apr 20 2022

Vargarna från evighetens skog (#2) av Karl Ove Knausgård

”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evighetens snårskog”

Precis som i den fristående föregångaren Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog indelad i personkapitel. Inledningsvis är det 1986 och de helt nya karaktärerna binds samman genom att de alla mer eller mindre sysslar med döden. Det är främst två personer som står i centrum; den irriterande Syvert som påminner mig om den unge Knausgård (fotboll, fylla, flickor, musik, onani, oklara framtidsplaner, lurad av journalist, saknar självinsikt, flyter ovanpå). Jag har läsningen av Min kamp lite för nära i tid för att roas av Syvert även om jag också kan se att han är en fantastiskt välgjord karaktär. Jag tycker att det blir tjatigt. Han får därtill jobb på begravningsbyrå och då liknar diegesen filmen Avsked som jag såg precis nyligen. Syvert har en – vad det verkar – autistisk bror och om Syvert representerar Knausgårds lättsammare sida står Joar för den intellektuella.

Romanens andra halva är till stor del förlagd i Ryssland 2016 och här lär vi känna Alevtina, bokens andra huvudperson. Hon är från socialgrupp ett, akademiker och det gläder mig att Knausgård här för första gången – så vitt jag vet – lägger krut på en kvinnlig karaktär som är både mamma, beläst, sexuell och seriös. När Syverts västerländska naiva lättsamhet möter det ryska allvaret uppstår magi. Tyvärr innehåller den andra delen ett väl långt essäliknande avsnitt om dödlighetsteori, mykorrhiza med mera som knuffar ur mig ur fiktionen.

Med tanke på vad som händer i Ukraina nu är det intressant att Knausgård bara vid något enstaka tillfälle berör desinformation och dupering. Tvärtom framstår ryssarna här som det klokare folket som undvikit att fastna i vad Knausgård troligen betecknar som postmodernismens fälla. ”Språket om världen är inte världen.”

Det är Alevtinas vän Vasja som bär frågeställningen likt en fackla, vidare från Egil Stray i Morgonstjärnan in i evighetens skog; Vad tror du på? I Morgonstjärnan tog Knausgård itu med återuppståndelsen och det gudomliga (idealism), nu är det vetenskapen som står i centrum och hur den tar sig an odödligheten (materialism).

Så vem är vargarna och varför kommer de från evighetens skog? Mina tankar går till den dualistiska traditionen som bygger på dikotomin kropp och själ. Om vargarna är metafor för människa/kropp (människan är människans varg) och skogen för medvetande/själ så belyser titeln människans intresse av evigt liv. Jag tänker på människans svårighet att vara i nuet, längtan bort från där vi är, in i framtiden och helst kanske in i evigheten. Knausgård tycks intressera sig stort för det metafysiska men vill inte att vi ska ignorera den materialistiska verkligheten som innebär att människan är biologi hur mycket vi än önskar att vi inte vore det. Jag tror författaren önskar ett vitalt samtal om ontologi och att vi ska sluta blunda för döden eftersom vi alla står i kontakt med den. Evigt liv skulle dock ta bort innebörden av livet, (som Martin Hägglund skrivit om i Vårt enda liv). Jag tror att Knausgård vill få läsaren att irritera sig på den glättiga Syvert som till varje pris undviker att ge uttryck för ”negativitet”.

”Utan tankarna skulle vi ha varit ett med allt.
Men då skulle vi inte ha varit vi. Då skulle vi inte ha undrat över någonting, inte ställt en enda fråga.
Vad var värst, att vara totalt ignorant men i världen, eller att undra över allt och vara utanför den?”

Vargarna från evighetens skog är nästan 800 sidor lång, mångbottnad, oerhört väl berättad och informativ med intressanta inslag av exceptionella saker jag aldrig tidigare hört talas om, exempelvis danspesten i Strasbourg och Fjodorovs projekt. Stilen är lika detaljerad och vardagsrealistisk som vanligt. Händelsefattig kan man tycka men på samma gång som livet är: en räcka banaliteter. Han gestaltar väl och suggererar fram en hotfull apokalyptisk stämning utan att släppa taget om realismen. Knausgård gör världen ny för läsaren att upptäcka. Jag fastnar extra mycket för på vilket sätt han skildrar hur en förälder inte syns – och inte ska synas – förrän den saknas. En bra förälder ska vara osynligt närvarande och tagen för given. Det handlar på olika sätt om att få en andra chans. Romanen är andra ronden i brottningsmatchen mellan liv och död, öst och väst, dröm och verklighet, djup och yta, religion och vetenskap, modernism och postmodernism, närvaro och frånvaro, kropp och själ, nuet och evigheten. Jag tar tacksamt emot som vore det råd, vad jag tolkar som Knausgårds andliga längtan och försök att dämpa existentiell ångest: sök fakta genom att läsa läsa läsa och undvik slentrian genom att göra sig ny för världen exempelvis via skrivande.

