Alla nattens älskare av Mieko Kawakami

Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt som lägligt dyker Mieko Kawakamis nya drömroman upp som handlar om just ljus och kärlek.

Gör dig själv en tjänst och läs boken innan du läser resten av min text, jag har redan avslöjat för mycket.

Vi har att göra med en jagberättare som är 34 år och heter Fuyuko. Hennes namn betyder vinterbarn och hon firar mycket riktigt sin födelsedag på julafton. Den natten brukar hon spendera promenerandes, ensam. Hon älskar den japanska vintern, kanske på grund av svalkan och – gissar jag – för att det är en mörk årstid.

Fuyuko är helt och hållet introvert. Hon är innesluten i sig själv, har svårt att prata och är därför en väldigt ensam person. Läsaren får dock dela hennes inre monolog. Hon arbetar ensam också, som korrekturläsare. Det är ett arbete som kräver att hon kan hålla fokus på den faktiska texten utan att sjunka ner under ytan och dras med i handlingen. Det klarar hon alltför väl även när det kommer till hur hon lever sitt liv.

”Min upprymdhet höll i sig ett tag medan jag vaggades fram på tåget, men där jag satt alldeles stilla mitt bland en massa människor som nästan alla var leende och såg glada ut i det sköna försommarsolskenet som flödande in i tågvagnen, kom min blick att vändas mer och mer neråt utan att jag egentligen märkte när den började göra det, och den där känslan som jag tveklöst hade haft när jag gick ut från förlaget vecklade snabbt och taktfast ihop sig med buller och bång.”

Det är för ljust för min älskade Fuyuko, för mycket, för många människor, som är för glada, för runda och bär för många kassar. Folk är alltför påträngande, ber henne att lämna blod exempelvis och hon säger inte nej. När hon får syn på sin spegelbild ser hon en bedrövlig gestalt, fruktansvärt smal med insjunkna ögon. Hela hon är som ett hålrum med ett hopklumpat medvetande. Som att någon slagit av strömbrytaren.

Detta vinterbarn absorberar ljuset som vore hon en absolut svart kropp. Hon är en måne utan sol. Hon förmår inte reflektera energi och kan därför heller inte påverka eller komma samman med andra människor. Hon vågar inte och tycks inte stå ut med att dela med sig av sig själv. Allt som händer är att hon blir varm och svettas.

För den som vill, en liten fysiklektion: Ljus är en sinnesupplevelse och elektromagnetisk strålning i form av fotoner (som orsakar sinnesupplevelsen). Fotonerna som strålar från exempelvis solen är ljusenergi med olika våglängder. När dessa krockar med något kan de reflekteras eller absorberas. Ljuset och färgerna vi ser är reflekterade fotoner. Vita och ljusa färger reflekterar mest medan mörka färger absorberar mer. Absorberade fotoner omvandlas till värme. Vit och svart är i själva verket inte färger utan svart är avsaknaden av reflekterade fotoner och vitt är summan av dem. När ljus till exempel träffar ett grönt blad studsar endast de gröna strålarna tillbaka och in i våra ögon. Bladen absorberar alla fotoner utom de med en våglängd mellan 520–565 nm. Saker vi ser som gröna är alltså sådana som reflekterar grönt ljus.

”Jag reste mig upp och tog fram en ny flaska sake ur kylskåpet, sedan lade jag mig ner igen och lyfte bara på huvudet och drack långsamt.”

Fuyuko lyckas förändra sitt beteende genom att använda alkohol som medicin. Djärv i sinnet kastar hon en burk i papperskorgen så att det skramlar. När hon är full trubbas hennes sinnen av, hon vågar möta och prata med, det vill säga reflektera en annan människa. Hon blir bekant med Mitsutsuka (mitsu betyder ljus och tsuka chef). Det är han som lär henne om ljus. Han är observant och fångar upp det lilla ljus vår mörka huvudperson ändå utstrålar. Och sen reflekterar han tillbaka det till henne via sina glittrande ögon. Han ”tänder” henne. Det är kärlek.

Som ting kan absorbera eller reflektera ljus och framträda i sina färger, kan människor. Det gäller att hitta en person som inte absorberar all energi utan reflekterar tillbaka. Så ser vi varandra. Så älskar vi varandra. Det handlar kanske mer om att reflektera varandras energier än att ”vara på samma våglängd”. Jag älskar hur Kawakami gestaltar vad kärlek är.

”Jag hade varit ensam mycket länge och borde mycket väl veta att jag inte kunde bli mer ensam än vad jag redan var, men ändå kände jag mig verkligen väldigt ensam just där. Bland alla dessa mängder av människor, mängder av platser att gå till och oräkneliga ljud och färger som blandades samman, fanns inte en enda en som jag kunde sträcka ut handen till.”

Den här ljusmetaforen går också att använda samhällskritiskt. Den trångbodda, naturfrånvända, urbana, moderna människan drillas att bli en absorberande kropp som bara tar för sig med syfte att fylla sitt eget hålrum. Alla dessa val, strävanden och marknadsföring av sitt eget jag handlar om att tända upp i sitt eget mörker. Ett ljuskänsligt vinterbarn har inte nog med ljus för andra att hela tiden ta för sig av utan att reflektera tillbaka. Vissa är solar och lyser för starkt, de bländar vissa och bränner andra. Somliga är månar som reflekterar väl. Författaren dömer varken den ena eller andra sorten (Hijiri betyder helig man). Vi är olika men måste vara lyhörda och generösa mot varandra. Kärlek och energi växer ju mer vi ger.

Haha herregud vad jag snöade in här nu. Hur som helst. Det här är en helt igenom underbar läsupplevelse med luckor som varje läsare kan fylla med sitt. Stillsam och melankolisk med ljusglimtar som riktigt bländar och värmer mig. Lite humoristisk och feministisk också med ett fenomenalt slut. Kawakamis prosa är för mig som sirenernas sång för Odysseus, jag älskar varje ord. En stor eloge till översättaren Vibeke Emond. Ni bara måste läsa den. Om det är för lång kö på Alla nattens älskare och du inte redan har läst Bröst och ägg av samma författare, ta den så länge.