så kan den tycka, som inte vet, vad ensamhet är. Men är man Lena, har man inte råd att vara stolt. Man riskerar för mycket. Den hungrige kan inte unna sig lyxen att säga nej, när han erbjuds en kaka bröd från ett hus, där han länge tiggt förgäves.”

Att läsa om Lena eller någon annan av Thorvalls karaktärer ger mig en paus från mig själv. Jag glömmer allt annat och upplever en intensiv närvaro i hennes texter. Prosan flyter så fint, formuleringarna är exakta och realismen slående. Det känns befriande att läsa om kvinnor som misslyckas, tvivlar, är fula eller blyga. Ett tema som Thorvall återkommer till är väninnor som skryter eller låtsas vara bättre än de är, och hur jobbigt det är att vara med en sådan. Jag upplever hennes böcker som en annan sorts vän, som aldrig förställer sig och som delar med sig av sitt mörker. Sin genialitet har hon inget behov av att exekvera. Det är oerhört tröstrikt.

2 av Yahya Hassan

Det här är en synnerligen emotionell affär. En läsupplevelse som fullständigt vrider om och får tårarna att rinna. Jag var tvungen att ta paus och lägga ifrån mig boken. Diskussionen om hur verk förhåller sig till person sätts på sin yttersta spets. Eftersom Yahya Hassan dog kort efter att den här boken publicerades på svenska så förstärks känslan av att dessa dikter är rop på hjälp. Ett rop som tystnat för gott. Det är för sent att rädda Hassan.

Jag tänker på behovet av igenkänning som läsare ofta efterfrågar. Om man inte alls kan koppla handlingen till sig själv uteblir engagemanget. Det är inte fallet för mig (längre). Men det är en viktig aspekt som man bör ta på allvar och kanske framförallt när det kommer till yngre läsare. Hassan var en person som gjorde kriminella handlingar och skrev poesi vilket kanske förklarar att den första boken blev en oerhörd succé. Kanske öppnade han någon liten glugg inifrån finrummet ut till unga manliga brottslingar på gatan.

Stilen är väldigt lik första boken. Där var det faderns våld och kritiken mot islam som väckte stor uppmärksamhet. Det sista föranledde ett leverne under dödshot. Tvåan fortsätter i samma ekivoka och aggressiva stil. Han diktar om att han bär skyddsväst, att han nått framgång och tjänat pengar. Angreppen är inte i samma omfattning riktade utåt som tidigare utan mot honom själv. Poesin bär verkligen upp de känslor och stämningar som det handlar om. Att kippa efter livsluft men utan att nå den, varken i finrummen eller i den undre världen. Utanförskap, våld, vapen, psykisk ohälsa, kriminalitet, svek. Han satt frihetsberövad under tiden den här texten skrevs.

PÖBEL

JAG BESÖKTE DISKOTEKET
SOM JAG BESÖKTE BIBLIOTEKET EN GÅNG I TIDEN
JAG KASTADE MIG ÖVER KVINNORNA
SOM JAG KASTADE MIG ÖVER BÖCKER
EN GÅNG I TIDEN
MEN FÖRORDET VAR FÖR LÅNGT
OCH MITT ENGAGEMANG SABOTERADES
FRÄMLINGAR BLEV BEKANTA
OCH BEKANTA BLEV FRÄMMANDE FÖR MIG
MEDAN FRÄMLINGAR VILLE LÄRA KÄNNA MIG
VILLE BEKANTA INTE LÄNGRE KÄNNAS VID MIG
MIN SKUGGA ÖVERGAV MIG
OCH EN SKEPNAD SÄNKTE SIG ÖVER MIG
SENARE BLEV JAG EN KARIKATYR AV MIG SJÄLV”

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

Den här romanen är oerhört omtyckt av många av mina virala läskompisar. Därför hade jag höga förväntningar.

Det börjar också mycket starkt. Första delen är jag helt såld. Jag hade (som vanligt) inte läst om handlingen innan (jag läser aldrig baksidestexter) och jag gillar hur premisserna liksom kryper fram. Vi är i framtiden, de flesta djur är utrotade. Protagonisten Franny är inte trött på livet, hon är trött på sig själv. Det är riktigt mustig feelbad.

Det finns två världar. En är skapad av vatten och jord, av sten och mineraler. Den har en kärna, en mantel och en skorpa, och syra att andas.
Den andra är skapad av skräck.”