”Plötsligt såg jag henne som hon var. Inte som ”mamma” utan som en kvinna mellan fyrtio och femtio. Ansiktet, rynkorna runt munnen och i pannan, mungiporna som hade börjat peka nedåt. Kroppen, ryggen som kutade lite, de långa och smala fingrarna som fortfarande höll om glaset.” (Proust-inspirerat citat.)

Trots makalöst intressanta teman kanske att en icke-knausgårdian kommer att tappa intresset? Det är en gedigen föreläsning han genomför och det är först de sista hundrafemtio sidorna som lunken övergår i galopp. När jag slår igen boken finner jag mig i alla fall hängande jag på klippan, ivrigt väntande på del tre.

”For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.

apr 18 2022

Natten av Sara Gordan

”Det kommer en punkt där allt är gjort och ingenting finns kvar utom natten. Du lever eller är död, jag vet inte förrän du hittas eller låter dig hittas, det är med den tanken jag måste gå och lägga mig, ingenting är i mina händer.”

Natten handlar om att vara tonårsmamma och den kris i form av oro, omställning, maktlöshet och kontrollförlust det kan medföra, inte minst på natten. Mamman i den här berättelsen har en fjortonårig rebellisk dotter med diabetes att jaga. Vi kommer mycket nära mamman, perspektivet är hela tiden hennes. Det känns lite orättvist stundtals, mot barnet, men det är samtidigt bokens styrka. Natten är ett långfinger till Jesper Juul och ett rum för oss ängsliga tonårsföräldrar som vill prata om det inkompetenta barnet. Vi behöver vårt utrymme och det har Sara Gordan skapat åt oss. Tack.

”Natten hänger svart utanför, det är som att den aldrig tar paus, dagarna är bara tillfälliga glimtar i det stora mörkret.”

Med språklig precision och vitalitet beskriver Gordan ångesten och tröttheten, ilskan och frustrationen som återkommer i cykler med vardagens upprepningar och vars upprinnelse är kärlek. Bara vips skulle mamman kunna slippa olustkänslorna genom att sluta bry sig om var hennes dotter har smitit.  ”Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men hon kan inte sluta. Obehandlad diabetes i samband med alkoholintag kan leda till död. Det här är en anmärkningsvärt konkret och tydlig manifestation av en mammas kärlek till sitt barn. En kärlek som bryter ner mamman.

”Du tror att allt är nytt och jag vill inte vara en kärring och säga, nej, allt är mycket gammalt. Jag är gammal, natten, tonåren, allt som finns är gammalt.”

Natten är en mestadels mörk berättelse om hur det viktigaste för en rinner mellan fingrarna. Samtidigt handlar det om något vardagligt och sunt; tonåringens frigörelse. Jag pendlar mellan att vara berörd, uppfyllas av språket och lida med mamman till att känna att författaren litegrand gör en höna av en fjäder. Att den här boken tycks vara skriven i första hand för författaren själv. Jag tänker på Kristina Sandbergs En ensam plats, där författaren på samma sätt är helt upptagen av ämnet och inte kan skriva om något annat. Jag tycker hon blir lite gnällig och effektsökande i hur hon radar upp alla motgångar. Utan att för den skull förringa erfarenheterna och upplevelserna förstås, det är det litterära värdet jag funderar kring.

Men jag kommer fram till att det här är ett litterärt hantverk värt sina lovord. Och att grundfrågan om var gränsen går för en förälders kontrollbehov i förhållande till tonårsbarn är väldigt intressant och viktig (oavsett om barnet har en sjukdom) och att författarens skickliga inpass i den frågan står för bokens tankekraft. Och precis som mamman i boken blir lugn av att titta på sjukhusserier där människor drabbas av värre öden, fungerar Natten lindrande för mig som har en frisk tonåring att oroa mig för.

apr 16 2022

Skilsmässan av Moa Herngren

Beatrice och Niklas Stjärne har varit tillsammans i 32 år. Hon har tagit hand om barnen han har dragit in pengar som läkare. Nu vill han plötsligt skiljas.

