jan 05 2022

Min kamp (#5) av Karl Ove Knausgård

Karl Ove med sitt svarta hjärta är inledningsvis 19 år. Han befinner sig i Bergen, går på skrivskola och läser litteraturkunskap. I den här femte delen tar skrivandet stor plats. Kampen för kärleken, sexet och samhörigheten börjar så smått ordna upp sig, men det självdestruktiva missbruket och den sociala osäkerheten kvarstår. Självaktningen är det inte mycket bevänt med.

Knausgård gestaltar ju vansinnigt väl och bidrar nästan helt konsekvent med detaljerad kunskap bara ur protagonistens synvinkel. När den unga Karl Ove inte kan uttyda en stämning hjälper den vuxne författaren oss inte. Läsaren får själv skapa sig en utifrånblick. Det är ibland frustrerande men jag uppskattar suggestionen.

Det finns genomgående något hotfullt i Knausgårds text. Vart ska hans känsla av meningslöshet föra honom? Ska han någonsin stå på fast mark? Nu vet man ju i och för sig att han blir en erkänd författare. Men ändå. Det finns en spänning och en olust, ett överhängande mörker i själva formen. Han saknar tilltro till idealism. Det är plågsamt för mig att läsa om en person så präglad av intighet, men värst måste det förstås vara för honom själv. För mig framstår han som en parasit. Han parasiterar på människor, han lånar pengar, skriver av andras texter, ljuger och bedrar, hänger ut folk i sina böcker. Han fungerar även som en parasit i mitt liv, tar min tid i anspråk eftersom hans böcker är så satans långa. Den här tyckte jag var riktigt seg bitvis.

De korta men intensiva stunder av lycka som Knausgård skriver fram konkret och realistiskt appellerar till mig. På samma sätt får han mig att känna ett lugn inför hur ett mänskligt liv är fyllt av både lidande och misär, lycka och kärlek. Varken romantiska illusioner eller perfektion existerar.

Visst är det väldigt tragiskt med hans faderskomplex. Men det är ingen ursäkt. Jag bli förbannad lite då och då under läsningen. Han får det att låta som att det är normalt att vackla upp dagen efter en natts festande med en känsla av att man kanske dödat någon. Hans kompis svarar honom att ”det gör det ju alltid.” Den jobbiga känslan ska förstås hans flickvän bota, hon som är levnadsglad och sund. Parasit som sagt.

Men ja, jag vet att jag ska skilja på verk och person. Att berättaren Karl-Ove inte är samma som den livs levande författaren. Och jag gör det, för själva Karl-Ove bryr jag mig föga om. Inte heller är sanningsmodaliteten något som bekymrar mig. Jag tycker att Min kamp är ett litterärt hantverk som heter duga, det är ju därför jag läser. Författarens förmåga att närmast tillintetgöra distansen mellan konsten och livet är eggande. Han förmår att sätta ljus på det osynliga i tillvaron. Efter att sett världen genom Knausgårds ögon är en vardaglig sak som att brygga en kopp kaffe något större än det var innan. Det är i postmodernistisk anda vår upplevelse av världen som står i fokus, och inte världens objektiva beskaffenhet.

”…det faktum att det kunde förhålla sig på det ena sättet innebar att det också kunde förhålla sig på det andra, orden miste sin tyngd, det fanns inte något sådant som ”judeutrotningen”, för det som det begreppet syftade på var så rakt igenom svindlande komplicerat, […] På så sätt blev världen relativiserad men också sannare: lögnerna eller missuppfattningarna eller otillförlitligheten låg i föreställningarna om verkligheten, inte i verkligheten som var oåtkomlig för språket.”

Och så fick jag lära mig vad Hassangänget tänkte på när de skojade om att röka morötter.

jan 04 2022

Kvinnor som vi av Dolly Alderton

Dolly Alderton tar utan omskrivningar itu med kanskemännen i sin feministiska samtidsroman Kvinnor som vi. Lite grand är det som att läsa Amanda Romares debutroman igen, minus några skratt. Alderton är också rolig, men hon tar ett bredare och hårdare grepp om manligheten. Här pågår ett teoretiskt undersökande av könsroller.

