maj 03 2023

Rymmerskan (På spaning efter den tid som flytt #6) av Marcel Proust

”Vanan lägrar sig över oss med en börda
tung som kölden och djup nästan som livet.” /Wordsworth

Så har jag hittat både in och ut genom den sjätte dörren i Proust labyrint. Jag har lärt mig att Proust skulle dissa Tinder (han tycker att ”brev innehåller så litet av en människa”), blivit stärkt i min övertygelse att han avfärdar snobbism och att han var en oväntat god feminist för sin tid. Här har jag strövat trogen berättarens blick, med instrumentialiserade sinnen och förnuftet i off-läge. Tekniken går ut på att hela tiden vara lojal förnimmelserna, inte vetskapen. Proust stilkonst förvekligar John Ruskins konstlära: ”Konsten bör eftersträva en ögats oskuld, ett barnsligt seende som ger sinnesförnimmelserna svängrum innan vanetänkandet lagt sin kalla hand över världens friskhet.” Om det handlar om något berättaren ser så förmedlar han först ett gäng röriga synintryck så som de landat på hans näthinna. Snart börjar skeenden ordna sig i mönster, förnuftet städar upp bland hypoteserna och synintrycken blir så småningom till ett säkerställt vetande. Denna perceptionsteknik äger en enastående komplexitet och rikedom och lär ha inspirerat bland andra Knausgård.

”Att bestå bara av en samling ögonblick är förvisso en stor svaghet för en människa, men det är också en styrka; hon är underordnad minnet, och minnet av ett ögonblick vet ingenting om vad som har hänt därefter; det ögonblick det har inregistrerat varar alltjämt, lever alltjämt, och med det människan som en gång avtecknade sig mot det. Och denna spjälkning ger inte bara liv åt den döda, den mångfaldigar henne. För att få tröst hade jag måst glömma inte en Albertine, utan otaliga. När jag väl lyckats uthärda sorgen över att ha förlorat just denna, måste jag börja om på nytt med en annan, med hundra andra.”

I den sjätte delen av À la recherche du temps perdu rymmer den fångna, Albertine, ur sitt fängelse, hon lämnar sin gevaldiger (berättaren) och reser tillbaka till Balbec. Detta orsakar en vånda som kräver ett par hundra sidor att knåda. ”Man älskar bara det som man inte äger helt” skrev han i den tredje delen. Att det är avståndet till det begärda som gör det begärligt visar han med all tänkvärd tydlighet, samt lite till, när han tragglar om Albertinas försvinnande som vore det en fantomsmärta. Att han själv varit inne på att göra slut spelar ingen roll när stoltheten fått sig en törn. Han går igenom hur medvetandet bearbetar smärtan avseende omvänd psykologi, önskningar, längtan, vanan, glömska, minnen, drömmar. Han gråter mycket i Rymmerskan och så åker han med sin mor till Venedig. Han debuterar också – äntligen! Inledningen på berättarens författarbana sker med en publikation i Le Figaro, en artikel som i verkligheten speglar Impressions de route en automobile från 1907. Den handlar om honom själv och hans kära chaufför Agostinelli (Albertes förebild) som åker bil genom småstäder. Han skildrar ett öga i rörelse vilket ger den livlösa omgivningen mänsklig skepnad. ”I Prousts värld slår farten upp dörren till ett nytt universum” skriver Sara Danius i Prosts motor och påminner om att den modernistiske Proust var en av de allra första författarna att skildra nyskapelser som telefonen, automobilen och flygmaskinen.

Stoffet i Rymmerskan består av kunskapsteoretiska och filosofiska problem som rör sanning och minne och hur detta står i relation till fotografikonsten. Fotografiet förmår bryta upp vaneseendet men är enligt Proust ingen konstart och inget som kan möta sig med det mänskliga minnet. Fotograferna sätter press på målarna, de sistnämnda representerade via Elstir, då fotograferna är överlägsna i avbildandet av natur- och stadslandskap. Målarna börjar utforska en ny estetik som utmynnar i impressionismen, vägen dit är den samma som Prousts, den rena perceptionens väg, det vill säga att låta de sinnliga intrycken gå före intellektet.

”Ty våra minnen tillhör oss visserligen, men de gör det på samma sätt som en fastighet med små lönndörrar som man ofta själv inte vet om men som en granne öppnar för en, varför det kan inträffa att man kommer in i sitt hus från åtminstone en alldeles ny sida.”

