Horisonten finns alltid kvar av Jonna Bornemark

Det här är en fristående fortsättning på Det omätbaras renässans, en av de bästa samhällskritiska böcker jag läste förra året. I Horisonten finns alltid kvar ligger fokus på det konkreta i samhället, jämfört med det höga filosofiska tonläget som i föregångaren. Här är Bornemark också tydligare politiskt och verksamhetsmässigt knuten. Hon vill ha in förundran, känslor, sinnlighet och situationskänslighet som verkar ha glömts bort till förmån för ekonomism och förpappring i vårt ratiosamhälle (ett samhälle där förnuftet och logiken är allt som räknas).

Horisonten fungerar som metafor för icke-vetande. Vi ser den, vi vet att den finns, men vi kan inte nå den. Omdöme, förundran och icke-vetande är viktiga delar av ett sunt liv och ett fungerande samhälle. Att erkänna det vi inte vet. Vara öppna med att vi hela tiden förhåller oss till att vi inte vet allt, istället för att i NPM-anda låtsas att vi kan mäta, skriva ner på papper och evidensbasera allt. (NPM står för New Public Management.)

Fundamentet i hennes förklaringsmodell kommer framförallt från Aristoteles. Som alltså för över 2000 år sedan fattade att intelligens är långt mycket mer än episteme.

Filosofi handlar delvis om att få syn på det som är självklart. Det är tydligt att Jonna Bornemark har som ambition att göra filosofi mer lättillgängligt, och det gör hon med bravur.

Tesen hon driver i första delen av boken går ut på att kritisera ratiosamhället och NPM-pedanteriet som förstör vård, skola och omsorg. Tanken med NPM är att mäta kvaliteten men eftersom exempelvis empati eller inspiration inte går att mäta är systemet tandlöst och medverkar till att slå blå dunster i våra ögon. Dessutom tar det, med sitt behov av administrativ personal, utrymme från själva kärnverksamheten. Istället borde vi höja statusen på det praktiska arbetet, lita till lärares och vårdpersonals omdömen. Tillit kan inte granskas.

Hjärnan är plastisk, världen förändras och människan likaså. Vi blir bra på det vi gör. Därför måste vi först erkänna vikten av omdömet och sedan öva upp omdömesförmågan. Sista avsnittet i boken ägnas åt konkreta råd om hur vi kan göra det. En bra poäng hon har är konstens nödvändighet.

Boken avslutas med hennes Högtidstal vid Riksmötes öppnande 2019 och då sa vår professor bland annat:

”Tro inte att allt kan mätas, kräv inte siffror för att något ska vara verkligt.”

Kvinnor och barn av Kerstin Thorvall

Samlade kåserier skrivna 1967. Första halvan handlar om kvinnor, andra halvan om barn. De flesta är mycket läsvärda. De är självutlämnande och insiktsfulla, skrivna med intensiv närvaro utan prestige. Det här var en mycket fin läsupplevelse för mig. Hon är ungefär lika gammal som jag när hon skriver de här kåserierna, det kan vara anledningen till att de tilltalar mig mycket. Dessutom har hon varit etablerad författare i tio år och hon har hittat den stil som jag tycker mycket om.

Den första heter Alla mina rädslor och den skulle lika gärna kunna vara skriven idag. Rädslorna handlar om knark, krig, orättvisor, gifter i livsmedel och döden.

”Och till detta har jag min grundrädsla. Den som hela tiden ligger bakom och trycker. Den har inget ansikte, inget namn. Och för att komma undan den måste jag hela tiden odla de rädslor som jag vet namna på.”

Kerstin Thorvall bar sin känsla av att vara fel som ett smycke. Därför vågade hon skriva som det var och inte hur man önskar att det ska vara. Och hon hade förmågan att göra stor litteratur av det.

Boken om att börja skolan av Helena Bross

Boken om att börja skolan bjuder på precis det som titeln utlovar. Det är en saklig genomgång av pirret inför att börja ettan, vad man kan förväntas finna i skolans lokaler, hur undervisningen och rasterna går till, gymnastiklektioner, modersmål, i matsalen, luciafirandet och så vidare. Karaktärerna som fokaliseras är av olika kön, de ser olika ut och deras personligheter är olika.

