Det här är tre sanslöst bra långnoveller om människor som lever i social utsatthet. Hon har mig i järngrepp från början till slut. Författarens prosa är stilistiskt briljant. Hon skriver realistiskt utan effektsökeri, berörande utan att det blir smörigt, politiskt utan att proklamera, finstämt, minimalistiskt och lågmält.
Ingvild H. Rishøi gör i alla tre noveller upp med meritokratin – idén om att människor (i exempelvis Norge och Sverige) har samma förutsättningar. Hon undersöker hur vissa behöver kämpa i konstant uppförsbacke med hinder som fattigdom, missbruk och psykisk ohälsa. Tre onda ting som inte sällan sammanfaller och ofta hör samman med att man fötts in i låg klass. Skildringarna handlar inte bara om klass utan är också klassmedvetet skrivna, de är lättillgängliga så att även icke läsvana ska kunna tillgodose sig.
Den empati som författaren hyser för sina medmänniskor smittar läsaren. Jag känner otroligt starkt för karaktärerna, så att det blir rent plågsamt.
Jag älskar att Rishøi undviker att utse syndabockar. Här finns varken onda eller goda, bara vanliga människor som gör rätt ibland och fel ibland. Medmänniskor finns här också, som vill hjälpa till. Det inger hopp om människan i ett dystert samhällssystem.
Den första är riktigt bra. Den andra är ännu bättre. Den tredje är bäst och ganska lik Stargate. Den handlar om barn som tvingas reda sig själva, (men nu är det storasystern som fokaliseras). Berättelserna drivs framåt av tre olika berättarjag. Den insiktsfulla författaren lyckas hitta alla dessa karaktärers röster. Rishøi behärskar inifrånperspektivet med bravur oavsett kön eller ålder på personen hon iklär sig.
När Sven Delblanc var liten drömde han om att förvandlas till sten, för att sten inget känner hur den än behandlas.
Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig.
”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns vi så olika.”
Med en lyrisk prosa som alluderar vackert på bibeln och grekiska mytologi berättar Sven Delblac om sin vidriga uppväxt. Det är en väldigt privat berättelse som författaren i sitt efterord erkänner som pinsam att publicera. Han dröjde också flera år med att publicera den.
Ju fler böcker jag läser desto mer ointresserad blir jag av huruvida en roman är självbiografisk eller skönlitterär. Jag finner det närmast komiskt när en författare gör anspråk på att skriva sant. Minnet är bedrägligt och sanningen är inte objektiv. ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar filosofen Kierkegaard. Jag menar att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion. Att skriva om ”sitt jag” skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att skriva fram världen, allt skrivande kommer ur och filtreras genom författarens jag. Ett bra konstverk bör dock hänvisa till ett liv bortom konstnären och inom oss, något som fanns där omedvetet redan innan vi tog del av verket. Ett bra verk är alltså ofullbordat tills läsaren fullbordar det. Proust skriver: ”Författarens verk är ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa henne att urskilja det som hon utan boken kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Ett verk som har förmågan att beröra och väcka läsarens tankar är av godo oavsett om det behandlar ett jag som ligger uttalat nära författaren eller inte, tycker jag.
”Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den utnyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skrika av smärtsamma minnen.”
Tiden flyr, men den lämnar skuggor efter sig, aldrig har jag känt det så tydligt som när jag läser Livets ax.
Det är 30-tal, depression och mellankrigstid när Sven Delblanc föds. Hans ”pappa” – ett epitet han inte förtjänar – beskrivs som vilde och demon. Mor och systrar står tillsammans med det blommande körsbärsträdet för positiva livsvärden. Pappans despotism lär sonen att den starkaste bestämmer, att människan är människans varg. Gud är starkare än människorna, männen är starkare än kvinnorna, föräldrarna är starkare än barnen, barnen är starkare än djuren. Som pojk kissar han på sig och blir mobbad tills han gör det enda möjliga – slår tillbaka och kränker andra som står lägre i hierarkin. Det kanske mest tragiska med att vara utsatt är att det också gör honom till bödel. När barnet växer upp och är fri från mobbarna kvarstår inte bara skammen över att varit utstött utan också skulden över egna oförätter.
