Hiroshima min älskade av Marguerite Duras

” – Jag har tvivelaktig moral, förstår du.
– Vad betyder det för dig?
– Att man tvivlar på andras moral.”

En fransk skådespelerska och en japansk arkitekt spenderar ett passionerat dygn tillsammans i Hiroshima. Det är intrigen i detta filmmanus som Marguerite Duras skrev som ett beställningsjobb, 1958. Det var tal om att göra (ännu) en dokumentärfilm om Hiroshima, men regissören Alain Resnais sa nej. Han lät Duras skriva något mycket större. Utan att ge vika för den dokumentära verklighet som atombomben medförde får Hiroshima min älskade i sin metakonstruktion också med japanernas synvinkel på just dokumentärfilmerna. Man kan läsa, tala, se bilder och filmer för att försöka förstå. Men det är i brist på annat, det räcker inte till. ”Du har ingenting sett i Hiroshima.” Säger han till henne, eftersom hon aldrig kan förstå hur det var att vara där när bomben fälldes. Om valet av den japanske skådespelaren skriver Duras:

”Valet av en japansk skådespelare av västerländsk typ bör tolkas på följande sätt:
En japansk skådespelare av utpräglat japansk typ skulle medföra risken att man tror att det i synnerhet är för att hjälten är japan som fransyskan dras till honom. Då skulle man, vare sig man vill eller inte, åter falla i exotismens fälla och i den ofrivilliga rasism som är en ofrånkomlig beståndsdel av all exotism.
[…] Om åskådaren aldrig glömmer att det handlar om en japan och en fransyska, existerar inte längre filmens djupare betydelse. Om åskådaren glömmer det, uppnås denna djupare betydelse.”

Jag läste manuset först, blev helt till mig. Sen såg jag filmen (från 1959), blev ännu mer till mig. Det här är en upplevelse jag varmt vill rekommendera. En av de komplexa teman som Duras angriper är språkets begränsningar. Jag har sällan upplevt det så starkt själv när jag nu ska skriva den här texten. Hur många ord jag än använder lyckas jag inte göra upplevelsen rättvis. Jag skulle lika gärna kunna skriva bara ett ord, vilket i så fall skulle vara: avstånd.

I staden förknippad med ond bråd död får de uppleva kärleken. Hon är där för att spela in en dokumentärfilm om freden. De är båda lyckligt gifta, men när kärlek uppstår framstår otrohet som en bagatell. Den kortvariga förbindelsen som kommer att upphöra när hon lämnar Hiroshima gör att hon vågar berätta om sitt trauma. Duras sätter fokus på människans villkor att leva med minnen, språk, drömmar och känslor samt hur vi tvingas förhålla oss till den outgrundliga tiden. En hel människa är både vacker och ful, Duras är väldigt bra på att skapa karaktärer som lever upp som hela motsägelsefulla människor. ”Du dödar mig. Du gör mig gott.” ”Jag ljuger. Jag talar sanning.” Säger fransyskan till sin japanska älskare.

Duras sätter ljus på hur språket ger oss begränsade möjligheter för att förstå varandra och hur exotismens problematik kan vara en del av det. Fransyskan ler när hon uttalar Hi-ro-shi-ma. När japanen med rynkade ögonbryn frågar henne hur hennes bild av staden var innan hon upplevde den, svarar hon att den hör samman med slutet på kriget. När han sedan njuter av att uttala hennes hemort Nevers och påtalar hur vackert det låter, blir hon illa till mods eftersom hon förknippar Nevers med sitt trauma. Jag blir yr när tänker på att nästan alla ord har olika konnotationer för olika människor. Fransyskan menar att vad kunde en internationell film som spelas in i Hiroshima annars handla om, om inte freden. Men för honom som är född där, som förlorat sin familj där, som lever sitt liv där är uppfattningen förstås en annan.

Här sätter författaren ord på en känsla som jag ju äldre jag blir, får allt svårare att slå undan: viljan av att beundra människan är berövad. Jag tror att andra världskriget berövade Duras denna vilja.

”Att kunna se på riktigt, det är något man kan lära sig.”

Och det var uppenbarligen något Duras lärt sig. Ett geni var hon. GENI!

Kommentera