Ännu en bok om en medelålders krisande heterosexuell man som tatuerar sig, blir kär i en annan kvinna och vill skilja sig? Krisande män som försöker dämpa själslig smärta med yttre förändringar, är vi bekanta med. Alla andra böcker på det här temat har jag läst innan jag verkligen fattade vad en medelålderskris kan innebära. (Nu krisar jag själv, det tar sig dock inte uttryck som för Niklas.) Jag menar att fyrtioårskrisen inte i första hand handlar om att man vill ha en yngre och snyggare partner, panik över ens åldrande utseende eller vilket fordon man kör – det där är bara symptom, olika sätt att handskas med rädslan, den existentiella krisen, dödsångesten. Min kris hör samman med att jag på ett mer brännande sätt än tidigare fattat att mina föräldrar – mina vittnen som bryr sig om hur det går för mig – kommer att dö ifrån mig, jag blir den äldsta generationen som står på tur att dö, min kropp kommer att ta slut, mina barn ska klara sig själva utan mig och så vidare. Insikterna (som jag antar kommer med mognad och/eller livserfarenhet) tycks för många hänga ihop med kännedomen att vi har bara ett liv och måste förvalta det väl. Därav livsstilsförändringar.

Dock vet jag inte om Moa Herngren egentligen tänker som jag, att katalysatorn är existentiell ångest. Hon verkar vara mer inne på personlig utveckling av typen prioritera dig själv, stå upp för dig själv och skit i andra, gör dig av med energitjuvar och sånt. Däremot gillar jag att hon tar itu med mansfällan (som förstås även kvinnor kan fastna i) det vill säga att jobba mer för att kunna konsumera, renovera och resa mer. Den ekonomiska knipan med lån, räntor och avbetalningar som en kvarnsten om halsen.

Skilsmässan börjar bra. Bea fokaliseras först, i tredjeperson. Hon blir helt paff när Niklas vill skilja sig, de har varit de godaste vänner enligt henne. Men snart framstår karaktären Bea som osannolik. Hon är för blåst. Inte för att hon saknar körkort och utbildning eller för att hon överlåter hela försörjningsansvaret till Niklas. Utan för att hon saknar självinsikt och parasiterar på Niklas utan självtvivel. Sen är det Niklas tur att fokaliseras, men då vet jag redan hur det ska sluta och jag har tappat intresset.

Det är som att Herngren försökt vända på rollerna här men utan att få det att fungera; mannen är självuppoffrande och självkritisk och kvinnan en icke-grubblande parasit. Dessutom finns här en svärmor som väljer sin svärdotter framför sin son. Men så är det ju aldrig! Jag upplever den här berättelsen som misogyn faktiskt och undrar vad Herngren egentligen vill säga?

Kanske vill hon att läsaren genom Niklas ska få syn på eventuella självuppoffrande sidor hos sig själv. Den här boken riktar sig väl främst till kvinnliga läsare och kanske tänker författaren sig att kvinnor ska tycka synd om Niklas som är man. Det tror jag hon har rätt i. Men jag tycker Niklas är lika osannolik som Bea. Att han har varit ihop med Bea i över trettio år bara av medlidande, att hon för honom inte varit annat än ansvar och förpliktelse är inte troligt. Man förstår inte varför Niklas hängt fast vid Bea så länge och dessutom varit kärleksfull, ingen verklig människa skulle göra så.

Jag tycker inte att Niklas är ett dugg modig som ”vågar” bryta med Bea genom att gå direkt till ett annat förhållande. Tycker någon det? Jag känner inte för någon av karaktärerna. Det är konstigt att Bea först är besatt av att renovera och sen helt plötsligt inser att hon bör vara tacksam att hon inte behöver uthärda krig. Överdrivet och osannolikt med svimningar i bråk. Det är alldeles för mycket övre-medelklasstrams här också med Kvänumkök, Monclerjackor och sån skit. Och värst av allt; mitt älskade Gotland används på ett motbjudande sätt.

Det här var en besvikelse efter Svärmodern som jag tyckte mycket om.

apr 13 2022

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Oj! Vad KUL det här var! Det här är en burlesk uppväxtskildring med kvinnligt subjekt, en mycket välbehövlig skröna att amuseras av efter att ha marinerats i Prousts navelskåderi, Knausgårds ego och Fridegårds misogyni. Maunsbach bjuder upp till dans i Bellmans backanala tradition men nu är det bonniga tjejer som står för rackartygen. Här finns mycket (för en åttiotalist som växt upp på Gotland) att känna igen sig i.

