Om uträkning av omfång [#3] av Solvej Balle

I septologins tredje del får Tara äntligen sällskap. Nu är det inte bara Tara i den artonde novembers upprepning, utan Tara och Henry. Solvej Balle övertygar när hon beskriver den väsentliga skillnaden mellan att vara fast i tiden ensam eller tillsammans med en lekkamrat. Jämför filosofen Martin Bubers lära om det mänskliga mötet mellan två människor, hur Jag och Du (till skillnad från Jag och Det) innebär att vi ingår en relation med oändlig innebörd. I ett möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet, hen är ett subjekt som är med och skapar mitt ”jag”, liksom jag deltar i skapandet av ett ”du”. Att vara ensam som Tara varit i de två tidigare böckerna, är nästan omänskligt eftersom människan är en social varelse.

”Vi ställer frågor. Vi utbyter erfarenheter. Vi överväger och speglar och jämför våra upplevelser i den artonde november. Vi pratade om tingens opålitlighet, nattens övergångar, vår förvåning och de små striderna med den artonde novembers fenomen.”

Om den första bokens modus operandi var ensamhet och den andra ensamhet och klimatkris så är det nu dialektik och digitalisering som står i fokus. Men varje bok har trots sitt nätta omfång stort och brett innehåll där grundfundamentet består i vad det är att vara människa, filosofi och historia. Med den enkla idé som Balle fick när hon tappade sin väckarklocka 1987 för hon samman sinnen, idéer och det levande livet, och hon gör det bra. Ibland ler jag stort när jag läser hennes prosa för den är så löjligt bra.

Tara och Henry lever i ”en värld som ömsar sitt digitala skinn varje natt”. ”Försvinnandet i det digitala intet” skriver Balle ”var alltför likt tillvaron före den artonde november”. Mobiltelefonerna är opålitliga, likaså den ström av bilder och tecken som forsar fram på internet. Ting – som inte är digitala – går att behålla från en artonde november till en annan om de används eller ligger med i sängen. Det får mig att tänka på alla saker jag samlar omkring mig men som jag egentligen inte använder.

Det är svårt för oss att se det som finns mitt framför näsan, det vi är vana vid. Hur märkligt det är egentligen att vi föds och dör exempelvis. Kanske krävs något lika besynnerligt som ett stopp i tiden för att vi ska kunna få syn på vår plats i historiens malström. Tara läser om det fallna romarriket och funderar på om deras misstag var att de valde bort råg som energikälla. Kanske är vi mitt i fallet?

Ungdomens springbrunn av Lucas Cranach (1472–1553)

Jag uppskattar allt Balle skriver, inte minst det om feminism, konst och historia. Via Tara framför Balle ett brandtal varför kvinnor bör intressera sig för historia. Exempelvis var världens första författare (som vi känner till) en kvinna från Mesopotamien (Irak). Hon hette Enheduanna och levde för cirka 4 000 år sedan. Detta säger Tara i ett svar till Henry som ”försökte förklara min värld för mig genom att klättra över på min sida av staketet, men jag tyckte att det var ett staket som han själv satte upp medan han klättrade”.

Skolan i Athen av Raffaello Sanzio (1483-1520)

Sen möter de ytterligare två som fastnat i tiden och det innebär ännu fler sätt att tolka och hantera situationen de hamnat i. Tara och Henry ser sig som monster som parasiterar på jordens resurser. De försöker orsaka minsta möjliga skada genom att äta mat som ändå ska slängas exempelvis. De andra två ser sig som utvalda för att göra skillnad, de vill förbättra den artonde november genom att förhindra olyckor. De har fortfarande hoppet kvar om att det en dag åter ska bli den nittonde.

Jag hyser också stort hopp, om en spännande fortsättning!

Lämna ett svar