”Att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.”
Det är oerhört spännande att förflyttas till en tid där ”hårt arbete fick kvinnosvetten att bryta fram ur ludna armhålor så männen drog tungt efter andan”. Men mest är tungt och sorgligt. Hans ord ”Kom tystnad, kom!” griper riktigt tag i mig eftersom tystnaden verkligen kom året efter boken publicerades. Hans 61-åriga liv tycks ha varit mycket svårt vilket resulterade i en pessimistisk livssyn och säkerligen också till att han blev författare.
Han berättar om hur skräcken för kvinnokönet och manlighetens skuld tyngde honom i takt med att han utvecklade sin sexualitet, vilket får mig att fundera kring förhållandet mellan kön, sex, offer och förövare. Och vad det egentligen innebär att vara stark.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. Livets ax vann 1991. För mig återstår det nu två böcker att läsa (se lista).
Har jag varit på besök i Dantes nedersta krets? Jag har följt Birgitta Stenberg och andra sprutnarkomaner i 60-talets Stockholm. Från kvart till kvart, mellan darrningarna och nojorna utspelar sig den här dokumentära autofiktiva romanen som gestaltar det helvete missbruk kan innebära. Rapport publicerades 1969 när Stenberg kommit ut på andra sidan. Lite handlar det om samhället, språket, litteraturen och skrivandet men mest handlar det om knarket och ruset som hör samman med kåthet, efterföljs av noja och avslutas med tankar på nästa sil.
”…jag är aldrig naturlig sedan jag började med knark, alla yttringar siktas ner genom olika skikt av attityder och uttryck innan jag väljer ett i högen.”
Det är helt sjuka anekdoter hon delar med sig av här. Hennes kärlek Baku har en spruta tatuerad på snoppen som han ”injicerar” henne med. Hon äter hundmat och rå lever i brist på annat. Fördomarna om att missbrukande män(niskor) kan göra helt galna saker utan orsak besannas, mellan rusen och snetändningarna är det tunna väggar.
”Man är aldrig ledsen eller glad. Tänker inte i de termerna. Antingen är den bra och då är allting bra. Eller också snedtänder man. Det är alltsammans.”
Hon varken förskönar eller varnar, hon skyller inte på någon förälder och hon psykologiserar inte. Hon berättar rakt upp och ner, med sin (ironiskt nog) nyktra prosa, hur missbrukarens liv kan vara. Hon tycker läsaren ska veta hur det är, vägrar försköningar. Det är fruktansvärt att läsa. Men samtidigt oerhört att som läsare få ta del av den här (för mig) andra världen.
”Jaget är mittpunkt. Största lycka och högsta ångest ligger på lika stort avstånd från denna mittpunkt, med schatteringar i en ring sinsemellan. Narkotikan slår ett järnband kring denna cirkel och drar åt allt tätare tills alla erfarenheter samlar under den oerhörda pressen i den lilla mittpunkten som är jaget. Det finns inga världar utanför. Inget eget liv innanför.”
”…jag ville inte ha sex med män. Jag ville att männen skulle låsa in mig i en kista och sänka ner mig i underjorden.”
Jag ville älska den här, och gjorde det inledningsvis. Röda rummet handlar om makt och pengar, konst och sexualitet. Det är en samtidsskildring som utspelar sig i Helsingfors. Berättarjaget är en ung kille, musiker och författare, som precis kommit ur en destruktiv relation. Han är i behov av boende och erbjuder i en annons att skriva en bok åt den som kan sälja honom en prisvärd lägenhet. Han får en äldre man på kroken, men det är snart oklart vem som är fångad av vem. Gubben har BDSM-preferenser och det är intressant att följa hur den typen av sexuell lek med underkastelse förhåller sig till reell makt. Därtill tar författaren itu med frågan huruvida konst kan säljas.
