Skilsmässan av Moa Herngren

Beatrice och Niklas Stjärne har varit tillsammans i 32 år. Hon har tagit hand om barnen han har dragit in pengar som läkare. Nu vill han plötsligt skiljas.

Ännu en bok om en medelålders krisande heterosexuell man som tatuerar sig, blir kär i en annan kvinna och vill skilja sig? Krisande män som försöker dämpa själslig smärta med yttre förändringar, är vi bekanta med. Alla andra böcker på det här temat har jag läst innan jag verkligen fattade vad en medelålderskris kan innebära. (Nu krisar jag själv, det tar sig dock inte uttryck som för Niklas.) Jag menar att fyrtioårskrisen inte i första hand handlar om att man vill ha en yngre och snyggare partner, panik över ens åldrande utseende eller vilket fordon man kör – det där är bara symptom, olika sätt att handskas med rädslan, den existentiella krisen, dödsångesten. Min kris hör samman med att jag på ett mer brännande sätt än tidigare fattade att att mina föräldrar – mina vittnen som bryr sig om hur det går för mig – kommer att dö ifrån mig, jag blir den äldsta generationen som står på tur att dö, min kropp kommer att ta slut, mina barn ska klara sig själva utan mig och så vidare. Insikterna (som jag antar kommer med mognad och/eller livserfarenhet) tycks för många hänga ihop med kännedomen att vi har bara ett liv och måste förvalta det väl. Därav livsstilsförändringar.

Dock vet jag inte om Moa Herngren egentligen tänker som jag, att katalysatorn är existentiell ångest. Hon verkar vara mer inne på personlig utveckling av typen prioritera dig själv, stå upp för dig själv och skit i andra, gör dig av med energitjuvar och sånt. Däremot gillar jag att hon tar itu med mansfällan (som förstås även kvinnor kan fastna i) det vill säga att jobba mer för att kunna konsumera, renovera och resa mer. Den ekonomiska knipan med lån, räntor och avbetalningar som en kvarnsten om halsen.

Skilsmässan börjar bra. Bea fokaliseras först, i tredjeperson. Hon blir helt paff när Niklas vill skilja sig, de har varit de godaste vänner enligt henne. Men snart framstår karaktären Bea som osannolik. Hon är för blåst. Inte för att hon saknar körkort och utbildning eller för att hon överlåter hela försörjningsansvaret till Niklas. Utan för att hon saknar självinsikt och parasiterar på Niklas utan självtvivel. Sen är det Niklas tur att fokaliseras, men då vet jag redan hur det ska sluta och jag har tappat intresset.

Det är som att Herngren försökt vända på rollerna här men utan att få det att fungera; mannen är självuppoffrande och självkritisk och kvinnan en icke-grubblande parasit. Dessutom finns här en svärmor som väljer sin svärdotter framför sin son. Men så är det ju aldrig! Jag upplever den här berättelsen som misogyn faktiskt och undrar vad Herngren egentligen vill säga?

Kanske vill hon att läsaren genom Niklas ska få syn på eventuella självuppoffrande sidor hos sig själv. Den här boken riktar sig väl främst till kvinnliga läsare och kanske tänker författaren sig att kvinnor ska tycka synd om Niklas som är man. Det tror jag hon har rätt i. Men jag tycker Niklas är lika osannolik som Bea. Att han har varit ihop med Bea i över trettio år bara av medlidande, att hon för honom inte varit annat än ansvar och förpliktelse är inte troligt. Man förstår inte varför Niklas hängt fast vid Bea så länge och dessutom varit kärleksfull, ingen verklig människa skulle göra så.

Jag tycker inte att Niklas är ett dugg modig som ”vågar” bryta med Bea genom att gå direkt till ett annat förhållande. Tycker någon det? Jag känner inte för någon av karaktärerna. Det är konstigt att Bea först är besatt av att renovera och sen helt plötsligt inser att hon bör vara tacksam att hon inte behöver uthärda krig. Överdrivet och osannolikt med svimningar i bråk. Det är alldeles för mycket övre-medelklasstrams här också med Kvänumkök, Monclerjackor och sån skit. Och värst av allt; mitt älskade Gotland används på ett motbjudande sätt.

Det här var en besvikelse efter Svärmodern som jag tyckte mycket om.

2 kommentarer

    • Elisabethapril 26, 2022 kl. 8:14 f m
    • Svara

    Tack Nina, för dina synpunkter på boken. Jag håller med dig, till fullo. Har svårt med en bok, så svart-vit, så förutsägbar. Den är bra skriven, men personerna saknas fullständigt nyanser. Tyvärr tappar man intresset snabbt, fast historien är skickligt berättad.

  1. Jag kunde inte sluta läsa, för mig var det en riktigt bra beskrivning av vad en skilsmässa kan innehålla. Tyckte Moa Herngren fick fram att varken Bea eller Niklas var utan roll i det hela, ingen av dem såg den andra längre, de hade ju slutat vara ärliga. Niklas mammas beteende var ju en del av att det var svårt att bryta. Niklas hade för mig en existentiell kris, där han fick ifrågasätta sig själv som person efter att många år varit ”läkaren” för alla, inklusive sin egen familj och fru.
    Men det är ju det här som är det härliga med böcker – man kan ha olika åsikt 🙂

Kommentera