”Det kommer en punkt där allt är gjort och ingenting finns kvar utom natten. Du lever eller är död, jag vet inte förrän du hittas eller låter dig hittas, det är med den tanken jag måste gå och lägga mig, ingenting är i mina händer.”
Natten handlar om att vara tonårsmamma och den kris i form av oro, omställning, maktlöshet och kontrollförlust det kan medföra, inte minst på natten. Mamman i den här berättelsen har en fjortonårig rebellisk dotter med diabetes att jaga. Vi kommer mycket nära mamman, perspektivet är hela tiden hennes. Det känns lite orättvist stundtals, mot barnet, men det är samtidigt bokens styrka. Natten är ett långfinger till Jesper Juul och ett rum för oss ängsliga tonårsföräldrar som vill prata om det inkompetenta barnet. Vi behöver vårt utrymme och det har Sara Gordan skapat åt oss. Tack.
”Natten hänger svart utanför, det är som att den aldrig tar paus, dagarna är bara tillfälliga glimtar i det stora mörkret.”
Med språklig precision och vitalitet beskriver Gordan ångesten och tröttheten, ilskan och frustrationen som återkommer i cykler med vardagens upprepningar och vars upprinnelse är kärlek. Bara vips skulle mamman kunna slippa olustkänslorna genom att sluta bry sig om var hennes dotter har smitit. ”Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men hon kan inte sluta. Obehandlad diabetes i samband med alkoholintag kan leda till död. Det här är en anmärkningsvärt konkret och tydlig manifestation av en mammas kärlek till sitt barn. En kärlek som bryter ner mamman.
”Du tror att allt är nytt och jag vill inte vara en kärring och säga, nej, allt är mycket gammalt. Jag är gammal, natten, tonåren, allt som finns är gammalt.”
Natten är en mestadels mörk berättelse om hur det viktigaste för en rinner mellan fingrarna. Samtidigt handlar det om något vardagligt och sunt; tonåringens frigörelse. Jag pendlar mellan att vara berörd, uppfyllas av språket och lida med mamman till att känna att författaren litegrand gör en höna av en fjäder. Att den här boken tycks vara skriven i första hand för författaren själv. Jag tänker på Kristina Sandbergs En ensam plats, där författaren på samma sätt är helt upptagen av ämnet och inte kan skriva om något annat. Jag tycker hon blir lite gnällig och effektsökande i hur hon radar upp alla motgångar. Utan att för den skull förringa erfarenheterna och upplevelserna förstås, det är det litterära värdet jag funderar kring.
Men jag kommer fram till att det här är ett litterärt hantverk värt sina lovord. Och att grundfrågan om var gränsen går för en förälders kontrollbehov i förhållande till tonårsbarn är väldigt intressant och viktig (oavsett om barnet har en sjukdom) och att författarens skickliga inpass i den frågan står för bokens tankekraft. Och precis som mamman i boken blir lugn av att titta på sjukhusserier där människor drabbas av värre öden, fungerar Natten lindrande för mig som har en frisk tonåring att oroa mig för.
Senaste kommentarer