Kaj Korkea-aho är en bra berättare och jag tycker om hans prosa som verkligen glimrar ibland. Det finns en spänning delvis sexuell som håller mig alert åtminstone första halvan, men jag tröttnar lite i andra halvan och tycker att romanen i perioder står och stampar på stället. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner.
Jag blev sugen på att läsa Strindbergs Röda rummet från den positionen vi är i nu där den nya generationen för första gången har det sämre än sina föräldrar, både vad gäller ekonomi och hälsa. Gamle Strindberg kanske också har en del att säga om det obehagliga med tacksamhetsskuld.
Underbart med en roman om homosexuella som inte har homosexualiteten som huvudtema. Det här är min första bok av Kaj Korkea-aho, men troligen inte den sista. Han har helt klart något.
”Han sa att jag var en satans pojke, sa Rasmus. Mamman ryckte till. Och av någon anledning tänkte jag att hennes reaktion var skuldmedveten. Vilket oavsiktligt ledde mig in i ett tankescenario där mamman verklighet hade haft sex med satan och avlat en avkomma men hållit det hemligt i alla år.”
16-åriga Polo arbetar som någon slags parkarbetare i ett grindkomplex vid namn Paradais. Innanför de höga murar som avgränsar lyxvillorna från det liv Polo tilldelats, vattnar och klipper han oändliga gräsmattor, rengör poolen och plockar skräp och hundskit hela dagen lång och om de har fest, sent in på natten utan övertidsersättning. Den lilla del som kvarstår av dygnet för Polo att vara sin egen, berusar han sig för att stå ut eftersom han sålt sin själ till djävulen. Det här är utomordentlig gestaltning av alienation.
Berättaren håller sig tätt inpå Polo, förmedlar hans tankar med ett kraftfullt och rasande språk med svordomar och könsord. Romanen är vild och galen – på ett dåligt sätt, den osar av misogyni eftersom den ringar in skadlig maskulinitet. Men den är också lysande, realistisk och med ett enastående driv. Polo är genomvidrig, men samtidigt ett offer han är ju ett barn, som är avskyvärd, som det är synd om, hur ska han kunna utvecklas gällande identitet, moral, eget ansvar under dessa förutsättningar? Ni hör ju, det här är komplext. Jag vet inte hur jag ska tänka, men jag vet att det Fernanda Melchor skriver vill man läsa, helst sträckläsa.
Precis som i hennes tidigare Orkansäsong är samhället i den här romanen – Progreso – präglat av drogkarteller som värver unga killar för att sälja knark och skadar den som gör motstånd. I kontrast till det fuktiga mörker vars doft är mättad av gyttja, befolkat av råttor och vålnader, den intighet som möter den berusade blicken under svettiga ögonlock, står invånarna i Paradais med vita tänder och vita SUVar, dyra klockor och gnistrande örhängen, röda läppar, skoluniformerade barn och tillgång till svalkande kristallklart poolvatten. Det utmärkt med taggtråd enorma helvetesgap mellan fattig och rik, svart och vitt, smuts och renlighet, svett och parfym utgör en ypperlig grogrund för misär och desperation och mycket riktigt gror där en dålig idé fram. Tillsammans med en annan ung olycklig kille som bor innanför murarna bestämmer sig Polo för att genomföra den.
Utan att avslöja ett jota kan jag meddela att det går åt helvete – för alla. Vilket är resultatet av klassklyftor. Hepp!
”Dotterns skratt värmer Agneta som en morgoncigarett.”
Men vad hände här? Jag blev som hypnotiserad när jag lyssnade på Marie Richardsons uppläsning av den här fina debutromanen. Språket flyter superfint, ibland på dialekt. Jag sugs in i stämningen och vill egentligen inte att boken ska ta slut. Ändå vill jag påstå att den är precis lagom lång (kort).