Protagonisten heter Nina, är 33 år och framgångsrik skribent. Hon är singel och dejtar via Links (Englands motsvarighet till Tinder). Hon har tre nära vänner varav en gifter sig, en har barn och en är singel som hon. Hennes pappa insjuknar i demens.

”Han flyttade mig så att han gick längst ut mot trottoarkanten. Jag påmindes om hur irriterande underbara de här överbeskyddande heteronormativa traditionerna kunde vara. […] Varför kändes en nypa patriarkat så bra, när det handlade om dejtande? Det gjorde mig irriterad. Det var som ett bra havssalt, en liten liten nypa kunde verkligen framhäva smaken på en dejt och oftast var det väldigt behagligt.”

Med språklig espri och psykologisk insikt framför Alderton en livlig berättelse om hur könstillhörighet förhåller sig till åldrande, biologisk klocka, föräldraskap, vänskap och ansvar. Jag har skrivit om det förr, men jag skriver det igen; att vara heterosexuell kvinna, 30+ och singel som vill ha barn tycks vara en riktig rysare. Inte nog med att Nina ”hamnat på efterkälken”, hon tvingas dessutom stå ut med förlossningsberättelser, att hennes bästa vän blir en galen förstagångsförälder vars moraliska värden plötsligt ändras, (agendan att krossa patriarkatet hamnar i skymundan för omsorgen av ett barn. Hon kommer ”att förstå det när hon själv får barn”.) Det trygga fundament Nina stått på spricker successivt i takt med föräldrarnas åldrande. Som grädde på moset kommer bröllopet som ett patriarkalt crescendo. Med tärnor/bestmans, möhippa/svensexa, en pappa som lämnar över sin dotter till brudgummen etcetera. Alderton lyckas sannerligen att sätta ljus på hur osannolikt korkade heterosexuella normer är.

Originaltiteln Ghosts fångar in det övergripande temat om män som dunstar. Pappan in i sin demens, andra fäder som inte tar sitt föräldraansvar, kanskemän som bedyrar sin kärlek för att i nästa stund försvinna spårlöst, hennes killkompis som gifter sig. Lite med armbågen – känns det som – har Alderton skruvat till vissa av karaktärerna för att undvika stereotypisering. Det funkar sådär. Jag tycker ändå att romanen till största del är tillfredställande realistisk och komplex.

Mitt engagemang falnar något mot slutet när det är dags att knyta ihop säcken. Nästan alla trådar får ett orealistiskt och tillrättalagt slut. Och sen kan jag inte låta bli att kommentera den tveksamma översättningen ”korgboll”.

Bästa och mest befriande meningen: ”Min dotter är en subba.”

jan 02 2022

Fasta föremål av Virginia Woolf

”Det kunde så lätt ha blivit någon annan av de miljontals stenarna, men det blev jag. Jag! Jag!”

Den här korta novellen från 1918, inleds med en svart prick långt borta. Som en solid enhet ter de sig – Charles och John – där de promenerar längs stranden. De två männen vars manlighet understryks med attribut som små mustascher, jaktrockar och grova skor framstår när de kommer närmare som ganska barnsliga. John låter handen sjunka ner i sanden och hittar där en grön len glasbit vilken blir den första i raden vackra föremål han samlar på sig. Att gräva i sanden har en positiv konnotation knuten till barndomen. De fasta föremål han hittar – helt utan ekonomiska värden – laddas med mer magi och fantasi vartefter. Den politiska karriären som bundit vännerna samman kommer av sig när John blir alltmer besatt av sina glas-, porslins och järnbitar. Han befinner sig snart ”i en annan värld” och hans vän tar avstånd ifrån honom.

Det skulle kunna vara enbart sorgligt. Att bli lämnad, att inte passa in och gå miste om en karriär, men jag tror att Woolf skulle vilja bjuda in honom till Bloomsberrygruppen. Hon hyser nog både förståelse och medlidande med den besatta mannen. Funktionalitet och prestation framstår som banaliteter. Johns känslighet får honom att förundras inför det oändliga antal varierande former och mönster som står att finna, bara i London. Genomskinligheten i en glasbit som visserligen har en fast form men samtidigt kan glittra och ändra färg ”…med en slocknande flamma djupt innesluten i materialet”.

