Leka med modernismen av Ingela Lind

Nu har jag alltså läst ytterligare en vederkvickande sakprosaisk bok och fått en ny idol i Ingela Lind. Den här gången handlar det om Bloomsburygruppen som utövade konst, litteratur, filosofi och politik i England tidigt 1900-tal, för mig mest känd för sin medlem Virginia Woolf. Detta kollektiv verkade och bodde tillsammans i Londons stadsdel med samma namn. De var en samling radikala kreativa dandys och älskare som fortfarande idag fascinerar människor som exempelvis mig och författaren Lind.

Hon lyfter fram den mjuka modernism som Bloomsburygruppen stod för, där allt kan ifrågasättas och innebär en protest mot romantikens, religionens, viktorianismens, fundamentalismens, aristokratins och hjältedyrkans idéer. Ett förstadie till existentialismen med andra ord. De tvivlade tillsammans och undvek (åtminstone i teorin) att markera revir. Precis som i det antika Grekland hyllades dialog och långa samtal, allvar löpte parallellt med lek. De framhöll inte lönearbetet som människans centrum, däremot skönhet, kunskap, vänskap, kärlek och konst. De stod för sexuell frihet och var queer långt före begreppet myntades.

”Min [Ingela Linds] huvudfråga är hur medlemmarna mitt under första världskriget kunde fortsätta att hävda konstens förvandlande kraft och ett människovärdigt liv i sanning och mening?”

Det är underbart att läsa Linds vitala språk som uppmanar till återupprättande av den mjuka modernismens sanningslängtan, komplikation och spännvidd. Jag tycker liksom hon att det är befriande och absolut nödvändigt att bli påmind om att nyttovärdet av en handling inte bör avgöra dess dignitet. Det är norm i vårt genomkommersialiserade och aktivitetsinriktade samhälle att arbete betyder produktion som kan mätas, helst i pengar. Men att njuta är också nyttigt. Att ha roligt. Att tänka utan att alltid komma fram till svar, låta saker vara komplexa och svåra.

”Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan bara erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet: att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant; att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott; och att alla frågor är öppna.” /Clive Bell, en av medlemmarna i Bloomsburrygruppen.

De var naturligtvis inga perfekta människor. Snobbiga, elakt uppriktiga, elitistiska och raljerade över allt och alla. Tyvärr tycktes exempelvis Virginia Woolf ha hyst antisemitiska idéer vilket var vanligt i den övre medelklassen, men hon hatade samtidigt Hitler.

De inspirerades av rysk kultur och suffragettrörelsen. Av bohemer, kosmopoliter, ateister, pacifister och nudister. De var många och olika men med ett gemensamt mål att trotsa de inskränkta normerna som hörde viktorianismen till. I deras kritik av materialismen, äktenskapet, monarkin, maktens inskränkthet och privilegier, källborgerligheten, armén och börsen finns aktualiteter att inspireras av i modern tid. De använde konsten och estetiken som sköldar mot den själlösa industrialismen, vi skulle kunna använda densamma mot den förtärande kapitalismen som industrialismen blommat ut i.

I en tid med mycket få visioner, där medietränade politiker sällan vidrör filosofiska, konstnärliga eller andliga spörsmål är det en fröjd att drömma sig bort med hjälp av nostalgisk läsning. Jag hävdar inte att det var bättre förr, men jag tror att drömmarna var bättre.