”När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst; tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon någonsin tänkte på något annat.”
Kaffe med mjölk handlar om avstånd. Distansen mellan Gällivare och Stockholm förkroppsligad i Agneta och hennes vuxna dotter Tilda. Deras relation är mycket vardagsrealistiskt och fint gestaltad, präglad av irritation och missförstånd som nära förälder-barn-relationer inte sällan är. De har sina likheter mor och dotter, men lever i olika tider och har förutbestämda roller. Med psykologisk skärpa tecknar Nutti den språkliga dissonans som ljuder mellan dessa agape-älskande människor. Mamman känner skuld, vill komma nära och visa kärlek, dottern vill hävda sin självständighet och duglighet, hon tar kärleken för given. Tilda har flyttat till Stockholm där hon plötsligt använder mjölk i kaffet, uttalar orden annorlunda, har nya kläder. Tilda är längre från sin mamma än någonsin. Men egentligen är det Agneta som är på väg bort. Läsarens vetskap om att deras relation – som de känner den – kommer att upphöra, gör att kärnan i en mor-dotter-relation blottas. Den presumerade föräldrakärleken utgör den centrala stommen i ett barn. Den förutan är instabiliteten ett faktum. Därför har unga vuxna så lätt att hitta fel hos sina föräldrar, de är omedvetna om stommen som är djupt integrerad och oskiljaktig från jaget. Precis som det ska vara.
Jag blev rörd och fick mig en funderare på föräldraskapet och på att vara beroende av nikotin. Jag uppskattar att det ”bara” är Agneta själv som ifrågasätter sina rökvanor. Också som det ska vara.
Tillägg 27/4-22. Efter att ha läst den här boken växte min motivation till att sluta snusa. Idag har jag varit nikotinfri i sju veckor.
Tillägg 10/3-23 Idag har jag varit utan snus i ett helt år och för det har jag bland annat Ella-Maria Nutti att tacka. Kaffe med mjölk har funnits kvar i mina tankar av flera skäl, varför den förstår förtjänar högsta betyg. Jag höjer till en femma.
Tillägg 10/3-24 Firar två år utan snus! Kanske börjar igen när jag är 75.
I 60-talets Rhodesia (då brittisk koloni, idag Zimbabwe) bor Tambudzai. Som åttaåring odlar hon upp en egen jordplätt med majs för att tjäna ihop till skolavgiften. När hennes bror dör får hon inta hans plats i rektorshuset och gå i missionsskola. Där blir hon nära vän med sin progressiva kusin som levt fem år i England, vilket leder till att protagonisten reviderar sitt sätt att tänka.
Mellan dikotomierna tradition och utbildning, manligt och kvinnligt, rik och fattig, köttet och grönsakerna, engelskan och shona växer den egensinniga Tambudzai upp med en fot i varje värld. Hon är både skeptisk och fascinerad av den anglosaxiska kulturen som står i motsättning till den afrikanska.
”…tankarna hade jagat runt så att mitt jag hade splittrats upp i två helt olika väsen som förde långa diskussioner med varandra, fullt hörbart och mycket skrämmande, inne i huvudet.”
Det här är en bildningsroman med den kvinnliga erfarenheten i fokus. Tambudzai (som tycks ligga nära författaren) berättar från en vuxen position och ett homodiegetiskt perspektiv. Mellan varven förklarar hon för läsaren varför hon tänkte si eller så när hon var barn och vad hon skulle få lära sig senare.
Tsitsi Dangarembga var den första svarta kvinna från Zimbabwe som skrev på engelska, hon fick efter visst bestyr den här imponerande debuten publicerad 1988, av ett brittiskt förlag. Nu finns den med på BBC’s lista över 100 böcker som förändrat världen. Det här är en händelsedriven roman. Jag läser språket mer som ett medel än ett mål. Dock saknar diegesen driv bitvis och eftersom språket inte direkt underhåller i sig blir det lite tråkigt. Dock är det en fantastisk historia! Intressant och lärorik om (post)kolonialism och feminism.