Vår protagonist är självaste Freja Morgonstjerne (författarens alter ego kan tänkas), och som jag älskar henne. Hon föddes 1990, växte upp i Höör (granne med Hörby med domännamnet horby.se) som ett fult barn. Tjock och nyfiken, längtade hon efter en ”riktig karl” redan som tioåring. Hon och hennes kompisar – råa men hjärtliga – moonade för grannarna, blev utsatta för bröstmjölksattack av en storasyster, ringde heta linjen, gick på sexleksaksparty och drack sprit tillsammans. Alltid tillsammans. Freja går senare på skrivarskola och publicerar böcker som ger henne epitetet ”knullförfattare”. Nu är hon trettio och håller på med en pastisch på hennes pappas favoritbok Bombi Bitt och jag; en slags självbiografi, humoristiskt skriven av Fritiof Nilsson Piraten som utspelar sig i Skåne ett sekel innan Frejas vuxenblivande. Men hon har kört fast. Hon bestämmer sig för ett hemvändarbesök till krogen Lucky Lada i Höör för att få inspiration. Kan hon få med sig de gamla vännerna tro?

Det här är Maria Maunsbach tredje roman – minst lika bra, kanske till och med bättre än de två tidigare. Hon skriver med skärpa, humor och självdistans på ett briljant sätt. Feministiskt och modernt, sexigt och utlevande, utan att förenkla eller skriva läsaren på näsan. Och utan ängslighet! Det är en svår konst att skriva roligt, behärskad av få. Jag vill utnämna Maunsbach till den skånska skrönans mästare. Att lyssna på ljudboken som hon själv läst in gör det än bättre.

Det är faktiskt helt fantastiskt att få läsa om en klitoris som beskrivs som aggressiv, ett gäng på tre tjejer som inte håller på med utfrysning, en mamma som får ta stor plats med sina underhållande berättelser och en pappa som på grund av sin frånvaro också, rättvist nog, är frånvarande i texten. Sökandet efter kärlek och en heterosexuell relation slipper vi också, här är det vänskapen som framkallar känslor av salighet. Det finns förstås också ett allvar i nedersta lagret av denna underbara berättelse som rör misogyni, rasism, utanförskap, fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom och sexuellt våld. Och lärdom om hur man kan tackla allvaret.

”Det är så mamma lärt mig bearbeta allt jobbigt, att skratta åt eländet. Att göra historier av det. Låta historierna gå igen, berättas och skrattas åt tills de inte längre känns mörka. Tills det som hänt bara är en händelse i raden av andra händelser. En del av livet och vår gemensamma historia.”

apr 12 2022

Kring Guermantes (På spaning efter den tid som flytt #3) av Marcel Proust

Efter att besegrat ett visst motstånd plockar jag upp den tredje delen av spaningen, 712 sidor tjock. Berättaren hänger sig nu åt tiden då han var en ung man och han avsätter i princip hela den här delen till att impressionistiskt fördjupa sig i vännen markis Robert de Saint-Loups moster Madame de Oriane Guermantes. Precis som Swann bereder sig berättaren väg in i den högaristokratiska kretsen och Guermantes är toppen på berget.

Den här delen var jäkligt seg! Språkliga höjdpunkter visst, men jag får inte samma lust att understryka citat som tidigare. Här handlar det ingenting om berättarens mor, far eller favoriten Françoise inte heller om Albertine. Tyvärr är det inte heller lika psykologiskt utelämnande som i de två tidigare delarna. Avsnittet om mormor som dör är enastående och jag älskar att berättaren får ett reellt fysiskt utbrott och går loss på en cylinderhatt (även en stor tänkare ”tappar det” det vill säga låter sig styras av känslor och begår icke-rationella handlingar). Det är också fint att läsa om vänskapen (kärleken?) mellan berättaren och Robert, (åtminstone från Roberts sida som begår mesallians, berättaren kanske bara använder Robert som en språngbräda?). Annars är det genomgående jakten på societetens högsta skikt; Guermanteskretsen och deras sammankomster och samtal som fyller sidorna. Urk! Berättaren söker kontakt med Oriane som blir föremål (namnet) för hans kärlek. Det snobbiga streberjaget genomgår en slags kröning och når här sitt mål att vara en del av det han tidigare betecknat som ”Guermanteshållet”. Proust beskriver ett ständigt växelspel mellan å ena sidan fantasins förvandlingsdrömmar skapade utifrån känslor av längtan och förhoppningar och å andra sidan verkligheten. Och det är klart att det är tråkigt att läsa en sjuhundra sidor lång tät text om en mans besatthet av en kvinna och sen när han äntligen hamnar i samma rum som henne dör kärleken knall och fall. Hon framstår plötsligt som en ”som alltifrån sin barndom suttit till häst, knäckt ryggraden på kattor och stuckit ut ögonen på kaniner.”