Jag rekommenderar den här till barn som ska börja skolan, men även till de som redan går på mellanstadiet. Jag och min nioåring läste den och det tog tid, för hela tiden ville hon berätta om sina erfarenheter utifrån det ämne vi läste om. Fint med böcker som lockar till samtal.

Det slog mig hur otroligt lika rutinerna tydligen är skolor emellan. Det som Helena Bross skriver om är nästan på pricken likt rutinerna i mina barns skola.

Fina bilder, lättläst språk som lämpar sig väl för högläsning.

Nioåringens betyg: 4/5.

Vit skörhet av Robin Diangelo

Du kanske tror att du inte är rasist? Läs den här boken!

Robin Diangelo (som är vit) försöker få oss vita att förstå att rasismen är ett djupt inbäddat historiskt system av institutionell makt som upprätthålls av vita och som vi alla socialiseras in i. Till hjälp använder hon bland annat Bourdieus begrepp habitus och könsmaktordningen som jämförelse, samt flertalet exempel att känna igen sig (eller inte känna igen sig i). Hennes ton är stringent och sträng. Hon citerar olika vältaliga experter.

”Vita människor, jag vill inte att ni ska förstå mig bättre; jag vill att ni ska förstå er själva. Er överlevnad har aldrig varit beroende av er kunskap om den vita kulturen. Faktum är att den har varit beroende av er okunskap.” /Ijeoma Oluno

Får hon som vit skriva om rasism då? Ja, såklart. Får rasifierade personer reta sig på hennes framgångar när hon skriver det som de har sagt och upplevt sedan länge? Ja, mer än gärna.

”Ras är inte rasismens far, utan dess barn.” /Ta-Nehisi Coates

”Vithet, precis som ras i övrigt, är naturligtvis en fiktion, det som i akademisk jargong brukar kallas för social konstruktion, en gemensam myt som får empirisk bäring genom sina effekter, inte genom sin essens.” /Michael Eric Dyson

Författarens diskurs grundar sig i en amerikansk kontext. Jag tänker att här i Sverige har vi samma rasistiska vithetsproblem, i det att man utser syndabockar och ställer utsatta grupper mot varandra. Sverigedemokraterna är inte ett uttryck för ökad rasism, snarare tvärtom. Framgångarna synliggör hur utbredd rasismen är i vårt avlånga land. Diangelos poäng är just att alla (vita) människor bär på rasistiska fördomar. Jag tror det var ännu värre före 2010 när sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ju mer övriga partier tar avstånd från rasism, desto bättre går det för sverigedemokraterna. Att inte ens järnrör kan stoppa deras framfart bevisar att Diangelo har rätt. Fördelen med SD är att diskussionen om rasism har kommit upp till ytan. Vi har nu subjektiva siffror på att stora delar av vår befolkning är rasistisk. Detta leder till diskussioner om rasism, vilket är jättebra och enda sättet att få till förändring. Dessa diskussioner måste fortsätta. Risken för normalisering är överhängande och livsfarlig. Dessvärre är diskussionerna inte speciellt konstruktiva, men det kanske de kan bli så småningom.

Efter att ha erhållit undervisning av Ulrika Dahl, professor i genusvetenskap, kände jag till det som står i den här boken, men det tål givetvis att upprepas. Dock blev det lite väl många upprepningar i andra halvan.

Vi har alla fördomar, det är mänskligt och oundvikligt. Vita måste sluta vara sköra (lättkränkta) och istället erkänna fördomar, kämpa emot dem och låta bli att agera på dem. Hälsningar den ofrivilliga rasisten!

Tack Natur & Kultur!

När Gunnar ville spela ishockey av Kerstin Thorvall

Barnbok från 1967 om två storebröder som ska ta hand om sin lillebror. En spark i sidan åt samhället som inte erbjöd barnomsorg. Barn med lågutvecklade pre-cortex är väl inte direkt lämpade att ansvara för små barn. Här kan vi läsa om vilka konsekvenser det kan få.