Kanske läser jag del två så småningom, den kom 30 år senare.
”Att hålla fast i nuckans blick kan vara ett hårt arbete i en tid och kultur som paradoxalt nog är lika besatt av tvåsam romantik som den är av individens oberoende och frihet.”
Jag älskade Nuckan och är så glad att få fortsätta samtalet med henne. Det är dock en fiktiv nucka som besvarar frågorna i den här hjärtespalten.
”Få av er som skriver är vad jag skulle kalla en nucka. Ändå vill jag föreslå att en nucka är verksam i era liv. Hon vars erfarenhet aldrig formuleras kommer inte att lämna er, tvärtom. Tystnaden kommer att blir det klister med vilket hon binds till er. Kan ni ana en främmande närvaro, en skugga som stryker omkring i utkanten och kärlekslivet? Där går en nucka – gammal ratad, krökt, påpälsad i sjal och kappa. Vilka pris har ni betalat för att slippa vara hon?”
Jag njuter faktiskt av varje ord modiga Malin Lindroth skriver i Nuckans hjärtespalt. Det är väldigt roligt och klokt och rent bedrövligt att boken är så kort. Med sin nyktra prosa konkretiserar hon ensamheten som en av alla andra ofrivilliga belägenheter som formar människors tillvaro. Hon sätter ljus på kärlekens olika former präglade av normer och föreställningar. En överviktig person är ofta extremt påläst gällande kalorier och hur man blir smal, på samma sätt är Nuckan väldigt teoretiskt kunnig om kärlek. Jag älskar hur hon betraktar tvåsamheten och samhället med kritisk utifrånblick.
Efter att ha läst Incels, Halva Malmö har dumpat mig och nu Nuckans hjärtespalt tycker jag mig ha ringat in den ofrivilligt ensamma positionen ganska väl.
Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig.
Om hösten är första delen av fyra årstidsböcker som är precis lika bra som Min Kamp och Morgonstjärnan. Dock ganska annorlunda. Den består av korta essäer om vardagens betraktelser (maneter, piss, skymning, bensin, jord, fotografi etc) som han vill visa sin ofödda dotter.
Första fotografiet av en människa av Louis Daguerre, 1838
Och som han gör det. Jag älskar hur han skriver om tidens obönhörliga modalitet, om biodlarens långsamma dans som visar människan som allra underdånigast och om hur det handfasta i brödbakandet ger känsla av att vara i kontakt med verkligheten. Att läsa Knausgård är att stegra livskänslan.
Det andra bandet i Prousts magnus opus vars titel – för mina tankar till den manliga blicken som liknar unga flickor vid knoppar som blommar ut för att inom kort vissna – hade stört mig mer om jag inte visste att upphovsmannen var homosexuell. Denna vetskap gör mig till en mer välvillig läsare tror jag och färgar säkerligen min läsning. Han hyser kärlek för en hel flock unga kvinnor vilket jag tycker förmedlar hans lust inför själva känslan mer än objekten.
Första delen kretsar kring Odette Swann och hennes bjudningar. (Den värld som Proust själv skulle benämna ”Méséglise-vägen”.) Den namnlöse berättaren har nu blivit tonåring och deltar gladeligen på dessa tillställningar eftersom paret Swanns dotter Gilbert utgör centrum för hans kärlek och livsluft. (Gilbert är väl också ett killnamn, tänker jag.) Denna obesvarade kärlek är inte helt olik den som Swann hyste för Odette i del ett, präglad av längtan och lidande.