”I ungdomen äger Namnen – därför att de ger oss en bild av det ofattbara som vi inlagt i dem, samtidigt som de betecknar en i verkligheten existerande plats – en sådan makt att de tvingar oss att identifiera föreställningen med platsen, till den grad att man i en stad beger sig på spaning efter en själv som inte kan finnas där men som man ändå inte förmår driva ut ur dess namn […] Men féen tynar bort om man närmar sig den verkliga person som namnet syftar på, ty då börjar namnet att spegla denna person, som inte har något av féen inom sig…”

Proust intresserar sig väldigt mycket för Namn, de är fantasifulla tecknare (vilket både Knausgård och Duras inspirerats av). ”Mormor” är för berättaren förknippat med ljuva själsliga prydnader – kopplade till kärlek och trygghet – vilka skymmer sikten för att hon kanske är gammal, trött, tjock och förvirrad. Bara i mycket korta glimtar kan jaget få syn på ”verkligheten”. Namnet Guermantes sjunker som en sten när berättaren äntligen får träffa henne. Bara när hon är utom synhåll kan fantasin framkalla det som går ihop med namnet/fantasibilden. Tyvärr är jag är lika ointresserad av Guermantes som berättaren visar sig vara.

Dock får jag en insikt om hur överklassen är en fälla oerhört svår att lösgöra sig ur. Proust visar på hur drivkraften att tillhöra högsta societeten (för somliga) går före allt annat. Ett sätt att passa in i överklassen är att undertrycka obekväma känslor, döden bör exempelvis förnekas (till förmån för ett par röda skor). Swann bryter mot denna sed när han berättar att han är dödssjuk och omgivningens reaktioner på hans utsagor är tydliga exempel på societetens förslavning där deras interna förpliktelser slår högre än moraliska krav.

”Var och en får en förskönad bild av det som han ser på avstånd, ser hos andra människor. Ty de allmänna regler som bestämmer fantasiens perspektiv är lika tillämpliga på hertigar som på vanligt folk.”

Det handlar också om krig – vilket jag finner urtrist att läsa om, och Dreyfusfallet, antisemitism, nationalism, homofobi, läkarkritik, blåblodiga prinsessor och hertigar samt blåstrumpor. Roberts älskarinna Rachel som han högaktar som vore hon en ängel, är ”slinka”. Det blir tydligt att Proust skildrar moraliska seder men utan att döma de som överträder. Han vägrar förenklingar och ifrågasätter dikotomier och dualismer som sedan antikens tid påverkar den västerländska kulturen; det enskilda och det allmängiltiga, impressionism (förnimmelser/sinnesintryck) och intellektualism (abstrakta föreställningar/idé), livet och konsten, yta och djup, individ och gemenskap, komiskt och tragiskt, kvinnligt och manligt. Att ta ställning överlämnar han till läsaren, vilket jag tror är en av anledningarna till att romanen behållit sin relevans trots att det är över 100 år sedan den skrevs.

apr 08 2022

Lars Hård (#1-3) av Jan Fridegård

Jag har läst de tre första böckerna om Lars Hård: Jag Lars Hård, Barmhärtighet och Tack för Himlastegen.

Två meter Lars är bornerad, kåt, filosofiintresserad och som namnet antyder hård. Vad det innebär att vara hård som man är ett av ämnena som författaren verkar vara intresserad av att undersöka. Det här är en romantrilogi som trots att den har över 80 år på nacken fortfarande är aktuell, det visade exempelvis Will Smith på årets Oscarsgala. (Finns utmärkt uppläst av Torsten Wahlund.)

Jan Fridegård, proletärförfattare, född 1897, hade tydligen själv erfarenhet av att sitta fängelse och vara i ständig tävlan om att vara den råaste bland råa.

