Theodor Kallifatides (f. 1938) har sommarhus på Gotland. I Ännu ett liv (2017) blickar han tillbaka på sjuttiotalets Fårösund med tre banker, tre livsmedelsbutiker, en bokhandel samt 650 militärer. Då fick ”utlänningar” inte äga mark och inte bo i Fårösund utan att få godkännande från överstelöjtnanten (eller liknande). På gotlandsbåten såg han Olof Palme sitta i skräddarställning och äta Lisbeths smörgåsar. Nere på bildäck stod Ford Taunusen fullpackad med bestick och annat som man behöver i ett sommarhus som inte är utrustat. De hade bara en uppsättning på den tiden.
”I min ungdom var jag en äkta Othello. En gång hade jag sett min flickvän i Athen le mot en annan och jag svimmade av smärtan. Det var slut med sådant. Nu orkade jag inte ens svimma.”
Allt var inte bättre förr även om mycket av det Kallifatides blickar tillbaka på skimrar nostalgiskt. Minnen samsas med filosofiska och politiska utläggningar i denna bok som också handlar om och kommer ur skrivkramp. Den drabbade honom 2015 tillsammans med letargi och en känsla av att inte längre vara en människa bland människor.
”Seglarna talar om förlig vind, att skriva är som en sådan. Man dras med. Berättelsen väljer sina vägar och stigar, allt kan hända från en mening till nästa. Jag längtade så mycket efter det.”
Språket och skrivandet är förstås livsviktigt för honom och dess drivkraft tycks komma ur kosmisk fåfänglighet. Han vill bli uppmärksammad och ihågkommen efter sin död. En kompis till honom har sagt att:
”Du min vän skulle springa till din avrättning om de lovade dig att det skulle stå en skylt om det på den platsen. Hon hade inte fel.”
Det är dock inga vassa kanter på minnesspillrorna han drar fram. Han är oväntat rolig och inte mer sexistisk i sina formuleringar än jag kan tåla (numera). Det här är en mysig bok.
”Ibland tror jag att meningen med ålderdom är att skämmas över sin ungdom.”
Han omfamnar ordet ”gnällspik” som lämpar sig väl för honom (och mig) när det kommer till Sveriges migration – och flyktingpolitik med stängda murar, sverigedemokrater och hotad demokrati. Han är trött på ”nyliberalismens matadorer” och vill utöka lagen om förbud för hets mot folkgrupp. Han tycker att säga är samma som att göra. Det håller jag inte med om.
Idag finns bara en livsmedelsbutik i Fårösund. Där brukade jag ladda bilen i samband med att jag besökte den pojke jag var god man åt som kom dit från Afghanistan. Kallifatides känner igen pojkarnas defensiva kroppsspråk från när han själv var ny i Sverige och tryckte längs väggarna. Han lyfter fram den medmänsklighet som boende i Fårösund visade då 2015, och det gör han verkligen rätt i tycker jag.
Senaste kommentarer