Det är egentligen inga nyheter och inget som överraskar här. Mitt sug efter att läsa en skildring med Albertine som protagonist slår ut i full blom. Jag ser att Anne Carson har skrivit Albertineutredningen, den lär jag ju läsa efter att jag läst den sista och avslutande delen av På spaning efter den tid som flytt, förstås. Hoppas att den kommer med något lite nytt.

apr 29 2023

Mansfield Park av Jane Austen

I Mansfield Park från 1814 får vi ta del av Jane Austens intressanta diskussion huruvida människans egenskaper beror av arv eller miljö. Författaren intresserar sig för om kön, ras och klass är centrala determinanter för en människas personlighet och hur utbildning, religion, förväntningar och normer inverkar och förmår förändra en människa.

Det är 1806. Fanny Price är som första dotter tillkommen i ett fattigt äktenskap initierat av kärlek. Hennes två mostrar prioriterade framför kärlek att klättra på den sociala stegen och blev lady Bertram och mrs Norris. De åtar sig vårdnaden om Fanny som kommer till sir Thomas Mansfield Park när hon är nio år. Där växer hon upp som en kuvad och olikvärdig passopp.

Fanny är utformad som en askunge-hjälte och det är ingen hejd på hennes goda egenskaper. Hon är respektabel, artig, oförstörd, med starka och sunda åsikter (att man ska gifta sig av kärlek exempelvis), hon älskar att läsa och skriva berättelser. Läsaren fattar omedelbart tyckte för henne och står på hennes sida genom hela berättelsen. I den dumma överklassens ögon är hennes rationella och vetgiriga sida manhaftig. Hon vågar stå upp för sig själv och sin övertygelse mot patriarken sir Thomas som försöker påverka henne att gifta sig med den bigotta smörbullen Henry Crawford (han är en sådan som vill bli älskad, inte älska). Fanny svimmar inte trots att det är 1800-tal, hon tål regn, hon är inte barnslig utan allvarlig och uppmuntrar ilska. Hon har ett ”kärleksfullt hjärta och rent sinne”.

I princip alla andra är dumma i huvudet, förutom Fannys manliga motsvarighet; Edmund. Han är den andra sonen på Manfield Park och han vill bli präst. Edmund är visserligen lite halvförtjust i en annan böna först men man vet ju hela tiden att det är Fanny som gäller. Det är bara de som är dygdiga både vad gäller karaktär och intellekt, bara de har därför möjlighet att bli lyckliga ”på riktigt”. Dessutom delar de intresset för god litteratur.

Det här är en i sin 1800-talskontext feministisk, idealistisk och revolutionerande roman. Fanny och Edmund proklamerar religiösa värden, jämlikhet, asketism, systerskap, att leva sunt och sant och utan att exploatera andra människor (slavar, kvinnor). Visst skriver Austen med skarpsinne, humor och stor formuleringskonst och inte förnekar jag att det är uppfriskande att läsa om dygdighet vilket jag faktiskt saknar i vår samtid. Jag tycker ändå inte att det är jätterolig läsning på grund av förutsägbarheten, de stela och stereotypa karaktärerna och den i överkant krångliga texten. Då är faktiskt filmen avsevärt roligare. Men även den slutar klassiskt (och tråkigt) med att vi lämnar det lyckliga kärleksparet Edmund och Fanny när de precis får varandra. Vad ett äktenskap faktiskt innebär mellan dessa två hjältar kan vi bara fantisera om.

apr 26 2023

Märit av Ing-Marie Eriksson

Utan förväntningar börjar jag läsa boken som på sextiotalet fick författaren dömd för förtal. Jag intresserar mig för hur böcker i genren autofiktion förhåller sig till sanningsanspråk och tryckfrihet. Domen för Ing-Marie Eriksson och förlaget blev dagsböter, men det är inte det mest uppseendeväckande med Märit.

”Alla hade varit tvungna att ha besvär med henne [Märit], avsky henne, söka henne, slå henne eller tycka synd om henne och inför henne grubbla över livets lidande gåta. Men min syster och jag hade älskat henne.”

Det är trettiotal i en liten by (Sikås) i Jämtland. Märit är en vuxen kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som bor granne med två små flickor; författaren och hennes yngre syster. Berättarperspektivet är flickornas ”vi” vilket ger en särskild klang i förhållande till Märit som är ensam. Hon är idioten som luktar och hennes beteenden är bortom normen vilket gör henne till en främling. De lite skälmska systrarna låter fascinationen överstiga rädslan och blir hennes lekkamrat. I ett böljande maktspel kan de ömsom styra henne, ömsom är de ”stumma vittnen i våldets rike”.