Innan jag delger mina feministiska reflektioner som väcks på grund av bokens besynnerlighet, vill jag lyfta fram vilken otrolig berättare han var Fridegård. Det här är en fantastisk historia att uppslukas av och vilsamt avnjuta. Man behöver inte grubbla hjärnan i spinn utan kan bara låta sig underhållas av persongalleriet och det måleriska språket. Man kan skratta åt hur Fridegård skriver om att tiderna även för ett sekel sedan anses ”konstiga” och med ”mycket elände” – precis som man hör äldre säga nu. (Egentligen har det kanske med mognad hos individen att göra, förmågan att ta in omvärlden och se olyckor som drabbar andra?) Utan psykologisering och utan att leta anledningar i barndomen får vi läsa om en ung mans leverne och utveckling i början av 1900-talet.

”…tänkte jag på hur mild en kvinnas röst låter på natten, en mors bekymrat mild, en käresta smeksamt mild. Och jag tänkte vidare, att det är nog gott för oss karlar att ha dem. Jag beslöt att uppskatta dem högre än hittills. Ja ett tag var jag frestad att jämställa dem med mig själv. Jag insåg dock snart ohållbarheten i en sådan jämförelse.”

Enligt författaren Jan Kjaerstad är en bok besynnerlig om den berättar om fenomen vi upplever som etiskt betänkliga det vill säga ger oss en glimt från ondskans insida. Lars Hård är en sådan karaktär. I motsats till igenkännande är han oerhört irriterande. Mitt medelålders jag kan lyckligtvis lugna ner lilla Nina som vill gå i taket när Lars funderar på om kropp och kvinna är samma sak. När han blir kär och fylls av äganderätt och likställer sig själv med hennes far. Detta är skolsboksexempel av hora-madonna-komplex och i berättelsen finns pedofili också representerat. Det är en vidrig kvinnosyn Lars Hård ger uttryck för.

Jag minns att vi läste någon Fridegård på högstadiet och det gav misogyna killar vatten på sina kvarnar, tjejer är sämst hö hö. Nu tänker jag att det borde ses som feministiskt gynnsamt att säga som det är. Fridegård berättar utan omsvep hur illa ställt det kan vara med en mans kvinnosyn. Idag läser jag Lars Hård som en varning i det att han saknar empatisk förmåga och konsekvenstänk. Jag kan också se honom som ett offer för manlighetens normer och omständigheter.

Lars slits mellan dikotomierna renhet och synd, kvinnligt och manligt, ont och gott, rik och fattig, hora och madonna. Det handlar om fängelsestraffets destruktiva biverkningar och om att ta död på romantiska föreställningar. Mest handlar det om korsningen mellan klass och kön. Lars är en mer eller mindre förstenad person invärtes och han begår våldsbrott, frågan är om det främst beror på att han är fattig eller att han är man. Kön eller klass? Klass eller kön? Eller båda.

Enligt Lars själv är han samhällets orättvist behandlade styvson, han har otur, men är dock snyggare och smartare än de flesta andra. Enligt mig är han en ung fattig man med omogen frontallob vilket gör hans tankar och handlingar grandiosa. Han bryr sig inte direkt om någon annan än sig själv. Han drömmer om att med hjältemod rädda en flicka men den kvinna som ”mist sina saker” efter ha varit samman med Lars framkallar inga hjältekänslor. Anledningarna till hans olycka ligger dels utom honom – klass, och på grund av hur han beter sig – kön. Eller är båda dessa sektioner utom hans kontroll? Kanske argumenterar Fridegård för att män är djur? Åtminstone unga män…

Litteraturens uppgift är tack och lov inte att upphöja den mänskliga anden och det gör sannerligen inte Fridegård vilket troligen är en anledning till att han fortfarande är relevant. Intressant är det också för att det ger ett historiskt perspektiv på fenomenet med incels. På Lars tid var det kvinnoöverskott vilket resulterade i att vissa kvinnor kunde glömma att bli gifta, de tvingades tänka nytt; klä sig i manskläder och arbeta.

”Så snart en modern människa känner att allvarliga tankar vill komma till henne blir hon orolig och söker upp andra tomskallar för att gnugga sig mot dem. Gnisslet som uppstår kallas sällskapsliv, konversation med mera.”

apr 05 2022

En katts resedagbok av Hiro Arikawa

Epitet som ”årets bok” och ”internationell storsäljare” lockade mig att läsa den här japanska berättelsen med förhoppning om att få en paus från det jag annars läser. Men jag blev besviken. Även den här romanen handlar om män(niskor)s fåfängliga svårigheter i livet vars upprinnelse står att hitta i barndomen. Givetvis finns här också en manlig hjälte. Samma visa, bara det att den här var sämre.

