Om våren av Karl Ove Knausgård

Om våren är skriven till ett du, som är familjens fjärde barn, tre månader gammalt. Berättelsen utspelar sig under en dag. En vanlig dag som utgörs av vanliga och ovanliga händelser. Han väcker och frukosterar barnen, sätter på diskmaskinen (förstås!), dricker en kopp kaffe i trädgården samt gör en resa för att hälsa på mamman som ligger på sjukhus. Dessa knappt tvåhundra sidor är också fyllda med tankar och minnen från tiden då barnet låg i magen. Med osannolik närvaro och närhet beskriver Knausgård det nakna livet som pågår i tid och rum, i kropp och medvetande. Och hur varje (olycklig) familj är olycklig på sitt eget vis.

”… eftersom tilltalet alltid var mer personligt i verket än i verkligheten och kommer mycket närmare där än det någonsin skulle göra vid ett möte. Vad annat var litteraturen ett uttryck för än en i övrigt oåtkomlig och i verkligheten icke-existerande närhet?”

Som jag ordat om tidigare är jag från att ha varit skeptiskt nu helt såld på herr Knausgård. Han är en författare så skicklig att han tycks kunna skriva om enklaste skitsak och ändå trollbinda mig. Hans språk är perfekt och han lyckas med hjälp av det ladda det vardagliga livet med stor betydelse. Jag blir rörd. Eftersom han skriver om ordinära saker som angår oss alla, gäller hans litteratur mig, dig, samtliga. Här finns inga hjältar eller skurkar, bara vanliga människor som kämpar på. Ibland går det bra och ibland handlar man på ett sätt man sedan ångrar.

När jag läser Om våren tänker jag på René Descartes metod att ställa sig tvivlande till allt vad vi känner som sanningar/kunskaper och även till sinnliga erfarenheter. Detta ifrågasättande skapar möjlighet att med en ny blick se på skeenden. Jag tycker att detta är vad Knausgård gör (även i Morgonstjärnan och Min kamp). På det sättet krossas gamla föreställningar, vi kan få syn på nya sidor av saken och livskänslan förhöjs. Anna Bjergers målningar bidrar också till emotionsraketen.

Nu kommer mängder med citat här, för att det går inte låta bli. Mest för min egen skull. Jag vill spara dem.

Om att bryta en familjs oskrivna regler. Här beskriver han på ett bra sätt hur den fria viljan inte erbjuder fria val.

”Och så har jag växt upp i en kultur som var försiktig med ord. Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig, och jag har aldrig sagt att jag älskar henne. Detsamma gäller för min bror. Skulle jag har sagt till min mamma eller min bror att jag älskade dem skulle de har blivit förskräckta. Jag skulle ha lagt en börda på dem, förskjutit balansen mellan oss på ett våldsamt sätt, ungefär som om jag skulle raglat omkring full på ett barndop.”

Kanske den mest träffande beskrivning av depression jag någonsin läst:

”Mellan den här yttre världen och den inre verklighet som din mamma levde i fanns det nästan ingen förbindelse längre. Det var det som skedde, förbindelsen bröts. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit vackert för henne var inte längre vackert, det var ingenting. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit bra för henne var inte längre bra, det var ingenting. Så var det därför att det vackra och det goda får mening i förbindelsen, i utbytet, i det som står öppet mellan oss och världen. I sig själva betyder inte tingen och händelserna något. Betydelsen får det i den genklang det är väcker. Det är I genklangen vi förbinder oss med världen, och det var det som hände med din mamma, världen väckte inte längre genklang inom henne. Förbindelsen var bruten, hon var utestängd från den.”

Komplexiteten att hålla liv i en relation bemästrar man inte på det här viset. Låter ju tjusigt att han jobbar på med hushållssysslorna men så enkelt är det inte.

”Jag ville inte väcka henne, jag ville inte säga att nu fick hon stiga upp och vara med, att vi var två om det här. För gjorde jag inte det, utan tog hand om allting själv, skulle jag kunna säga, se på mig, se på allt jag gör, medan du inte gör någonting. Det gav mig en god känsla. Ilska som sådan var ingen bra känsla, men ilska blandad med triumf var det. Satt jag med barnen och tittade på tv var triumfen liten. Gjorde jag däremot något som krävde ansträngning, och som gav synliga resultat, skulle triumfen bli större.”

Utifrånblicken på svenskarna:

”Det var valborgsmässoafton, kvällen när våren sjungs in i Sverige. Det var en sedvänja som jag inte hade känt till förrän jag flyttade hit till landet för tolv år sedan, och som förbryllade mig lika mycket varje år. Att just svenskarna, som ser på sig själva som de mest moderna människorna i världen och som inte vill ha något med det förflutna att göra, och inte heller med arkaiska, för vilka allt som står fast och orörligt är reaktionärt, till och med kroppen, som för dem inte är en biologisk påtaglighet som tillhör naturen utan en kulturell konstruktion, ett slags artefakt som de utarbetar riktlinjerna för på universiteten-att just svenskarna samlades en gång om året runt stora brasor, det mesta arkaisk av allt, och sjöng gamla sånger till vårens ära, där själva poängen var att det nya alltid också är gammalt, var svårt att begripa.”

Kommentera