John blir del av konsten, på gott och ont. Det är vad jag tänker mig att Woolf vill förmedla i denna symbol- och metafortunga text. Hon hyllar konsten och filosofin till förmån för politiken, ekonomin och karriären. De fasta föremålen implicerar sakerna John samlar på men är också begrepp för den stabila försörjning och konforma vardag som John förkastar. Man skulle också kunna tolka andemeningen tvärtom. Att John fungerar som en varning för att han kastar bort sin potentiella karriär för dagdrömmeri. Oavsett förmåga att fästa blicken är frihet eller frånvaro av lidande en omöjlighet.

Jag tänker på mannens svårighet att hålla balansen och ägna sig lagom mycket åt en hobby. (Begreppet tjejsamla, att samla på något rimligt mycket är en tydlig indikation på det.) Kanske tänker Woolf också på att män som inte presterar förlorar sin status, först och främst hos andra män.

Jag tycker mycket om hur Woolfs litterära hantverk är inexakt och lämnar halva jobbet åt läsaren.

jan 01 2022

Sodomsäpplet av Bengt Martin

Bengt Martin (f 1933) var en av de första svenska kulturpersonligheterna som offentliggjorde att han var homosexuell, år 1968. Det gjorde han i samband med publiceringen av Sodomsäpplet. Homosexualitet var olagligt fram till 1944, betraktades sedan som en psykisk sjukdom fram till 1979.

I Sodomsäpplet möter vi en möjlig variant av författaren; Joakim, 16 år. Han bor med sin mamma i fyrtiotalets Stockholm, och grubblar över mycket, mest över om han är homosexuell.

Storheten med den här klassikern ligger förstås i att bögens erfarenhet skildras. Det blev visst stort rabalder kring boken på 60-talet vilket bedyrade dess angelägenhet. Men Martin skriver också om ungdomens osäkerhet, missbruk, tvångstankar, våld, överkänslighet, blygsel, könsroller, onani och annat viktigt, intressant och aktuellt. Jag tänker ganska mycket på könsidentitet och hur det förhåller sig till sexualitet när jag läser. Bengt Martin fokuserar de feminina uttryck som tycks ligga naturliga för protagonisten. Joakim känner sig fel och lider av att inte kunna bete sig manligt det vill säga spela man. Han lånar gärna smink och smycken av sin mor, vill vara vacker. Kanske skulle han – om han var 16 år i vår tid – funderat på om han vill genomgå könskorrigering?

Språket faller tyvärr inte mig i smaken, de rumphuggna meningarna påminner om Tove Folkessons (knäckprosa). Det här med att homosexualitet hos pojkar skulle bero av relationen med modern (enligt psykoanalysen) känns daterat. Men jag gillar samtidigt att läsa om den svettluktande modern och hennes potatimjölspudrade tjocka lår. Hon framstår som en verklig människa för mig genom hans föraktande blick. Jag tycker också mycket om hur Joakim funderar på att en människa både kan vara och inte vara ”sig själv”.

Det finns två böcker till om Joakim, kanske läser jag dem någon gång.

dec 31 2021

En flickas memoarer av Annie Ernaux

1958 åker specerihandlarens bortskämda dotter till Normandie för att arbeta på sommarkollo. De överbeskyddande föräldrarna kan inte längre hålla sitt enda barn hemma på landet, hon är 18 år. Högmodig, katolskt fostrad med läshuvud och erfarenheter bara från damtidningar är hon hoppfull inför stundande äventyr och sugen på att få inblick i överklassen och uppleva en kärlekshistoria. Istället får hon erfara mobbning och övergrepp.

”Det är inte honom hon underkastar sig, det är en universell, oemotsäglig lag, den om den manliga råheten som hon ju förr eller senare skulle ha varit tvungen att utsättas för. Att den lagen är brutal och snuskig spelar ingen roll, det är så det där.”

Jaget i boken är en slags nutida (2014) Annie Ernaux. I tredje person skriver hon om den 18-åriga Annie Duchesne. Jag älskar det greppet som tar människans förmåga att förändras på största allvar. Hon resonerar kring minnets förmåga på ett värdefullt sätt. Det är generöst, rakt, osentimentalt och väldigt berörande. Lite väl många franska referenser dock.

