En katts resedagbok av Hiro Arikawa

Epitet som ”årets bok” och ”internationell storsäljare” lockade mig att läsa den här japanska berättelsen med förhoppning om att få en paus från det jag annars läser. Men jag blev besviken. Även den här romanen handlar om män(niskor)s fåfängliga svårigheter i livet vars upprinnelse står att hitta i barndomen. Givetvis finns här också en manlig hjälte. Samma visa, bara det att den här var sämre.

Hjälten är djurvännen Satoru som är i princip perfekt men ändå väldigt ensam (varför?), bortsett från umgänget med katten Nana. Det är tydligt att katter har en viktig plats i japansk kultur, därför blir det väl sorgligt när Satoru måste ge bort katten. De ger sig ut på en resa för att hitta en ny ägare. I peripetin får vi reda på varför.

Berättarperspektivet växlar mellan kattens jag och tredjeperson. Det blir aldrig någon intressant inifrånskildring tyvärr. Knappt ens ett försök. Katten förklarar saker ”ur kattsynpunkt” och delger något slags mänskligt påhittat kattperspektiv som ska vara roligt men som jag knappt tycker platsar i en barnbok. Jag såg en japansk film igår (Avsked, rekommenderas) och det är uppenbart att jag som avskyr ”barnslighet” får problem med viss japansk kultur. Möjligen på grund av kawaii: japanskt gullighetsideal och estetik inom japansk populärkultur.

Karaktärerna i En katts resedagbok är platta som burklock och det tror jag författaren märkte också därför slängde hon in lite *piiiip* och *piiiip* på slutet för att läsare som sover (jag) ska vakna och kanske börja bry sig. Funkade inte.

Jag vet inte om författaren på riktigt försöker få läsaren att fascineras över skillnader mellan olika djurarter, det är på sådan banal nivå nämligen. Katten kan förstå många språk men inte läsa och skriva, det kan bara människan. Ja just det. Hunden dödar inte andra djur längre, men det gör katten. Japp. Kattmynta har samma effekt på katten som vin har på människan. Okej. Nej, jag är inte imponerad.

Barnslig, klyschig, banal, övertydlig, med trist språk (skulle kunna bero på översättningen) och tjatig roman. Lite mysig på sin höjd, om man är på fantastiskt humör. Den lämnade inget tassavtryck i mitt hjärta.

* * * * * * * * * * S P O I L E R V A R N I N G * * * * * * * * * *

*piiiip* = adoption och cancer. Både Satoru och Nana övergavs och adopterades och blev lyckliga. Varför denna proklamering för adoption undrar jag?

Kommentera