Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

”Visa lite kuk nu!”

Stod det i ingen bok som jag gillar. Den här är inget undantag.

Vem dränker varandra och brottas ”på skoj”, slåss med knutna nävar och bryter arm, kör trimmade mopeder, skjuter skarpt, stinker svett, rapar, fiser, onanerar och kommer högljutt inför varandra? Fan vet, men det är väl samma som hatar sin mor och älskar sin far, röker som borstbindare och super hårt, vräker i sig kött, är vulgära, svär och skriker? Maskulina och misslyckade män enligt schablon. Anneli Jordahl beskriver alltså värsta sortens mansfasoner, bara att de är kvinnor som är avsändare. Varför gör hon på detta viset?

Man brukar prata om att det är av godo att kunna lyfta problem med våldsamheter och övergrepp utan att reproducera dito. Här väljer Jordahl att göra det motsatta. Jag tror att det är meningen att det ska vara en rolig skröna detta. Men jag skrattar inte. Okej, jag kanske drar på munnen en gång (”Dra du fittan över huvut så får du en bra pälsmössa!”).

Alltså jag gillar ju inte giftig maskulinitet. Det är ju DET jag inte gillar. Män som sådana har jag inget emot. Så att läsa om kvinnor som beter sig i enlighet med stereotypa karlar är lika hopplöst som om det vore män som gjorde det.

Och det är verkligen inte bara det våldsamma som stör mig med Björnjägarens döttrar. Till att börja med blandas det mellan små och stora bokstäver på omslaget. Det är så att själen sjunker ner i hälarna! Jag hade aldrig gett den här boken en chans om det inte vore för att den var augustnominerad. Obegripligt är det att handlingen utspelar sig i nutid. Författaren har inspirerats av en klassiker jag aldrig hört talas om från 1870 (Sju bröder) och kanske hade det fungerat bättre om systrarna levde då. De äter ekorrhjärna för fanken. Berättelsen om de sju föräldralösa systrarna liknar mer en pastisch av Snövits sju endimensionella dvärgar. Karaktärerna i den här boken är som dockor som gått sönder och klistrats ihop med ena armen i pannan.

Jag tycker inte att storyn håller. Även om jag accepterar den som en ekivok skröna går den emot sina egna premisser. Å ena sidan har systrarna anammat manliga ideal å andra sidan ogillar de/är de rädda för män och vill inte beblanda sig med dem. De är riktiga värstingar som inte går att ha i möblerade rum, men ändå är minst en offer för manligt sexuellt våld. En annan osannolik grej är att systrarnas föräldrar har gett sken av att vara analfabeter men de har efterlämnat både brev och dagboksanteckningar efter sig. Jag förstår mig inte på dessa hårda tjejer som läsaren ska… ja vad då? Se upp till? Se ner på? Ska vi skratta åt deras infantilitet? När en Philip pratar med syster Laura om ”det pastorala” så tror Laura att det handlar om pastorer.

Systrarna lever i en klan, de kallar det stam, under en auktoritär ledare. De misstror myndigheter och får inte gå i skolan. De gör totempålar och har egna regler. Kanske försöker Jordahl lyfta hur vansinniga kulturer med hedersvåld och andra konservativa inslag kan te sig. Men det blir pannkaka av det tycker jag. I och med att berättelsen utspelar sig i Finland trodde jag ett tag att hon vill skapa nidbilder av finska kvinnor. Diskussionen huruvida landet står mot staden ger mig heller inget. Samhällskritiken är grund när Jordahl reducerar den urbana nutidsmänniskan till ”robotar som säger fiiint hela tiden”.

Det här var sannerligen inte en bok för mig. Många andra verkar dock gilla den. Jag tror författaren har rätt när hon skriver att ”folk vill förfasa sig”. De vill läsa om hemskheter och råa människor. Jag verkar inte vilja det, i alla fall inte om de gör ”vildkattsmidiga längdhopp”, ”frivolter i serie”, konsumerar öl, cigg och rå potatis till frukost. Språket är bitvis lyckligt, det medger jag, men alla dessa retoriska frågor kväver mig (Bara på sidan 22: ”Skulle han komma hem till helgen med ännu ett fällt djur?” ”Ropade hon i sömnen?” ”Hade hon ens samma far?”).

Jordahl är förbannad och det förstår jag. Ilskan över giftig maskulinitet är befogad, den får fem stjärnor. Men i sin ilska bankar hon fram prosan med stämjärn och hammare vilket gör att det blir för hårda kanter och för stillastående resultat. Oavsett vinkel eller ljusinsläpp skriker texten enkla svar. Allt är levererar och klart även känslorna. Den här berättelsen hade kanske fungerat (för mig) som novell. Som roman på 333 sidor känner jag som om det vore 666.

Jag gillar dock att författaren vill knäppa kvinnor på näsan som tror att genom att imitera det manliga skulle vägen bli framkomlig. Hon lyfter det vanliga fenomenet internaliserad misogyni, barn som älskar sin pappa och föraktar sin ”tråkiga” (ansvarsfulla/trygga/ordningsamma/gränssättande osv) mamma. Men gör hon inte just det själv i bokform nu, eller?