Och vilken stilist hon är! Hon liksom resonerar sig fram, inkluderar läsaren i skrivprocessen och vänder sig till mig som en jämlike. Med enkla välvalda ord bildar hon vackra meningar som ofta är öppna frågor eller ren och skär livskunskap. Att läsa Ernaux är som att umgås med den klokaste av vänner.

En flickas memoarer är en roman om klass och skrivande. Om människans förmåga till gruppdynamik och utfrysning. Den handlar om makt och kvinnohat. Om en ung persons skälvande steg in i vuxenvardandet med drömmande blick och hopp om att bli något och bli älskad.

Annie Ernaux hyser förhoppning om att läsaren ska finna åtminstone en gnutta likhet mellan den unga Annie D och vilken människa som helst. Och ja, visst kan jag känna igen mig – inte i hennes faktiska upplevelser tack och lov – men tankarna och känslorna av övergivenhet, osäkerhet, tomhet och självkritik. Jag förnimmer alltför väl plågan det innebar att vara ung och den passiviserade osäkerheten.

Det här var årets sista bok och precis i enlighet med min utmaning; bok nummer 350. Mina favoriter finns under taggen Favorit eller Betyg V. Nedan följer årets statistik:

Jag har läst 80239 sidor. Det blir 220 sidor/dag.

Den orangefärgade fliken står för böcker ur min egen bokhylla
Utan att ta hänsyn till författarens egen uppfattning.
Ny i bemärkelsen ny för mig.
Att läsa är att resa. 198 böcker av svenska författare, 152 st från annat land. 85% från Europa.

dec 30 2021

Inte död än av Johan Ehn

Elis 84 år firar jul med sina yngre släktingar, irriterad sig på hyenorna som han kallar barnbarnen, saknar det traditionella svenska julbordet som ersatts med skaldjur, stör sig på att sonhustrun kallar honom ”pappsen”. Tillslut brister tålamodet och han går från det sedvanliga buttra gnällandet till att ryta ifrån ordentligt, vilket resulterar i hjärtstopp och ambulans till sjukhuset. Där utspelar sig sedan resten av berättelsen.

Inte död än är den sura gubbens apologi. Med en försonande och varm ton förmedlar Johan Ehn en lite smårolig historia som breddar förståelsen för gubbstrutten. Elis är en klassisk äldre man som är ”hård utanpå och mjuk inuti”. Han är besserwisser och backar alltid in bilen i garaget. Vi följer honom när han minns tillbaka på sin barndom som fosterhemsplacerad, när han mötte sin stora kärlek, sina tidigare erfarenheter av politiskt och fackligt arbete, folkhemmets framväxt som senare övergick i statuskarusell.

”Han känner hur han ligger och eldar upp sig själv. Och det är väl inte så konstigt. Han är besviken och förbannad på att det land han var med och byggde upp sen såldes ut och numer drivs som ett företag på en konkurrensutsatt marknad.”

Har ni läst det förut? Det har jag i Fredrik Backmans böcker.

Författaren som också är skådespelare, läser upp med teatralisk förmåga, det ger jag pluspoäng för. Jag gillar språket och tycker mycket om karaktärerna. Sjuksköterskan Tony är min favorit. Grundtemat att strax innan entrén till pärleporten reflektera och försöka ställa till rätta, är intressant. Dock påminner läsupplevelsen om att se dockteater. Det är mysigt men brister i realism och osar av feelgood. Jag är inte förtjust i ”revan” som tillåter Elis att resa i tid och rum.

dec 29 2021

Hem av Karin Erlandsson

Hon är havets författare Karin Erlandsson. Det visade hon redan med Pärlfiskaren. Jag vet ingen annan som skriver så vackert och träffande metaforiskt om havet. Den här romanen skulle man kunna läsa bara för naturbeskrivningarna. Därtill får läsaren lära sig om Ålands historia ur ett kvinnligt perspektiv.

In media res börjar den här berättelsen år 800, med att Lia föder Ragnar. I nästa avsnitt bygger Ragnhilds pappa Birger en medeltida kyrka. På 1700-talet tvingas Karla fly undan ryssarna. Berta flyr undan svenskarna på 1800-talet. Berättelserna fortsätter in i modern tid.