I andra delen följer vi med berättaren och hans mormor till badorten Balbec (Cabourg i Normandie). Där bor de på Grand Hôtel och sällskapar med societeten. Berättaren får en vän i adelsmannen Robert de Saint-Loup (och med honom tillgång till den värld som innefattas i Guermantes-vägen). Avsnittet om vänskap som följer efter mötet med Robert uppskattar jag mycket. När Robert lämnat Balbec kommer berättaren i kontakt med en gäng flickor.
Det här bandet var aningen segt att komma in i men efter en fjärdedel är jag bergtagen och jag tycker den här är ännu bättre än ettan. Utan tvekan det bästa jag läst.
Det är underförstått att hela berättelsen utmynnar ur den vuxna berättarens återblickar och minnen. Förutom vad som sker i diegesen finns en till nivå; idévärlden. Det pågår – utifrån den vuxne mannens position – ett psykologiserande kring hur och varför berättaren handlade och tänkte som han gjorde. Det är tydligt att Proust i enlighet med psykoanalysen hyser uppfattningen att barndomen utgör det fundament som resten av livets torn vilar på från vilket man sedan kan blicka ut över världen med allt bättre utsikt. Var och en av tidens stenar bygger på och inkluderar de föregående.
Jag utgår ifrån att alla vuxna människor skiljer världen från sitt eget jag, men Proust hade verkligen förmågan att se, förundras och begrunda dess sanna naturer och därtill omvandla betraktelserna till ljuvligaste prosa. Jag älskar hur han reflekterar över hur förnuftet, känslan och viljan förhåller sig till varandra, sanningen och till våra sinnesintryck. Det är en ynnest att som läsare få njuta av Prousts personliga språk och titta på världen med hans genomträngande blick. Kanske var det faktiskt så att hans distans till världen var större än andras i och med att han var sjuk. Han tycks ha levt delar av sitt liv iakttagande genom ett fönster.
”Ibland hade jag från mitt fönster på hotellet i Balbec, om morgonen då Françoise tog bort filtarna som dolde ljuset, eller om kvällen då jag väntade på att tiden skulle vara inne att åka ut tillsammans med Saint-Loup, under intrycket av speciella ljuseffekter tagit ett mörkare stycke hav för en avlägsen kust, eller njutit av flytande blå strimma utan att veta om den tillhörde havet eller himlen. Men snart återställde mitt intellekt den åtskillnaden mellan elementen som fantasien hade upphävt.”
I den här delen slås jag av hur färgen som pryder bokens pärmar går som en blå tråd genom berättelsen. Blodet som rinner genom aristokratins ådror sägs vara blått och de kan skönjas genom huden på en vacker kvinna. Himlen är azurblå, havets mångfärgade katedral skimrar i nyanser av blått, plommonen är blågröna och den rullgardin berättaren vilar sin berusade hyperaktiva blick på, på väg mot Balbec, är intensivt blå.
Denna gedigna och extremt välsorterade ordmassa handlar främst om:
Tiden ”Teoretiskt vet man nog att jorden går runt, men i praktiken märker man det inte; marken man går på förefaller orörlig och man känner sig lugn och säker. På samma sätt är det med Tiden i vårt liv.
Drömmen ”När verkligheten så fullständigt sammanfaller och överensstämmer med vad man länge drömt om och längtat efter, att den döljer det för ens blickar, smälter samman med det på samma sätt som två hoplagda likformiga figurer, då är detta i viss mån något annat än man skulle önska. Lyckan vore fullkomlig om drömmarna i varje detalj förblev orubbade ännu i själva det ögonblick då de går i uppfyllelse. Man skulle då känna sig säkrare på att det verkligen var just detta man drömt – men tanken förmår inte ens rekonstruera det tidigare tillståndet och jämföra det med nuvarande, ty fältet är inte längre fritt: den efterlängtade bekantskap man äntligen fått göra, minnet av de första minuterna som man inte vågat hoppas på, de ord som yttrats, allt detta spärrar vägen för medvetandet och bestämmer ännu mer över minnet än över fantasien; det återverkar ännu starkare på det förflutna, som man inte längre är i stånd att se oberoende därav, än på vad som ligger framåt i tiden och ännu icke fått någon prägel.”