Kerstin Thorvall som banade väg för bekännelselitteraturen fungerade också väldigt väl som barnboksförfattare. Alltid lite för sin tid. Hon bidrog till att barnbokslitteraturen tog en ny inriktning med betoning på realism och vardagsproblem istället för moralisering och gull-i-gull.

Den här boken är inget undantag. Det är välskrivet, realistiskt och insiktsfullt. Och så är det lite kul också:

”När Gunnar var åtta år fick han en liten bror. Lars var tretton år och Lennart femton, så det var just ingen som hade tänkt sig att det skulle bli några fler barn i familjen. Men när babyn kom var det trots allt ganska festligt. Den nya brorsan var liten och ful och hade för mycket hud överallt, särskilt på händerna, men han var rar ändå.

(Jag har nu läst exakt halva Kerstin Thorvalls bibliografi.)

Morgonstjärnan (#1) av Karl Ove Knausgård

En verkligt stor bok, en nästintill idealisk roman skulle jag vilja påstå. Perfekt språk och gestaltning. Att det bara kan flyta på så lätt! Trots 666(!) sidor känns den alls inte lång, jag är oavbrutet trollbunden. Här behandlas de största av ämnen inbakade i en konkret diskbänksrealistisk form. Just som livet självt.

Det utspelar sig under två heta augustidygn i Norge. Vi möter ett stort antal karaktärer i olika kapitel, ett upplägg jag gillar. Jag har en försmak för att berättaren sammanfaller med protagonisten i förstapersonsperspektiv. Med ett rent och snyggt inifrånperspektiv byggs narrativet fram. Vår förståelse av huvudpersonerna berikas genom att följa de olika karaktärernas blickar på varandra. Märkvärdigt väl matchar stilen karaktären som ändras från kapitel till kapitel.

Det finns en extra nerv i den här roman, som i och för sig inte hade behövts men den stör inte heller. Några ungdomar hittas döda, det hörs konstiga ljud i skogen, djuren beter sig avvikande och en person flyr något. Det är mystiskt och högst oklart vad som händer.

När författaren häller ned sig själv i litteraturen blir läsarens uppfattningar om denne mer avhängiga. Knausgård finns säkert att hitta mellan dessa pärmar men det framträder mer subtilt eftersom karaktärerna är många och av olika kön och åldrar. Det är av godo.

Knausgård vet vad det innebär att leva ett liv med barn vilket lyckligtvis märks i texten. Barnen är inga klyschor, genier eller helt igenom underfundiga. En förälder stannar med elvispen flera gånger för att höra om det sovande småbarnet på övervåningen vaknat.

”Det var aldrig livet som var problemet, det var sättet man såg det på. I alla fall om livet var utan svält eller nöd eller våld.”

Jag älskar att läsa om hur liv förhåller sig till död. Om den tunna vägg som finns däremellan som kan upplevas oändlig. Döden sägs vara irreversibel, men vissa saker dör för oss utan att egentligen inte dö. Barnen som växer upp emepelvis. Religiösa frågeställningar och symboler duggar tätt. Det som antika greker såg som mirakel förklaras idag med vetenskap. Knausgård lyfter fram det som inte går att förklara med ”naturliga orsaker”.

Ett tema som följer alla karaktärer är deras försök att minska den kognitiva dissonansen. Knausgård försöker ringa in medvetandet och allt vad som försiggår där både i medveten och omedveten form. Olika verkligheter, vansinne, rus, dröm, hallucination och psykos. På vad kan man egentligen vara säker? Vad finns utanför det logiskas gräns? Medvetandet för oss människor implicerar att vi kan tänka på att vi kan tänka. Det för oss människor närmare varandra samtidigt som det fjärmar oss från naturen. En personlig reflektion: Jag hade som mål att komma människor närmare tills jag blev ungefär 40 (mitt i livet?). Närmare än så kommer jag nog inte människorna och längre ifrån naturen har jag nog inte varit. Kroppen som ett bihang till anden. Jag har nu som ambition att vända och sträva tillbaka mot kroppen och naturen igen.