Men sen blir det mer och mer en äventyrsroman, och det är inte min förtjusning. Men det finns ändå väldigt mycket att tycka om. Språket flyter fint. Vissa formuleringar bländar mig. Karaktärerna är komplexa och dynamiska. Det är bra driv genom hela berättelsen. Med en proffsigt mixad anakroni vindlar narrativet genom pro- och analepser. En mycket välskriven och snyggt sammansatt historia med djup. Jag gillar att författaren lyfter hur praktik förhåller sig till teori, animalisk till mänsklig och beprövad erfarenhet till vetenskap. Läsningen får mig också att fundera kring det intressanta förfaderssyndromet och genetiska minnen.

Men den är något ojämn. Bitvis slående emellanåt övertydlig på gränsen till banal. Det är en styrka att karaktärerna av båda könen är subversiva. Franny älskar havet mer än hon älskar män och med en actionhjältes brist på rädsla för fysiska hot far hon fram. Men jag fastnar sällan för bragdmän, vilket kön de än må ha. Hon slår sig hemskt mycket. Som att det ska förstärka känslan av hur tuff hon är. Och att hon ska klä av sig och bada i iskallt vatten hela tiden, som ett romantiserat självskadebeteende. Den kvinnliga mekanikern måste meka hela tiden. Och barnen är sådär übergulliga som i amerikanska filmer men sällan i verkligheten.

Jag tycker absolut ni ska läsa den här klimatdystopiska äventyrsromanen som i flera bemärkelser handlar om migration.

Tvära kast av Marianne Lindberg De Geer

Den 10 januari 2020 inleder Marianne L D G sitt projekt att bryta den manliga hegemonin av dagböcker som utgörs av bland annat Lundells Vardagar, Norens dramatiska dagböcker och Knusgårds. Scenen är Södermalm. Öppenhjärtigt delar hon med sig av sina tankar om stort och smått. Människor hon umgås med, vad hon tycker om böcker och artiklar hon läser, vad hon shoppar, familjen, städning, promenader, tv-dinners med maken i soffan framför serier eller fotbollsmatcher. Lite politik. Kroppen och dess krämpor, tinnitus, sväljsvårigheter, hörapparaterna, Citalopram och sömnmedicin. Dödsångest i stora portioner och många tankar kring åldrande. Titeln fångar väldigt väl innehållet. Det växlar mellan vardagens bagateller och livets fundamentala filosofi. Plötsligt spricker den tunga känslan inombords och hon gläds över att hålla sin man i handen.

Kärleken och vänskapen i sin livskamrat sedan 30 år är ljuvlig att läsa om. De har en platonisk relation som verkar passa henne. Redan efter 60-70 sidor slår covid-19 till och lägger sig som en tung filt över hennes vardag. I följderna av det får hon ett nytt förhållningssätt till att vara 70+ och att hennes man är över 80 år.

”Står vi, i denna universellt pandemiska tid, inför en epok färgad av Den unge Werthers lidanden? Det skulle inte förvåna mig. Tillbaka till naturen, till drifterna, det animala, när vi ändå kan gå under vilken dag som helst, när den heliga vetenskapen ändå inte tycks kunna rädda oss?”

”De som skriker mest på sänkta skatter är de som skriker högst efter statligt stöd nu.”

Jag uppskattar att hon vågar skriva om pengar, vad saker kostar och vilka summor hon får betalt. Jag älskar att hon delar med sig av sina tankar om att hon inte är någon litterär stjärna på parnassen men tycker om att skriva och vill fortsätta med det. Det finns alltid någon som är bättre men hon låter inte det hindra henne. Det är inspirerande att få ta del av hennes självtvivel. Det är bjussigt. Hon ifrågasätter värdet av intresse i det hon skriver och jag vill berätta för henne att det är intressant. Jätteintressant till och med. Och jag hoppas verkligen att det kommer fler dagböcker av Marianne L D G.

Hon ser på fotboll, motionerar genom att shoppa, lyssnar på Tupac. Hon upprörs över Åsa Linderborgs pudling och Cissi Wallins Allt som var mitt. På samma gång är hon tvivels förutan en vänsterorienterad feminist som återkommer till storheten med #metoo. Hon är inte rädd för att tycka ”fel”. Låter sig inte trängas in i någon åsiktskorridor.