Hjälten är djurvännen Satoru som är i princip perfekt men ändå väldigt ensam (varför?), bortsett från umgänget med katten Nana. Det är tydligt att katter har en viktig plats i japansk kultur, därför blir det väl sorgligt när Satoru måste ge bort katten. De ger sig ut på en resa för att hitta en ny ägare. I peripetin får vi reda på varför.

Berättarperspektivet växlar mellan kattens jag och tredjeperson. Det blir aldrig någon intressant inifrånskildring tyvärr. Knappt ens ett försök. Katten förklarar saker ”ur kattsynpunkt” och delger något slags mänskligt påhittat kattperspektiv som ska vara roligt men som jag knappt tycker platsar i en barnbok. Jag såg en japansk film igår (Avsked, rekommenderas) och det är uppenbart att jag som avskyr ”barnslighet” får problem med viss japansk kultur. Möjligen på grund av kawaii: japanskt gullighetsideal och estetik inom japansk populärkultur.

Karaktärerna i En katts resedagbok är platta som burklock och det tror jag författaren märkte också därför slängde hon in lite *piiiip* och *piiiip* på slutet för att läsare som sover (jag) ska vakna och kanske börja bry sig. Funkade inte.

Jag vet inte om författaren på riktigt försöker få läsaren att fascineras över skillnader mellan olika djurarter, det är på sådan banal nivå nämligen. Katten kan förstå många språk men inte läsa och skriva, det kan bara människan. Ja just det. Hunden dödar inte andra djur längre, men det gör katten. Japp. Kattmynta har samma effekt på katten som vin har på människan. Okej. Nej, jag är inte imponerad.

Barnslig, klyschig, banal, övertydlig, med trist språk (skulle kunna bero på översättningen) och tjatig roman. Lite mysig på sin höjd, om man är på fantastiskt humör. Den lämnade inget tassavtryck i mitt hjärta.

* * * * * * * * * * S P O I L E R V A R N I N G * * * * * * * * * *

*piiiip* = adoption och cancer. Både Satoru och Nana övergavs och adopterades och blev lyckliga. Varför denna proklamering för adoption undrar jag?

apr 04 2022

Vård och omsorg av Olivia Bergdahl

I vad som liknar dagboksanteckningar delar Olivia Bergdahl med sig av sitt år 2020. Det var pandemi med restriktioner, hon var gravid och hon fick cancer.

Hon skriver i dialog med/till sitt ofödda barn om saker hon vill att barnet ska veta om henne, könsroller, feminism, rasism, normer, orättvisor, samhälle, politik med mera. Barnet driver texten framåt genom att ställa mer eller mindre förnumstiga frågor till berättarjaget.

Jag läser de första hundrafemtio sidorna med ganska svalt intresse. Att berättaren riktar sig till ett ofött barn brukar vara ett berörande grepp, men jag blir inte speciellt drabbad. Jag slås av hur otroligt naiv en blivande moder kan vara, jag var själv just så. Nu som bekymrad tonårsmamma med känslan av misslyckande och cynism ständigt närvarande blir jag nästan provocerad av Bergdahls hoppfullhet. Vänta du bara till romantikens höga luft skingras och du står i ett regn av småspik, tänker jag. Det är väl bra att Bergdahl är tydlig med var hon står politiskt men det gör texten platt. Språket är ibland snyggt och poetiskt, men oftare vill jag kalla det knäckprosa. Hon delar med sig av för mycket men inte något komprometterande. Hon är kanske för lycklig och privilegad för att det ska bli spännande att läsa om. Men sen. De sista hundra sidorna, i samband med att dödsskräcken gör sitt inträde, dras skruvarna åt och jag in i mellan dem.

”Döden är att nästan hinna fram. Den vanliga stressdrömmen, snart går tåget, jag måste hinna, att springa genom stan, genomsvettig, har jag glömt nåt, jag har glömt nåt viktigt, så på perrongen inse: jag hann inte. Jag kom inte längre än så här. De åker nu, utan mig.”

Tack Ordfront!

apr 03 2022

Ett rum med utsikt av E.M. Forster

Man kan kanske tro att jag har legat under en sten eftersom jag varken sett (filmen från -85) eller fram till nu läst den här gamla klassikern från 1908 (i svensk översättning först 2006). Romantiska berättelser författade av män har legat långt ner på min prioriteringslista. Men jag är intresserad av klassiker och efter att jag läst om Bloomsburygruppen och insett att E.M. Forster levde som och skrev om homosexualitet så ökade nyfikenheten.