Hem är en lättläst kollektivroman/novellsamling som bjuder på korta nedslag hos några åländska kvinnor genom tiderna. Nästan oavsett vilket århundrade vi landar i är kvinnorna kvar i land, väntande på männen som via havet lämnat familjen och härden. Erlandsson centrerar handlingen runt vikten av hemmen där kvinnorna arbetar med omsorg av barn, män och gamla. De odlar, bakat bröd, berättar sagor, tröstar och stödjer. Någon tvingas uthärda slag, en annan övergrepp, en tredje sorgen efter ett omkommet barn.

En grå sten med en vit ring är vårt ankare som återkommer i varje berättelse. Den har en utzoomande effekt som påminner om hur havet, stenen, naturen finns kvar och vi människor byts ut. Vi andas samma luft, tittar på samma sol och simmar i samma vatten som tidigare generationer. Normer, kultur och levnadsvillkor ändras men de grundläggande behoven är bestående.

Det här är en jättefin episk roman med bra balans mellan mänskliga relationer, historiska fakta och miljöbeskrivningar. Jag tycker mycket om Erlandssons språk men anser ibland att hon skriver med lite väl stora bokstäver som täpper till alla mellanrum. Det är fint att hon är lojal med och vill hylla kvinnorna men jag hade önskat att de var lite mer komplexa. Flera av karaktärerna skulle jag vilja läsa mer om. Hur gick det till exempel för Ragnar som föddes slapp som en vedklabb på vikingatiden? Den här romanen kunde gärna ha varit längre.

Tack Forum!

dec 28 2021

Dödsängel av Axel Burénius

Det här är en bok om livet som utmanas av döden. Vi föds döende, vi vet att vår tid är utmätt, men ändå lever vi på ett sätt som fick Kierkegaard att säga: “det är förbjudet för en man att glömma att han existerar”. Heidegger hävdade att människan har en ”vulgär tidsuppfattning” som innebär att vi glömmer bort att uppmärksamma att vi är levande. Eftersom döden, för den som dör, innebär ett tomrum utan tillgång till penna och papper, är det de som kvarstår i livet som måste handskas med och berätta om den. Alex Burénius som förlorade sin nittonåriga storebror i en trafikolycka, tar sig an den uppgiften på fantastiskt fint sätt.

Han inleder sin debut Dödsängel med primärrapporten som redovisar olyckan. Den följs av ett otroligt starkt kapitel där författaren berättar att det är tolv år sedan hans bror dog. När döden kraschar in i ett liv förstärks livskänslan. Det vet författaren och han vet också att förmedla det i ord. Burénius beskriver hur det är att besöka graven, hur broderns död påverkat hans liv och hur minnena av honom fungerar och inte fungerar.

”Det minnesvärda är inte minnesvärt. Det högtidliga är trivialt. Det exceptionella är betydelselöst. Det banala är väsentligt. Det är i det vardagliga, det lilla och triviala som det verkliga dramat utspelar sig, för det är där vi tillbringar den förkrossande merparten av våra liv.”

Språket är poetiskt och vackert samtidigt som han verkligen konkretiserar hur sorgen efter en nära anhörig kan te sig. Jag blir fruktansvärt berörd och helt och hållet hänförd. Det är förstås väldigt sorgligt men det finns ljus i mörkret. Efter att Burénius lämnar sin brors gravsten känner han sig glad och tacksam för livet. Han tänker:

”att varje människa är fullständigt fri, oavsett livshistoria och existensvillkor (en tanke som annars aldrig kommer till mig). Den grumliga känsla som så ofta plågar mig att jag inte alls har lyckats så bra här i livet som jag kanske skulle önska, är borta. Vad jag än lägger min tid på är det inget slöseri. Jag vet ju att det är där hos honom som jag egentligen hör hemma, att jag så att säga redan lever mitt andra liv. Att jag har fått detta andra liv är lika meningslöst som det är en välsignelse.”

