Djävulsgreppet av Lina Wolff

Minnie (som i Mimmi Pigg) är protagonisten som berättar den här historien inifrån en bur – själva djävulsgreppet. Ibland ser jag en vit liten laboratoriemus framför mig som kämpar desperat för att ta sig ut innan elden slickar hennes svans. Vi följer hennes jakt på nyckeln.

Lina Wolff tycks likt Steinbeck fråga sig om vi är möss eller människor? Hur stor inverkan har vårt intellekt på köttet och känslorna? Vad skiljer egentligen vår vilja från djurens instinkter? Och nog är den mänskliga världen minst lika grym som faunan. Även fast han – som önskar sig en kvinna tyst som en mus – kallas för Mickey (som i Musse Pigg) är det inte möss Djävulsgreppet handlar om utan en man och en kvinna, kärlek, makt och psykologi som dessvärre tar destruktiva och våldsamma uttryck.

Eller är det ens kärlek det gäller frågar jag mig? Kärleken som en bur är en paradox. Det misshandlade ordet ”älska” vars funktion här liknar Voldemort fast tvärtom. Genom att säga det ”försvinner” allt farligt och hemskt. Mer än kärlek är det väl snarare lust som lockar Minnie in i buren och när hon väl är där slår luckan igen med en smäll bakom henne.

Jag känner däremot ren kärlek och tacksamhet gentemot Lina Wolff som delar med sig av sina dyrköpta erfarenheter av att hamna i ett djävulsgrepp. Det är en hemsk och berörande berättelse men oväntat nog också komisk och suggestiv. Någon upplever kanske att temat är uttjatat men jag vill påstå att den här är ensam i sitt slag. Läs den!

De har ett så kallat passionerat förhållande med svartsjuka och otrohet. Kan man tro. Det tror nämligen de båda. Men vilket grepp man är tar på den här gamla problematiken är det fortfarande kvinnan som får blåmärken. Det är väl inte så enkelt som att hon enbart är ett offer och han förövare. Minnie är ingen vit liten mus som bara säger pip. I alla fall inte inledningsvis. Hon är högutbildad, vacker och intelligent, han är tjock och intetsägande. Det är en komplex struktur som likt Dantes inferno blir värre ju djupare ner man kommer.

Med ett enastående och kyligt språk skapar Wolff en het stämning. Det är varmt och klibbigt i buren, klaustrofobiskt. Den ockrafärgade tråden som mynnar ut från framsidan går via Florens tak- och tegelpannor och solnedgångar rakt ner i ett brinnande helvete.

Men varför lämnar hon honom inte då? Hon vet att övertändning stundar. Det är den klassiska frågan som man alltid får höra, den frågan symboliseras snyggt av Wolff med en nyckel. Så vitt läsaren förstår finns goda fysiska möjligheter att lämna relationen. Men nyckeln är mental. Problemet är alltså inte att slippa fri rent fysiskt, problemet är att vilja gå. Hon måste släppa ansvaret, inse att det inte går att påverka en man som slår. Hon har med andra ord haft tillgång till nyckeln hela tiden.

Kommentera