Fantasin ”Namn är fantasifulla tecknare: de ger bilder av folk och länder som så illa överensstämmer med verkligheten, att man ofta erfar ett slags häpnad när man i stället för den värld man föreställt sig blir varse den synliga världen (som för övrigt inte är den sanna världen, ty våra sinnen har inte mycket större förmåga att föreställa sig verkligheten än vår inbillning, varför de någorlunda korrekta bilder man slutligen kan få av verkligheten skiljer sig minst lika starkt från den värld man sett med sina ögon, som denna värld från fantasiens).”
Vanan ”Ty mitt förnuft visste att vanan – vanan som nu skulle gripa sig an med företaget att få mig att tycka om detta okända rum, att flytta spegeln, ändra färgen på gardinerna och stanna klockan – likaledes åtar sig att få oss att tycka om de kamrater som till en början varit oss osympatiska, att ändra formen på ett ansikte, att göra en röst behaglig och att ändra hjärtats böjelser.” ”Vi lever i regel med ett jag reducerat till sitt minimum; de flesta av våra själsförmögenheter slumrar därför att de stöder sig på vanan som vet vad som behöver göras och kan klara sig dem förutan.”
Konsten ”Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.”
Kärleken ”…ty jag befann mig i en av de perioder av mitt liv så jag inte var förälskad men ville vara det; jag bar inom mig inte bara ett fysiskt skönhetsideal – vilket jag, som man redan kunnat konstatera, på avstånd tyckte mig se förverkligat i varje kvinna som befann sig tillräckligt långt borta för att hennes obestämda drag skulle låta sig identifieras med detta ideal – utan även den själsliga urbilden, alltid färdig att att förkroppsligas av den kvinna som skulle förälska sig i mig och bli min motspelerska i den kärlekskomedi som jag bar färdigskriven i huvudet alltsedan barndomen…”
Medvetandet ”Ty hur skulle jag ha kunnat tänka mig ett gemensamt ursprung för två namn som kommit in i mitt medvetande, det ena genom erfarenhetens låg och föraktliga dörr, och det andra genom fantasiens gyllene port?”
Språket ”Under samtalet med henne visste jag inte mer om var mina ord föll och hur de verkade, än om jag stått och kastat stenar i en bottenlös avgrund. Det dagliga livet visar ständigt på nytt att ens ord i regel fylles med ett eget väsen och som är helt annorlunda än det man själv lagt in i dem.”
Själen ”Men själen är lika påverkbar som en växt, en cell eller ett kemiskt ämne, och den förändras genom nya omständigheter och en ny omgivning. När jag åter befann mig tillsammans med Albertine förändrades jag genom själva hennes närvaro och sade helt andra ting än dem jag planerat.”
Och minnet förstås som är den bärande konstruktionen i hela verket. Madeleinekakan är det mest kända exemplet på hur ofrivilliga minnen uppstår i dess känslomässiga och omedvetna beröringspunkter, och den typen av associationer förekommer i åtskilliga varianter.
Om berättarens introverta sida skriver Proust så träffande att jag skrattar högt av…? Ren glädje tror jag (i min ensamhet). För denne förhåller sig glädjeämnen som till fotografier; ”i närvaro av andra människor tar man blott ett negativ som man sedan, efter hemkomsten, framkallar i det inre mörkrum vars ingång är spärrad så länge man befinner sig i sällskap.”
Alltså det här är så bra att jag är rädd att alla andra böcker jag ska läsa kommer att framstå som bleka. Han var sannerligen ett snille!
”Konstnärens snille verkar på samma sätt som mycket höga temperaturer, vilka har förmågan att upplösa vissa atomsammansättningar och gruppera om dem enligt ett alldeles motsatt system som svarar mot en helt annan typ.”
Senaste kommentarer