Men, den största delen (79%) av den här boken består av en fiktiv berättelse om lastbilschauffören Ivar som råkade döda tre ungdomar. Han är en stor stark karl, snart 40 år, som kört lastbil i över ett decennium. Men varken arbetslivserfarenhet eller fysisk styrka är till någon hjälp för den här nya Ivar. Genom att följa hans tankeström förstår vi att han anser sig vara en annan nu och han kommer aldrig mer att köra lastbil. Hans tankar är ett sammelsurium och handlar om tidigare erfarenheter, om kärleken till sin son, oron för hur hans fru ska kunna förstå honom, om Gud finns etcetera. Det är skickligt gestaltad feelbad som ändå tack vare en tänd lampa sprider ett ljus, som metafor för liv.

Jag tycker dock inte att den fiktiva delen tillför så väldigt mycket extra. Läsaren känner igen tankegångarna från författarens eget avsnitt. De går på repeat, vilket jag upplever som tjatigt men samtidigt realistiskt. Jag uppskattar ansatsen att försöka sätta sig in i ”förövarens” tankegångar och tycker absolut att Burénius behärskar det skönlitterära berättandet, men ribban ligger så högt från avsnittet innan att rivningen är ett faktum.

Jag tänker att om skiljas är att dö en smula, måste att skiljas för alltid i så fall innebära att dö långt mer än en smula. Att drabbas av döden helt oförberett och när man är ung och försvarslös, måste vara det värsta. Innan rynkorna ens börjat utfärda varsel för vad som komma skall. Jag tänker mig att den död jag önskar, kan jämföras med att vara gravid. Först är man rädd för att föda men tillslut är det så jobbigt att bära det tunga barnet i magen att känslan av att man vill få ut det överstiger förlossningsrädslan. Kan det inte vara så med döden också?

Tack Wahlström och Widstrand!

dec 27 2021

Hjärtat av Daniel Bergman

Hjärtat är som ett 431 sidor långt brev skrivet till ett ”du” – Daniel Bergmans dotter Alma. Ett berörande grepp. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden mellan nutid, 2011 då han får veta att han är sjuk samt anekdoter från sin barndom och sitt arbetsliv. Han är son till två besvärliga konstnärer som satsade allt på yrket. Kanske är det därför han inte kan gråta? Han delar sin bild av en ”fläckvis klok person”, pappa Ingmar Bergman som i berättelsen går under epitetet farfar. Regissören dog ett år innan Alma föddes.

”Din farfar var ju son till din farfarsfar: kyrkoherden. Det var därför han redan som barn lärde sig hur man kan bemöta folk på ett så att säga planerat sätt, för att nå dit man vill, eller ge det intryck man önskar. Eller helt enkelt få andra att göra som man själv bestämt sig för.”

Kanske var han en despot Ingmar Bergman, kanske var han ett stort barn med makt, som lät sig styras av sina rädslor? Förmodligen både och. Daniel Bergman väljer – till skillnad från många andra manliga författare – också att fokusera sin mamma, pianisten Käbi Laretei. Han funderar på om hon överhuvudtaget kunde älska andra människor.

Det här är en öppenhjärtig och insiktsfull självbiografi. Bergmans strävan efter autenticitet lyckas och han bjuder på sina osympatiska sidor. Som en röd tråd går den skrämmande känslan över att vara ensam i sin kropp. Ett annat genomgående tema är förställda känslor som han fått en rejäl överdos av. Dels från båda sina föräldrar dels på grund av regissörsrollen. Därför söker han sig till vården. Som ambulanssjuksköterska är det bara verklighet, och rena känslor som gäller. Inga omtagningar är möjliga. Jag uppskattar diskussionen om huruvida man kan, bör eller inte bör förställa sig inför sitt barn.

Bergmans karriär som passare och regissör intresserar mig egentligen inte, men boken som helhet är givande på en allmängiltig nivå. Att vara ett intressant namn innan man ens visat vad man går för, vad gör det med en människa? Enligt Bergman leder det en in på villovägar. Mellan de sensationella episoderna som innehåller uppvaktningar, diarré, påtvingad samvaro med pappa Ingmar, lik och ett sjukt hjärta får han mig att fundera kring vad kärlek är. Är förmågan att älska utvecklingsbar i vuxen ålder eller står den alltid i proportion till hur älskad man var som barn? Bergman tror att han lärde sig om kärlek av sin dotters mamma. Jag tror att kärlek hänger ihop med sårbarhet, man kan inte få det ena utan det andra.

