Konsterna av Elin Ruuth

Tack vare den begåvade Elin Ruuth slipper jag för en stund den grå och blåsiga gotlandsvintern. Jag reser till ett snickarglatt hus beläget på den småländska landsbygden. Där bor konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Som gäst får man åka höskrinda och det gröna gräset välkomnar nakna fötter. Men midsommarstången och andra patriarkala medel punkterar den pastorala idyllen och ut pyser frustration.

”De tycktes alltid satsa fel, Vilhelm och Dagmar Dreyer. Sikta slarvigt och hamna snett. Illustrationer istället för konst, giftermål istället för uppbrott, Småland istället för vilken stans som helst.”

Till den här fantastiska berättelsen har författaren hämtat inspiration från Ester Ellqvist och sagokonstnären John Bauer. Ester Ellqvist gick på fruntimmersavdelningen vid konstakademin och det har även romanens Dagmar gjort. Sverige var det första landet i världen, som från och med 1864 kunde erbjuda kvinnor konstutbildning. Krokiövningarna fick dock inte genomföras med helt avklädda män, (men männen fick förstås tillgång till kvinnliga modeller helt utan kläder). John Bauer är upphovsperson till Tuvstarr, den lilla nakna prinsessan som uppmuntrar voyeurism. Antagligen var det hans fru som satt som modell. Och det är just om hur det manliga hör samman med profession, subjektivitet, möjligheter och frihet som den här texten handlar. Kvinnorna slutar måla i samband med giftermål och ägnar sig åt barn, marktjänst och att stå modell för männen.

”Där stod fruntimren efter examen vid sina plockbord, en smula artistiskt upplagda, men dukade med samma snittar som borgerlighetens alla fruar bjöd på.”

Men är det verkligen något att bli så till sig över, undrar ni kanske. För till mig är jag! Den patriarkala ringdansen går ju runt runt genom seklerna och verkar aldrig vilja upphöra. Om detta har det berättats, om och om igen. Men Elin Ruuth gör det häpnadsväckande bra. Och det handlar ju om kärlek, längtan och besvikelse också. Med en gång jag börjar läsa är jag fast och slutar inte förrän de 116 sidorna är slut. Prosan är som ett bubbelbad av pärlor, tidsenliga och mycket vackra. De manliga och kvinnliga karaktärerna är komplexa och dialogen realistisk. Det här är en helt fantastisk läsupplevelse.

Lämna ett svar