Vad kan jag skriva om en bok där allt redan står? (Allt står faktiskt redan i beskrivningen på baksidan.)
Tjuvlyssnaren börjar ganska starkt. Jag gillar språket och blir nyfiken på den 64-åriga ekonomen Karl-Gunnar Hammarkvist. Han berättar inledningsvis om sin barndom som osynlig och ensam. Jag uppskattar att han inte blev tokmobbad, att Maria Ernestam avhåller sig från ytterligheter.
”Mitt liv kännetecknades inte av svindlande höjder men i gengäld slapp jag dalarna.”
Karl-Gunnar Hammarkvist – det är så han tänker på sig själv – överhör ett samtal som gör honom besatt av en person som heter Mariana. Hon personifierar någon slags rödflagg för ett undanträngt minne han bär på. Det är själva plotten och den är tyvärr väldigt förutsägbar.
Det handlar om kärlek och ensamhet, bra ämnen i och för sig och eftersom prosan är välskriven har jag inga som helst besvär med att ta mig igenom dessa 141 sidor. Men mer än eskapism bjuder den här läsupplevelsen mig icke. Det kan likafullt vara gott nog.
![KRIG OCH FRED [#1] av Leo Tolstoj ⭐️⭐️⭐️
”Samtalet verkade intressant och han stannade kvar i väntan på att själv få säga vad han tänkte, såsom unga män gärna vill.”
Som förväntat är Leo Tolstojs (1828-1910) beundransvärda ambition att skriva om hur människor är på riktigt, hur de egentligen känner och tänker, vad människors egentliga agenda är oavsett miner och ordval. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas lika väl som i böckernas bok Anna Karenina. Komprometterande för den här romanen från 1868 är också att den håller vad den lovar, den handlar verkligen om krig.
”Om han hade berättat sanningen för sina lyssnare, vilka likt han själv många gånger hade hört berättelser om attacker och därför hade en klar bild av vad en attack var och nu väntade att få höra om en sådan, då hade de inte trott honom eller, ännu värre, kanske ansett att han själv var skuld till att det inte gått för honom såsom det brukade gå i kavalleristernas berättelser om stridsanfall. Inte kunde han berätta hur alla ridit fram i trav, hur han nästan fallit av hästen, stukat armen och sedan allt vad benen höll sprungit in i skogen undan fransmännen.”
Det börjar bra. Stämningen är väldigt likt den i På spaning eftersom den tid som flytt då vi träder in på en bjudning där societeten språkas, (delvis på franska) om vem som är rikast, vem som ska gifta sig med vem och huruvida Napoleon är en hjälte eller djävul. Lakejer i frack och silkesstrumpor, hovdamer i färgade sidenklänningar, furstar med pudrade peruker och yviga mustascher samlas runt harpan och klaveret. Någon bär hatt med plym, en annan sammetsrock med sobelkrage. Tolstojs smått ironiska ton när han beskriver (de onödigt många) karaktärerna och låter de syna och lura varandra, skrävla och göra bort sig roar mig. Men han tenderar upprepa sig och uppnår inte sin fulla belletristiska potential i detta verk.
”Det är lättare för en kamel att komma genom nålsögat än för en rik att komma till Guds rike. Stackars Pierre, så ung och redan tyngd av rikedom.”
Fortsättning på KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
1 kommentar
Jag läste för många år sedan en annan bok av Maria Ernestam som hette Alltid hos dig. Jag tyckte mycket om den boken och försökte mig på en annan av hennes böcker. Det gick inte alls! Hon är kanske litet ojämn? Så kom nu denna bok och jag blev väldigt nyfiken på den. Som du skriver, så har hon ju ett bra språk ( jag vet, en av de vanliga klyschorna, men här stämmer det verkligen), men historien blev konstig. Slutet var obegripligt. Hennes stil påminner om Håkan Nessers, men hans böcker brukar inte vara svåra att förstå.