Läsningen lärde mig att ”idiot” är grekiska för en enskild människa. Bra att veta. Jag skrattade åt ”nej då, massa” (internt skämt för de som läst boken).

Denna närande måltid avslutas traditionsenligt med en rejäl efterrätt, en filosofisk sådan som fördjupar bokens frågeställningar.

Morgonstjärnan är så välskriven och givande hela tiden, att slutet verkar som en del bland andra och inte som ett mål. Paul Austers New-York-trilogi är värd att nämna som jämförelse. Vissa blir tokiga för att säcken lämnas öppen. Men om resan är tillräckligt nöjsam spelar det ju ingen roll var man hamnar.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

Flicka i Paris (Lena #2) av Kerstin Thorvall

Det här är fortsättningen om Lena som följer på Flicka i april. Jag tyckte mycket om den första som handlade om Lenas förälskelse i Mikael. Flicka i Paris handlar om hur Lena når genombrott som modetecknare och får spendera en sommar i Paris. Det är förstås ett stort äventyr för den unga flickan från Timrå. Men mest saknar hon sin älskade Mikael som är kvar i Sverige.

Modevärlden beskrivs som en ond saga. Huvudpersonerna är robotliknande ungdomar som är där just i egenskap av att vara unga, robotlika och vackra förstås. Publiken utgörs av äldre damer som vill tillskansa sig själva ungdomen men i brist på den möjligheten köper de kläderna. En jävligt konstig industri om du frågar mig.

Den här kortromanen är inte speciellt intressant faktiskt. Jag är intresserad av Paris, men inte mode. Lena blir räddad från en påstridig mörkbuskig man av en blåögd. Det är ett jäkla tjat om Mikael. Och sen finns det någon märklig svartsjukehistoria här som jag inte vet vad jag ska tycka om. Ett tag trodde jag att spänningen mellan det goda och det onda skulle få bre ut sig, men den tråden hölls kort. Nej den här romanen hade säkert det lilla extra när den kom år 1963, men inte idag.

Äktenskapet av Maja Björklöv

Hanna råkar få syn på ett kärleksmail som hennes man Mårten skrivit till en annan kvinna. Och där har vi sparkat igång klassikern man-lämnar-en-kvinna-för-en-annan. Äkteskapet är en roman om krisen som otrohet kan orsaka och diskussionen om varför.

Jag gillar idén om att berätta om hur komplext ett parförhållande är. Hur två personer i förhållande till varandra kan hamna i både bekväma och obekväma vanemönster. Att det alltid pågår en polarisering som man liksom måste kämpa emot. Man måste tackla varandras vanor, beteenden, drömmar och förväntningar.

”Hanna tänkte, och sa, att Mårten var Livets Reseledare för henne”.

Vardagliga handlingar och utsagor likt länkar vilka under årens lopp bildar kedjor som ska släpas på. Det som kan tyckas enkelt utifrån, är ofta betydligt mera komplext än att någon av parterna är ett svin som väljer otrohet. En måste ju vara mer undvikande än den andra. En mest slarvig. En bättre på att laga mat och så vidare. Den som har lätt att visa känslor måste ibland försöka vara stoisk. Den som är konflikträdd måste våga säga ifrån. Den som är bra på att prata måste också anstränga sig för att lyssna. Man ska sträva efter balans mellan att prioritera sin egen utveckling och familjens gemensamma mål. Kärleken ska hållas vid liv för att undvika att förhållandet övergår i ett konvenansäktenskap. Man ska kunna kompromissa när man tycker olika. En utmaning som heter duga är det att leva tillsammans med barn under lång tid. Kanske är det så enkelt att människan räcker inte för båda? Antingen är man bra på sitt jobb eller på sina relationer.

Det går ganska långsamt framåt i det här narrativet, en vecka pågår de första hundra sidorna. Parallellt går berättelsen i analepser som börjar med hur det var när Hanna och Mårten träffades för 13 år sedan.