Det här är en djupt drabbande, realistisk och brutal debutbok som tack vare det naivistiska perspektivet skakar om bland fördomar och tabun. Det blir extra laddat när lekkamraterna ger uttryck för sina sexuella lustar i en kroppens sexualitet. Barnen är som rena, raka och enkla, mer natur än kultur, mindre självmedvetna och oförstörda än vuxna varför deras handlingar är mer talande för människan i stort. Eriksson är en duktig hantverkare som bygger upp ett verk som jag utan störningsmoment flyttar in i. Min blick växlar mellan att tillhöra barnens svartvita och min egen mer nyanserade. Det är ett jäkla rännande mellan horisonter, men jag har en fantastisk vy där jag springer. Språket är aldrig så skimrande när Eriksson skriver om den gäckande barndomens mystik, livets förunderlighet och skogens idyll. Jag känner klöverängarna under mina fötter, ser den gröna tjocka väggen av bladverk från vilken det droppar klara regndroppar som tårar, doften från det nybakade brödet kittlar min näsa, jag hör ledarkossans bjällra och barnens kvillrande skratt. Det är vansinnigt vackert.

Men det är fult också precis som det ska vara. För Märit blir i andras ögon en överkvinnlig kvinna. För att hon är mindre kultur blir hon mer natur, mer djurisk, mer sexuell, med tjockare hud, starkare och smutsigare. Hon jämförs med en hund och jag ser systrarna som hennes valpar när de suger på hennes bröstvårtor. Märit är ett naturelement med intelligens som en växt, ett träd och ostoppbara drifter som ett djur, en vildhäst som i vild galopp flyr torparområdet.

Märit är en feministisk skildring med komplexa feminina karaktärer, de få män som finns verkar genom våld i periferin, det är uppseendeväckande. Det är en comin-of-age-berättelse om en annorlunda kvinna som bland annat genomgår det vi idag kallar könsdysfori, det är uppseendeväckande. Prosan är oavbrutet fängslande och är det är mest uppseendeväckande med Märit.

Livet sår sitt frö där det ser en bädd, skriver Ing-Marie Eriksson vackert och vidare att livet väljer inte efter klarhet i huvudet.

Ing-Marie i nioårsåldern. Intill henne sitter »Märit«, som i verkligheten hette något annat.

apr 24 2023

Ut ur min kropp av Sara Meidell

”Jag minns alla mina barnkläder och hur jag en gång gifte mig i en spetsklänning från H&M i storlek 140.”

Jag tänkte verkligen inte läsa den här (heller), såg Sara Meidells instagram och störde mig på alla likeade selfies av den magra flickkvinnan. Jag brukar undvika alla former av ”thininspiration”. Men så blev det ju en debatt om vad litteratur får och inte får vara och då kunde jag inte låta bli. Den negativa kritiken om att boken kan trigga och fungera som reklam för anorexi har varit så omfattande att författaren ansett sig måste skriva ett svar.

Jag vill påstå att det här är en riktigt bra bok. Meidells prosa är bråkig, suggestiv och poetisk och erbjuder läsaren ett inifrånperspektiv av ätstörningen. Hon skildrar sjukdomens olika sidor, inklusive de positiva. Hon vägrar ta rollen som förebild, hon undviker det tillrättalagda och enkelheter som besvarar våra svåra frågor. Det är väldigt typiskt och tråkigt att man fortfarande sammanblandar böcker av en kvinnlig författare med själva författaren och att man förväntar sig att hon ska ta ansvar för berättarens beteende.

Jag önskade som ung att jag kunde svälta mig, men det gick över när jag blev hungrig. Det här är mina första erfarenheter av att tänka anorektiska tankar. Det är för mig helt nytt och djupt obehagligt. Det tycks handla om kontroll, att tänka bort kroppen, stå emot impulser och stänga av känslor. Det handlar ganska lite om hur kroppen ser ut – även om spegeln ofta lockar – och väldigt mycket om vad man väl måste kalla allvarlig psykisk störning. Bäst stämmer det, menar Meidell, när man jämför anorexi med drogberoende då svält försätter kroppen i ett extremt vaket och narcissistiskt tillstånd som hon kallar ”jägarläge”. Hon dementerar att det handlar om dödslängtan, tvärtom, hon vill leva men under andra omständigheter. Precis som Thorvall vänder sig berättarjaget redan som litet barn mot uppmaningen att hon ska vara snäll. Hon vill varken vara snäll, lydig eller växa upp till kvinna. Anorexi är en protest mot rådande omständigheter, ett sätt att placera sig i en annan position. Från sitt jägartorn kan berättarjaget titta ner på alla andra vanliga lönnfeta slashasar.