Syftet med skrivandet är att hoppa på sig själv bakifrån. Att hon ska få se sig själv utifrån för att komma underfund med vad hon är för en. Inte minst därför skulle det vara mycket intressant att få ta del av en del två. Hur stämmer hennes självbild med dagbokens? Jag får uppfattningen att hon är trygg, med stor livsaptit, god psykisk hälsa. Hon har rimliga förväntningar på livet och lyckas hålla en bra balans. Detta trots den antidepressiva medicinen, eller på grund av den. Jag glömmer dock inte att någon sann bild av en människa får vi inte genom någon bok någonsin, jag ser dagboksgenren som en del i autofiktionen.

”Moderaterna föreslår att det ska bli straffbart att vara med i kriminella gäng. Yes. Då får bankerna se upp nu!”

Förutom kroppens status kan jag relatera till det mesta hon skriver. Som att ålder på något sätt verkligen bara är en siffra. Hon är en feminist född på 40-talet vars åsikter passar oväntat väl med mina. Är jag gammaldags eller är hon ungdomlig? Vad värre är att jag känner igen mycket av behovet hon har av ensamhet, känslan av distans till andra människor. Det är något hon kan acceptera i sin ålder, men jag är bara drygt 40 och måste nog kämpa emot lockelsen i eremitlivet några decennier.

Jag kan ha svårt att njuta av utlämnande litteratur författad av unga människor. Jag är rädd att de ska ångra sig senare, eller behöva lida för vad de skrivit om tio år. Men när jag läser Tvära kast kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara njuta. Jag litar på att Marianne L D G vet vad hon gör.

Tack till Kaunitz-Olsson förlag för recensionsexemplaret.

Huset vid flon (#1) av Kjell Johansson

Uppväxtskildring om Einar i Stockholmsförorten Midsommarkransen på 40-50-talen. (Åtminstone den delen sammanfaller med författaren själv.) Barndomen kantas av fattigdom, missbruk, våld, psykisk ohälsa och giftig maskulinitet. Hans pappa är alkoholist och våldsam. Modersporträtt är snyggt utformat. Mamma Anna är en stark kvinna som kämpar för att hålla ihop sin familj, men hon är långt ifrån perfekt. Hon har en läshunger som smittar av sig på Einar. Systern Eva känner jag mycket för.

En eländig proletärroman berättad med distans utan smetig sentimentalitet eller offerkofta. Explicita beskrivningar av våld, förnedring och mobbing. Det är nästan att jag känner att författaren använt lite magstarka beskrivningar stundtals. Men ibland är det ju så att när en författare skriver om något självupplevt har läsarna svårt att tro att det är sant. Verkligheten överträffar dikten.

Det här är intressant, spännande, välskrivet och berörande. Jag gillar berättarjagets lättsamma inställning till verkligheten. Här hyllas litteratur och bibliotek på ett fint sätt.

Jag hatar Barnavårdsnämnden
Jag hatar kärringjäveln
Jag hatar gubbjäveln
Jag hatar tjejjäveln
Jag hatar alla
Jag älskar att hata

”När man gräver djupt i våldets ursprung hittar man rädsla.”

En underdånighet som gav en lust att vara elak.

Bra uppläst av Torsten Wahlund.

Huset vid flon är del ett i en trilogi. Den Augustnominerades 1997.

Länkar till resten av böckerna i serien: del 2, del 3, del 4.

Vardagshjältarna och Trollkarlen Tyst av Elaine Eksvärd

Jag känner till Eksvärds historia, att hon varit utsatt för pedofili och jag tycker hon förtjänar en stor eloge för att hon försöker sprida kunskap om ämnet med syfte att hjälpa barn. Jag hoppas verkligen att tre ska bli noll kan göra skillnad. Med det sagt måste jag tyvärr meddela att den här boken föll varken mig eller min nioåring i smaken.

Det handlar om tre syskon i åldern fem till tio. Två tjejer och en kille, en använder teckenspråk, ingen av dem är vita eller har rakt hår. En är retad, den andra vågar inte säga ifrån och den tredje blir inte lyssnad till. Gott så.

Nu till allt det märkliga. Föräldrarna jobbar och håller på med hushållsbestyr (ja pappan också) så de hinner inte lyssna till sina barn när de försöker berätta något. Kanske är jag blind för min privilegierade situation nu, men jag upplever inte detta som ett stort problem idag. Problemet är snarare att få sina barn att vilja berätta. Föräldrar önskar ju knappt något hellre än att få höra hur barnen har det i skolan och med kompisar men barnen är stentrötta på frågor och stirrar hellre in i sina skärmar. Avslutningsvis får vi föräldrar tips på hur vi ska få barnen att berätta, genom att själva berätta våra egna erfarenheter av jobbiga saker. Men hälsningar från en som testat: det fungerar inte. Barnen stirrar fortfarande mycket hellre in i en skärm.

