Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet av Martin Hägglund

Filosofi + meningen med livet + gudstro + kritik av kapitalismen = allt som jag gillar.

Jag tror att författaren verkligen vill att jag som läsare ska förstå hur han menar. Bra intention. Men samma sak förklaras om och om igen vilket blir tjatigt. Jag är inte imponerad av författarens språk, det är för många ord och alla dessa kursiverade ”inte” irriterar mig. Boken känns onödigt lång. Jag ogillar de ordval som implicerar att han har rätt där andra tänkare inte förstått eller har fel. Får ibland Ranelidvibbar ”det här har aldrig sagts förut”. Jag tycker också att det är lite lågt att använda Bibelns sämsta avsnitt för att vinna billiga poänger. Slutligen önskar jag att han använt fler kvinnliga referenser.

I Vårt enda liv drivs tesen att OM Gud ens finns, OM evigt liv var möjligt – skulle det inte vara önskvärt. Vår djupaste omsorg är sekulär, snarare än religiös. Eftersom det viktigaste och det enda vi har är den tid vi lever, borde vi få äga den tiden och utnyttja den efter vår vilja och inte tvingas dansa efter kapitalismens alienerande och exploaterande flöjt.

Hägglund argumenterar för att den religiösa tron på Gud och evigheten går på tvärs med att leva ett fullödigt liv. Det som monoteistiska religioner, framförallt kristendomen, proklamerar är att vi ska lyda Guds ord och sträva efter frälsning vilket enligt Hägglund gör det fel att vara hängiven ett liv som kan gå förlorat. Hägglund förespråkar den sekulära tron som tillåter oss att vara sårbara, känna sorg och smärta, engagemang för de vi älskar och dödsångest som en sund del av ett ändligt liv. De flesta religiösa skulle inte hålla med om att gudstron omöjliggör omsorg i jordelivet, och jag är också högst tveksam till detta. Det ena utesluter nog inte det andra.

Den stora behållningen för mig är Hägglunds syn på döden och insikten om att det oundvikliga slutet är en möjlighet att ta vara på livet. Han skriver om existentiell ångest som en verksam del i varje form av ändligt och andligt (mänskligt) liv eftersom den väcker frågan om vad vi borde göra med vår tid. Bestående sinnesfrid är alltså inte eftersträvansvärt, hur trevligt det än låter. Människan har en andlig frihet att ifrågasätta syftet med sitt liv och bestämma vad hon vill göra, utöver att hålla sig vid liv. Denna frihet har risken för existentiell kris som villkor. Vi ska äga vår existentiella ångest inte fly den eller komma över den en gång för alla. Målet är inte att frigöra oss FRÅN vår sociala och materiella tillvaro utan det vi bör söka är att äga vår existentiella ångest, syssla med ändamålsinriktade verksamheter som engagerar oss för att kunna leva ett blomstrande liv, erkänna vårt ömsesidiga beroende av varandra och bygga ett samhälle som förverkligar vår frihet – alltså en befrielse AV det ändliga livet, vilket också var vad marxismen verkligen handlade om.

Dödsångest är med andra ord ett sunt och obligatoriskt uttryck för ett hängivet liv. Att vara medveten om döden mitt i livet är sätt att fästa blicken vid dem/det man älskar. Tanken på döden gör den givna tiden mer dyrbar. Utan ett föregripande av den möjliga förlusten skulle man aldrig kunna vara fast besluten att förvalta den egna livstiden.
Livets ändlighet är en förutsättning för vår motivation, ansträngning, våra insatser i livet, vårt existentiella engagemang. För att någonting ska ha betydelse måste något stå på spel. Att inte behöva vara rädd för att förlora den man älskar är att vara likgiltig, att vara död.

I Bröderna Karamazovs avhandlas premissen ”om Gud inte finns är allt tillåtet”. Här argumenterar Hägglund för den totala motsatsen, om det finns en Gud för vilken allting är möjligt kan allting tillåtas till och med dödandet av sitt eget barn (Abraham/Gud offrar Isak/Jesus).

Marx indelning av vår livstid i nödvändighetens tid innefattar vad vi måste göra, dvs arbetstiden, som är medel för målet överlevnad. Frihetens tid är den vi lägger på aktiviteter som är betydelsefulla (ändamål) i sig. Värdeekvationen blir sådan att tiden vi lägger på nödvändiga saker är en negativ kostnad för oss och tvärtom är frihetens tid positiv, vi blir rikare ju mer fri tid vi har.
Kapitalismen bygger på lönearbetet som innebär exploatering av människors nödvändiga tid. En varas värde mäts genom arbetstiden som lönearbetaren sålt. Sen måste vi konsumera dessa varor för ett pris som är högre än värdet och mellanskillnaden går till arbetsgivaren under namnen mervärde och tillväxt.
Här framstår strukturfelet uppenbart för oss. Kapitalismens mål är mervärdet som uppnås med hjälp av den nödvändiga tiden som aldrig kan minskas. Kapitalismen låter oss aldrig förverkliga vår frihet, inte ens för arbetsgivarna som måste behandla sin rikedom som ett ändamål i sig snarare än som ett medel för att leva ett fritt liv. Kapitalismen gör ingen av oss rikare på det vi behöver för ett blomstrande liv, fri tid. Att vara rik är att kunna ställa sig frågan vad man ska göra på måndag morgon, snarare än att tvingas gå till jobbet för att överleva.

Måttet på värde under kapitalismen är förvrängt då det behandlar medlen som ändamål. För att exemplifiera detta jämför Hägglund det kapitalistiska samhället med en familj. När familjen fick tillgång till tvättmaskin, diskmaskin, halvfabrikat osv minskade arbetstiden tid för familjemedlemmarna. Med ett kapitalistiskt synsätt är detta ett problem som kallas arbetslöshet när det i själva verket handlar om mer fri tid att ta sig an frågan vad vi borde göra med vårt liv, ta ansvar för våra praktiska identiteter.

Den teknologiska framväxten förtydligar hur orimlig kapitalismen är. När produktionsprocessens effektivitet ökar blir fler arbetslösa och ”överflödiga” och kan utnyttjas för att hålla lönerna nere (som i västvärlden) eller så utsätts de för omänskliga arbetsförhållanden (där västvärlden förlägger sin tillverkning). Naturligtvis är kapitalism helt oförenlig med demokrati och ett hållbart leverne.

”Livet kan endast förstås baklänges men måste levas framlänges” /Kierkegaard.