Men jag vet inte alltså… Ett rum med utsikt har ett historiskt värde och är välskriven med flera fina och insiktsfulla formuleringar om kärlek, klass, fred, frihet och feminism. Men den saknar komplexitet, är alltför romantisk för min smak, förutsägbar och de klasskritiska och feministiska ståndpunkterna som givetvis var radikala och hardcore 1908 imponerar föga idag.

Story: Fin ambivalent flicka och lägre klassens ”goda” kille blir kära i varandra. Kille kysser flicka. Flicka förnekar honom och försöker förtränga sin kärlek. Flicka förlovar sig med konservativ rik dum man. Pojke ledsen. Flicka slår upp förlovning med man. Man ledsen. Flicka och pojke gifter sig. Krydda med te, tennis och pianospel. Klart!

Det handlar om att våga ”lita till sitt hjärta”, gå emot normer och förväntningar och välja kärleken även över klassgränserna. Den som förändras och växer under berättelsen är flickkaraktären Lucy. Tyvärr har jag problem med henne. Hon vet inte vad hon vill och framstår lite som ett våp. Lucy flämtar saker som: ”Jag förstår mig inte på sånt här. Jag har inga förutsättningar att förstå det.” Uppläsaren (Julia Dufvenius) läser dessutom hennes utsagor med pressad babyröst vilket jag är allergisk mot. Men nu till vad jag gillar:

”- Jag förknippar dig med en utsikt, en särskild slags utsikt. Varför skulle inte du förknippa mig med ett rum?
Hon funderade ett ögonblick och sa sedan skrattande
– Vet du om att du har rätt. Det gör jag. Jag måtte ändå vara en poetissa. När jag tänker på dig är det alltid ett rum. Så lustigt.
Till hennes förvåning verkade han förargad.”

Nyckelordet i romanen är ”utsikt” som metafor för frihet från sociala och sexuella konventioner, representerade av den goda killen George. Han står också för passion, sanning och skönhet. Utsikten kontrasterar till ”rummet”. Ett rum är låst och stumt i sin utformning just som normer, viktorianska traditioner, konformitet och den rike mannen Cecil. Han är bra med föremål men inte med kvinnor, han vill leda och beskydda dem. Rummet konnoterar ett låst utrymme, plikt och konventioner.

En bok för oss som inte kan låta bli att läsa klassiker, för er som gillar romantik och för er som längtar efter en berättelse om den snälla killen #inteallamän.

apr 02 2022

Detaljerna av Ia Genberg

”Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen.”

Underbart är kort, alldeles för kort. Det här är en 152 sidor kort roman med fyra kapitel där vart och ett är personporträtt av någon som berättarjaget varit i relation med. Hon ligger i nuet nerbäddad i sängen med virusrelaterad feber och tänker tillbaka på den tid som flytt; den stormiga kärleksrelationen med Johanna som brände henne för evigt, den skeva ”Babetta-liknande” vänskapen med Niki, otroheten med Alejandro och Birgitte som hon inte kan komma runt. Som bokomslaget och titeln belyser är detaljerna eller skärvorna delar av helheten. Författaren tänker sig att ”helheten kan berättas, med människor som utan rang vandrar in och ut genom mitt ansikte. Ingen ”början” och inget ”slut”, ingen kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där”. Som en röd ram runt helheten finns Sally. Hon beskrivs inte detaljerat som de andra, kanske för att hon finns kvar? Sally framstår för mig som en metafor för svårigheten med att vara i nuet, att uppskatta det man har just nu.

Det är en oerhört lockande prosa Ia Grenberg har skrivit, intelligent och innerlig med ett melankoliskt känsloläge men samtidigt tillbakalutad. När jag är i hennes text finns det ingenstans jag hellre vill vara och jag läser hela rasket i ett svep. Detaljerna är hennes fjärde bok (genombrottet), och jag blir sugen på att läsa hennes tidigare verk. Berättarjaget är liksom chill, bisexuell, inte konservativ, till synes frikopplad från det normativa. Hon hoppade av studier i sina yngre år, avslutade sällan några projekt. Festade en del. Hon lockas av personligheter olika hennes egen och hänger ihop med de här drivna människorna som är ganska påfrestande för sin omgivning. Jag tänker på vad fint det är att genom böcker lära känna människor utan att behöva umgås med dem. Jag tänker också på att berättelser består på ett sätt som inte människorna gör.

Detaljerna handlar om hur vi blir till i relationer och separationer men också om litteratur, nostalgi, makt, kärlek och klass. Läs den, snart är det för sent.