Jag tänker att Eksvärd fortfarande har ganska små barn och därför förhoppningar som ännu inte släckts. Jag hade dem också. Att om jag som förälder gör allt i min makt för att bjuda in barnen till samtal, så kommer de vilja berätta om sina svårigheter för mig. Men glöm det. Vissa barn vill prata med sina föräldrar, andra vill det inte. Den här boken kommer förmodligen inte att kunna förändra det. Det är vad jag tror.

Syskonen känner sig alla tre svikna av sina föräldrar och önskar att deras föräldrar ska försvinna. Och hör och häpna! Då händer nämligen just det. Lärdom till barnen: dina tankar kan vara farliga. Om du tänker knäppa tvångstankar kan de slå in. Alltså precis tvärtemot hur det är och vad jag vill lära mina barn. Tankar är inte farliga. Det finns inget sådant som magiska tankar. Du får tänka att du hatar mamma och att du vill att hon ska försvinna, det gör inget, det är bara tankar i affekt. Tankar kommer och går och de påverkar inte verkligheten. Släpp tankarna fria! I och för sig ledde ju läsningen av denna märklighet att jag och mitt barn fick en pratstund kring detta.

I samma stund som barnens föräldrar försvinner hamnar barnen i en skitkonstig skog med konstiga djur. Det är tänkt som något slags spännande äventyr förklätt till KBT, tror jag. Barnen utsätts för sina rädslor och lyckas gå emot dem. Trollkarlen Tyst skickar ut ”tystnadsmoln” som skingrar sig först när barnen säger orden ”lyssna på mig”.

Det är tyvärr varken spännande eller magiskt, bara väldigt märkligt och alltför tydligt sedelärande. Jag ser framför mig att Eksvärd tänkte något i stil med, hur svårt kan det vara att skriva en barnbok. Det är väl bara att smälla ihop en saga med en trollkarl, barn älskar sånt. Kastar jag in några magiska nycklar och färgglada bilder, så är jag i land.

Läs gärna innan du tänker, men kanske inte just den här boken.

Den lyckliga kärleken av Kerstin Thorvall

Bokjaget skriver brev till sin älskade och dessa brev byter av varandra i en lång rad. Varvade med några vackra dikter. De träffas bara på torsdagar, han och hon, och all övrig tid går åt till att minnas, längta och hoppas. Det handlar om att vara älskarinna, en genväg till tvåsamhet. Ett försök att både äta kakan och ha den kvar, kan jag tycka. Det är är riktigt klibbigt faktiskt. Ingen känsla är för obetydlig att inte skriva om. ”Nej men Kerstin” säger jag högt. Det är lite för mycket. Hon vet det, och hon tar på sig det. Hon ber ingen annan att ta ansvar för hennes känslor. Skyller inte något på någon. Det där med att vara för mycket har väl alla upplevt, men att skriva om det för offentligheten. Det ni!

Den förrädiska kärleken. Den berusande, upphetsande, himlastormande kärleken, som drabbar henne som en lottovinst. Kär lek mer är något annat. Äntligen får hon uppleva stunder av lycka utan ångest.

”Jag känner mig som en äldre dam (är en äldre dam) som ställt in sig på, att leva resten av sitt liv under anspråkslösa former, med små utgifter och ödmjuka behov. Och så plötsligt, helt oväntat, får hon ärva en stor förmögenhet eller hon får 13 rätt på tipset.”

Vi får aldrig läsa den ende partens brev. Men vi förstår att kärleken är ömsesidig. Åtminstone till en början. Hon gråter, skrattar, ylar mot månen, hon frossar i torsdagsmannen. Men hon vet samtidigt att han måste vara hemlig och förbjuden för att denna lust ska hållas vid liv. Ett familjeliv skulle förstöra magin.

Det är inte lika intressant att läsa om lycklig kärlek som om obesvarad. Men på vilket sätt Thorvall lägger ut orden tröttnar jag visst ändå aldrig. Hon lyckas komprimera det allra största i bara en mening.

Sen blir det olyckligt ändå. En kamp mellan rationalitet och förnuft, där kropp och känsla styr skeppet, eller molekylerna som hon namnger det. Hur gör man för att få slut på kärleken då? Ingen vet.

”Å, jag skulle vilja sluta leva medan du håller om mig. Så att jag säkert var levande, när jag dog.”