Det här är en kortroman vars protagonist anspelar på Harvey Weinstein. Det sista dygnet innan domen faller befinner han sig i ett hus han lånat av en vän. Fotbojad, uppassad, sjuk, men vid oväntat gott mod ändå. Han är en ”duktig” amerikan med förmåga att ”se positivt på tillvaron”, ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” och hur det nu brukar låta. (Jag hatar sådana floskler.)
Harvey är en psykologisk framställning, ett skolboksexempel av hur en människa kan försöka minska den kognitiva dissonansen. Han håller envist fast vid att allt är fint, det kommer att ordna sig. Han har ju inte gjort något fel! Han är inget monster, snarare offer. Men läsaren är klokare och bättre informerad än protagonisten varför hen genomskådar honom väldigt snabbt. Jag älskar greppet men tycker Cline är onödigt övertydlig.
Jag uppskattar ansatsen att ta sig in i huvudet på en uppburen narcissistisk man som inte respekterar (uppfattar?) andras gränser och som inte urskiljer någonting som heligt. Det är som att ord inte räknas för honom. Som att ”bara ord” aldrig kan skada. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt, sagt rätt ut, skrikit: hur fan tänker de? Cline försöker reda ut det.
Det är oerhört störande att Harvey inte lider mer av ångest och självförebråelser, dock troligen realistiskt. Men fängelse i 23 år, som ska bli hans dom, är en tröst för läsaren med rättvisepatos. Han lär få sin förmåga ”att tänka positivt” utmanad, minst sagt.
Senaste kommentarer