Jag gillar varken skräck- eller deckargenren men jag tackar inte nej till en åktur med John Ajvide Lindqvist. Jag ser honom som en nördig Fredrik Backman på dåligt humör och med en cigg i mungipan. Stilen är humoristisk, lite torr och korrekt, realistisk och normkritisk. En berörande underdog tycks alltid finnas med i hans berättelser och ett kompetent barn. Han verkar ogilla könsstereotyper och manschauvinism minst lika mycket som jag.
Här börjar det med blodbad och ond bråd död. Julia, före detta polis, nu författare, försöker lösa fallet. Till sin hjälp har hon en 18 år yngre hackare, Kim. Själva storyn ger mig inte mycket glädje. Däremot uppskattar jag när JAL ironiserar deckargenren och att det handlar mer om karaktärerna än själva mordgåtan.
Så var det det här med att den blev nobbad som del i Milleniumserien. Jag var nyfiken på varför och uppskattar författarens pastischartade förhållningssätt. Det är i alla fall tydligt att Lisbeth Salander har blivit Kim och Mikael Blomkvist Julia. Och det gör saker ganska intressanta.
I alla fall när det kommer till sex. Här är Julia den aktiva, den som vill ligga medan Kim saknar lust, troligen på grund av traumatiska upplevelser med självskada som följd. Asexualitet nämns också. Julia tar nobben bra och menar att han kan väl komma och lägga sig i sängen ändå. Hon blir alltså inte sur. Hon tjatar inte och hon tvingar sig inte på honom när han kommer och lägger sig. Den gången.
Kims passiva sexualitet är realistisk och tycks stämma väl med hur kåthet och traumatiska upplevelser kan förhålla sig. Lisbeth Salander ”tog för sig sexuellt” vilket är exempel på den gamla konstiga iden om feministisk sexualitet som mest liknar en patriarkal fantasi och inte sällan går på tvärs med verkligheten. Men det kommer mera. Senare driver Julia igenom ett samlag med Kim i alla fall och hennes ”blygdläppar nafsar” efter honom. En lite misslyckad formulering kanske, men med det goda syftet att göra kvinnan aktiv i sexakten. Jag älskar att JAL lyfter samtyckesfrågan på ett, inte nytt sätt kanske, för det är länge sedan Tikkanen frågade sig huruvida män kan våldtas, men innovativt sätt. Gynnsamt diskussionsunderlag, tänker jag mig.
Hur JAL skriver om övervikt är fortsatt intressant. Att flera av hans karaktärer beskrivs som mer eller mindre feta och att de tänker självkritiskt kring sin vikt verkar irritera vissa läsare som tolkar tilltaget som ett uttryck för fettfobi. Jag anser viktfokuset vara en realistisk del av karaktärerna och det är också helt i sin ordning att reagera över fettprocentens betydelse. Jag tror det är författarens avsikt att klämma på samhällets blåmärken.
Mindlessness måste nämnas också, ett begrepp som enligt författaren beskriver en ny trend i samhället. Slående!
Det är tyvärr ingen berg- och dalbana han tar med mig på ändå, snarare en långsam färd upp i utsiktstornet. Och mot slutet tröttnar jag på utsikten och längtar efter att få komma ner bara.
Senaste kommentarer