Jag förnimmer en otäck klaustrofobisk känsla eftersom samma ältande av tankar och frågor pågår oavkortat. Men sen blir jag lite uttråkad också. Den hade tjänat på att kortas ner, det blir väl tjatigt. Det här är Björklövs debut vilket kan förklara att hon inte vågar lita på att hon lyckats förmedla den rätta känslan och därför blir övertydlig. Berättaren är extradiegetisk och använder tredjeperson, den är allvetande och följer i huvudsak protagonisten Hanna, men ibland även Mårten. Jag tror det hade blivit mer effektfullt att bara få ta del av Hannas tankar. Som det är nu upplever jag en oklarhet berättartekniskt. Hanna frågar sig ofta vad Martin tänker, ibland får vi ta del av Martins tankar, ibland inte. Vad som är glasklart är att hållningen är ”telling”. Det är lite för många ord för min smak och för lite gestaltning. Onödigt många detaljer. För många upprepningar. Inslagen om reklambranschen, utbrändheten, resor och keramiken känns överflödiga.

Tyvärr griper det aldrig riktigt tag i mig även om jag verkligen uppskattar temat. Avsnitten som skildrar barnet Saras perspektiv är bra, det berör. Klassperspektivet är jätteintressant och hade gärna fått ta mer plats.

Jag tänker att författaren kanske inspirerats av Gulliksen roman med snarlikt namn och framsida. Ett extremt välskrivet boktips på detta tema är Karin Boyes novell Ella gör sig fri.

Tack till Bokfabriken!

Förstå ditt barns hjärna av Daniel L. Siegel och Tina Payne Bryson

Jaha ja, tänker du kanske. Ännu en bok som en god förälder måste förkovra sig i för att slippa dåligt samvete Ska man behöva vara hjärnforskare nu också? Det är visst ingen hejd på vad dagens förälder ska kunna. Lite så kan det kännas, tycker jag.

Men det praktiska utförandet som proklameras i den här boken, är detsamma som barnpsykologer, föräldraexperter och förespråkare av lågaffektivt bemötande redan framfört. Det gäller att vara lyhörd och ha koll på sitt eget beteende som förälder. Det där känner vi till. Men teorin som ligger bakom och förklarar varför det är viktigt, har grund i hjärnan. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den här boken.

För oss som gillar förklaringar från botten och upp. Som ogillar förenklingar och som vill förstå hela den teoretiska bakgrunden och anledningen till varför vissa beteenden är önskvärda och andra kan vara rent skadliga, är den här boken att rekommendera.

Hjärnan är viktig! Föräldrar borde vara lika medvetna om hur barns hjärnor fungerar och förändras för att kunna fostra välmående barn med social, emotionell och relationell hälsa. Vi får följa en förenklad men inte banal genomgång av hjärnans funktioner. (En av medförfattarna är hjärnforskare.) Höger hjärnhalva reglerar känslor, vänster styr kunskap och vad författarna kallar disciplin (kontroll, logik). I hjärnans högre delar (prefrontala cortex) som inte är färdigutvecklade förrän barnet är 25 år regleras förmågor som att avstå att följa impulser och konsekvensmedvetenhet. I motsättning till övervåningen finns bottenvåningshjärnan som implicerar det limbiska systemet med bland annat amygdala, det som ibland kallade reptilhjärnan. Målet är integration mellan hjärnans olika delar.

Psykisk hälsa förklaras med en metafor. Du sitter i en kanot som glider fram vackert med strömmen. Du ska hålla dig i mitten av ån. Stranden på ena sidan representerar kaos, stranden på andra sidan står för rigiditet och överdriven kontroll. Ett sätt att undvika att krascha in på kaos-stranden är avledning. Det här är faktiskt första gången jag förstår varför avledning kan vara en bra metod. Starka känslor, så kallat bottenvåningsbeteende, stänger av trappan till hjärnans övre regioner. Att tala logisk eller diskutera hjälper inte mitt i ett vredesutbrott från bottenvåningen. Då gäller det att koppla upp ”högerhjärna mot högerhjärna”, det vill säga krama eller klappa på barnet, avleda genom att skoja eller bekräfta barnet i sina känslor. Först när kopplingen till övervåningen fungerar igen kan man prata om vad som hände, förklaringar, regler, konsekvenser, inlärning.

