Kristina Sandberg blev sjuk i aggressiv bröstcancer 2016. I En ensam plats berättar hon om sina erfarenheter från tiden som sjuk och botad. I berättelsen avhandlar hon också resor hon gör med familjen, sina åtaganden som författare till den berömda trilogin om Maj och sin pappas och sina svärföräldrars bortgång.
Som psykolog och författare tycks hon tidigare i livet fokuserat intellekt och medvetande. Sen kom döden och den var kropp. Författaren närmast proklamerar kroppens betydelse. Kanske i första hand till sig själv. Tidigt in i läsningen upplever jag det som att textens viktigaste syfte redan är uppnått, skrivandet som en del i sorgebearbetningens process. Jag tror att det här är Sandbergs viktigaste bok, för henne själv.
Sjukdomen berövade henne språket. Att leva livets värsta drama kapade kopplingen till fiktionen. Hon vill ändå skriva, därför kommer texten till som handlar om sjukdomens trauma. Om man, som jag och säkert de flesta andra, brottas med skräck för dödliga sjukdomar är det här drabbande läsning. Det går inte att värja sig. Som psykolog vet hon hur människor tänker och bryter successivt ner mina försvarstankar, en efter en. Närmare 400 sidor om cancer är åtminstone 200 sidor för många i mitt tycke.
Fast det handlar inte bara om cancern och dess följder. Det spretar åt många håll och jag är inte helt säker på vilken som är den röda tråden, kanske är det livets sorger. Vi får läsa om den alkoholiserade pappan, den oförstående svärmorn, den allt sjukare svärfadern, semesterresan som inte uppfyllde förväntningarna. Jag är mindre förtjust i öppenhjärtiga nerskrivningar av äkta människor. Jag fördrar att kunna vila i fiktionens vagga.
Det är många upprepningar. Jag förstår att det speglar hur författarens ångestdrivna tankar spinner runt och runt och runt igen. Hon delar med sig av ganska explicita beskrivningar hur den fysiska kroppen påverkas av cancerbehandling. Jag skulle aldrig i nuläget frivilligt välja att läsa en bok med praktisk information om hur cytostatika påverkar kroppen. Jag hoppades att En ensam plats skulle handla mer om den förståndsmässiga och existentiella biten. För när den gör det, tycker jag mycket om läsningen.
Titeln kommer av den olustiga belägenheten som uppstår för att Sandberg upplever sig oförstådd av omgivningen. Hon som har kunna lita till sitt språk som en bro över till andra, befinner sig nu på en ensam plats. Hon upprörs över det lösningsorienterade bemötandet, den hurtiga inställningen, den som påminner om att det finns andra som har det värre. Eller uppmaningen att tappa håret väl är en världslig sak i förhållande till död. Och som botad borde hon ju vara glad, som klarade sig. ”Man blir omtyckt av omgivningen bara om man gör sig lik den” skrev drottning Kristina och denna maxim tänker jag kan förklara avståndet som uppstår mellan den sjuke Sandberg och den förhållandevis friska omgivningen. Hon som är allvarligt sjuk påminner alla om den stundande döden och detta tacklar människor illa. Det värsta exemplet är kompisen som ger hårlösa Sandberg schampo och balsam i julklapp.
Så hur ska man göra då, för att bemöta en allvarligt sjuk person? Lyssna. Man behöver inte säga så mycket. Försöka ta fasta på känslan som personen förmedlar. Spegla.
Hon hoppar fram och tillbaka i tiden och undviker i och med det ett spänningmoment. Det tycker jag är bra. Hennes livs värsta upplevelser ska inte omvandlas till något sensationellt. Tvärtom. Det här är en bearbetning av de psykiska och fysiska påfrestningar som cancern medförde. En typ av redovisning. Kanske för andra i liknande situation att lära sig av, finna tröst i och bli förstådda av.
Tack Norstedts!
Senaste kommentarer