Snart förstår jag författarens behov av att tala ut och förklara sig, inte bara gentemot sin dotter kanske. Han gör med sin bok Hjärtat rätt och slätt en pudel. Framgångens sötma och omgivningens rövslickeri som förförde honom som ung gav honom erfarenheter han kanske hellre varit utan. Jag relaterar hårt till att skämmas över hur jag tänkte och handlade som ung (också vad jag gjorde för fem år sedan). Jag både skäms för, känner med och njuter lite av att läsa om Daniel Bergmans återblickar på sitt yngre onyanserade jag.

Livet ändå va?! Det där med att inte få en andra chans. Om man nu ens vill ha det? Livsåldrarna förstår man långt efter att man passerat dem och då är man i en ny ålder som man står utan erfarenheter inför. Jag älskar att läsa böcker som får mig att förstå att många (alla?) människor delar upplevelsen av hur svårt det är ändå, livet. Även för privilegierade. Men de flesta av oss stretar på, vill vara bra människor och göra rätt men måste också hantera oundvikliga misslyckanden. Bara en sådan sak som att begrava sin mor:

”Idag för precis en månad sedan begravde vi din farmor. Jag stod i Jacobs kyrka framför alla begravningsgästerna och lade sand på kistlocket utan att använda spaden som fanns för ändamålet. En hel del smågrus limmade sig fast i handflatorna så efter att jag lagt dit den lilla sandhögen klappade jag händerna mot varandra. Det blev som en liten applåd, ofrivillig och definitivt malplacerad. Skakade av mina smutsiga händer över hennes kistlock medan alla satt i kyrkbänkarna och såg på. Så kan det gå. Ofrivilligt.”

En annan insikt jag fick under läsningen av den här boken är välsignelsen det innebär att kunna gråta. Min kropp släpper på tårarna vare sig jag vill det eller inte vilket förstås fått mig att skämmas många gånger. Men egentligen är det att ha en inbyggd konnässör, ett pålitligt och äkta uttryck som förvägrar mig att spela teater.

Ett sista ord om den fantastiska och oerhört passande framsidan: Nils von Dardels konstverk Ett hjärta i brand. Som pricken över i:et.

Tack Polaris!

dec 25 2021

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson

Det här är en vackert nedtecknad queer släktkrönika över tre generationer som börjar i New York 2001, med Melodi. Hon är 16 år och avslutar sin barndom genom att till tonerna av Prince gifta sig med Malcom.

”Om det här ögonblicken var en mening, var det jag som var punkten.”

Av alla vänner och släktingar som är där, är det mamma Iris som Melody försöker undvika att titta på. Deras relation är minst sagt ansträngd. Iris var 16 år och hade aldrig drömt om att bli mamma, när hon fick Melodi tillsammans med Aubrey. Iris lämnade sin lilla dotter för att plugga på college.

Vi får oss små smakportioner serverade från tre generationers liv, mellan nutid och 1921. De är av olika kön och från olika samhällsklasser, men de delar alla erfarenheten av att rasifieras. För varje kapitel växlar berättarperspektiv och tidsperspektiv.

Efter Melodys är det pappa Aubreys tankar vi får del av. Hans älskade mamma, ensamstående, försörjde sig som prostituerad, fast det förstod han inte som ung pojke. Han förstod inte heller hur fattiga de var förrän han lärde känna Iris.

Den här romanen är bara 176 sidor lång, men innehåller egentligen allt jag kan önska. En kort bok med bra språk som handlar om svarta kvinnor, klass, mor- och dotterrelation, kolonial historia och som dessutom är feministisk och queer OCH har ett bra slut, är verkligen en Karenina-bok. Det är hisnande att tänka på hur tidigare generationers erfarenheter och handlingar startar vågor som slår in i framtiden. Men jag lyssnade på den här vilket kan vara anledningen att jag känner mig distanserad. Eller så blir det lite för korta besök i varje huvud. Kanske är det lite för perfekt? Karaktärerna gör och tänker precis så där som jag önskar.

Dock får författare som väljer att citera Sojourner Truth alltid pluspoäng. Den svarta kvinnliga feministen som föddes in i slaveri på 1700-talet och inkluderas i allt för få historieböcker förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.