Vi får lära oss om hur den plastiska hjärnan fungerar. Om spegelneuroner. Att minnet består av associationer och fungerar som historisk fiktion. Minnen kan delas in i två sorter: implicita (inkodade, automatiska beteenden som att cykla) och explicita (medvetna minnen kopplade till händelser). Vi kan styras av omedvetna implicita minnen vilka kan hämmar oss. Även här är målet integration och att omforma negativa implicita minnen genom att forma nya explicita minnen. Att hålla reda på vilka hämningar man har på grund av implicita minnen kan med fördel vara en förälders uppgift eftersom föräldern ofta vet om vad barn varit med om.

Författarna presenterar begreppet sinn-sikt som ett steg till empati. Det handlar om att kommunicera och läsa av med alla sinnen. Mental hälsa och välbefinnande börjar med att man når klarhet och insikt (sinn-sikt) i sitt eget individuella tankesätt. För att sedan kunna förstå hur andra känner sig.

Min populistiska varningsklocka gick igång när jag läste om boken och såg dess framsida. Varning för amerikansk klyschklåda, utropade den. Men tack vare tips från en kär vän som är psykolog, tog jag mig an den här. Och det är jag glad för. Men metaforerna känns ganska trista, det har förmodligen sina orsaker i att pedagogiken ska vara tillgänglig för många däribland barn. Jag lyssnade på ljudboken vilket var helt okej men inte exemplariskt eftersom boken har bilder med bildtexter. Frågan är om inte översättningen ibland också haltar lite. Och kanske hade det varit på sin plats med källhänvisningar?

Det största svagheten är det knepiga tilltalet. Liksom beskäftigt. Långt från exempelvis Anna Kåvers eller Martin Forsers ljuvliga tonfall. Lyssnar vi på den föreläsaren Tina så kommer vårt barn kunna skapa ett liv hen älskar och leva lycklig i alla sina dagar. ”De [tankarna] hindrade honom från att vara en bekymmersfri och lycklig elvaåring.” Men efter att han träffade Tina vände allt. Lite så. Eller ”utan sinnsikt skulle barnet levt ett tvådimensionellt liv, som på en skärm”. Som att människor i århundranden inte klarat sig utan dessa kunskaper. Observera att jag ifrågasätter inte kunskaperna utan de propagerande formuleringarna. Däremot är jag lite tveksam till att uppmuntra små barn till självmedvetenhet. Självfokusering är ju verkligen inte bara av godo. Författarna nämner dock inget om baksidan. Inte heller något om klasstillhörighet, rasifiering, kön eller andra strukturer, privilegier eller normer.

Vill du ge dina barn gåvan att använda hela hjärnan och låta de utvecklas till sunda människor som är fullt ut sig själva? Läs då den här boken. *ler med huvudet på sned*

Obs skämt! Men så formulerar de sig, de tokiga jänkarna.

Om du har intresset och vill vara den där pålästa föräldern men saknar ork, tid eller lust så kan du läsa en sammanfattning här.

Gunnar gör mål av Kerstin Thorvall

Kerstin Thorvalls ena son heter Gunnar, kanske är det om honom denna barnbok handlar. Gunnar har två äldre bröder som kallar honom småunge och som inte låter honom vara med. Mamma köper en ny fin fotboll till Gunnar – en femma – och tack vare den får han upprättelse.

Jag läste den här för min nioåring och jag tror nog att hon uppskattade den. Språket är aningen gammaldags och fotboll är väl inte precis ett favorittema. Men Thorvall skriver med en psykologisk tonvikt som gör berättelsen spännande och man känner empati med Gunnar. Dessutom vet nioåringen mycket väl hur jobbigt det kan vara med en stor bror.

Jag tycker den här har åldrats väl och rekommenderar den framförallt för fotbollsälskare och för föräldrar som uppskattar retrolitteratur.

”Och medan pappa öste upp falukorvsgryta på Gunnars tallrik och hällde mjölk i hans glas, berättade Gunnar hur fin bollen var och vad Stefan sagt och vad lagkamraterna sagt och att han hade gjort mål. Det sista måste han ju berätta två gånger.”