Men hur trivsamt hon än har det där uppe, så är hon ensam. Det blir skilsmässa. Barnen är medberoende. Hennes kropp far illa. Hon hittar samhörighet med andra anorektiska författare; Blixen, Didion, Glück, Carol Oats med flera. I deras och andras texter och i journalanteckningar söker hon efter upphov och förklaringar. Det är uppfriskande att Meidell undviker att söka orsaken hos sina föräldrar, mer än i deras gener möjligen.

För min del har jag nog aldrig velat ha anorexi så lite som efter att ha läst den här skildringen.

apr 23 2023

Jag är glad att mamma dog av Jennette McCurdy

”Det är bra för mamma att ha något i mitt liv att se fram emot.”

Att projicera sina drömmar på ett barn kan väl vara en kärlekshandling, utförd i god tro? Säkert är det anledningen bakom flera barn som blivit stjärnor (<– en avlägsen släkting till mig). Men Jennette McCurdys mamma är en tokig fan. Hon drillar för hårt och beter sig alltför narcissistiskt för att det ska falla under begreppet kärlek. Vansinne är ordet. Ett exempel: Mamman duschar Jennette (Net) tretton år tillsammans med storebrodern som är sexton.

Självbiografier skrivna av kända människor från USA lockar normalt inte mig, men när Tone Schunnesson tipsade om den här i Cyklopernas land, blev jag nyfiken. Och det stämmer som hon sa; McCurdy är en mycket modig, rolig och generös berättare.

Tyvärr är den också lite som jag befarade; en lång räcka hemska saker som drabbar barnet Net, vilket gör åtminstone första halvan till en smått ytlig eländesskildring. Jag funderar på vad det är för mening för mig att läsa traumaporr där allt dessutom står klart upp och ner och jag som läsare inte behöver tolka eller knappt tänka. Vad får jag ut av att läsa detta? Att det är dåligt för en människa att bli känd som barn vet vi ju redan.

”Mamma får inte veta att jag gillar lila, eftersom hon föredrar rosa. Hon skulle bli knäckt om hon fick veta att jag har bytt favoritfärg till en som inte också är hennes. Det är ett privilegium att mamma älskar mig så mycket att något så litet som en egen favoritfärg kan göra henne förkrossad. Det är sann kärlek.”

Men Jag är glad att min mamma dog kan utgöra en viktig påminnelse om den maktställning en förälder alltid har i förhållande till ett barn och hur det maktmissbruket kan te sig. Ett barn kan inte lämna giltigt samtycke. Samt att man som vuxen har ett ansvar att larma när man ser andra barn fara illa. (Varför gör ingen i Nets omgivning något för att stoppa övergreppen?) En tonårsförälder som tycker sig lida av kontrollförlust kan bli lugnad av att läsa om lydiga barn som ett tecken på misslyckat föräldraskap.

Jennette McCurdy, född 1992, börjar spela in film redan som sexåring. Hennes galna mamma är fattig, mormon, hoarder och anorektisk. Hon behandlar sin lilla dotter som en utställningshund som tävlar i agility mot målet att bli en framgångsrik barnskådespelare. Net får med hjälp av mamman aneroxi som preteen och spelar samtidigt rollen som den matälskande Sam Puckett (iCarly). Det är nämligen ”roligt” med en smal kvinna som vräker i sig, om hon varit tjock och storätare hade hon säkerligen fått mail där folk ”informerat” om att det inte är bra att vara överviktig. En kvinna ska helst ha en kropp som ett barn och aptit som en vuxen kvinna.

Jag inser att det finns absolut något här att fundera kring ändå. Skildringen fångar något som är större än en narcissistisk mor och hur hon kontrollerar sin dotter. Anledningen till att somliga unga flickor till varje pris vill behålla din barnkropp är förstås att de tjänar på det. Flickkvinnan premieras på ett sjukt sätt i vår värld.

Net tänker dock saker som ”det är vidrigt att vara människa” inte ”det är vidrigt att vara jag”. Hon sjunker sakta men slår inte i botten förrän – ungefär i mitten av boken – när mamman dör. Då glider McCurdy in i nattsvart mörker och landar på en ny nivå av misshandel. Hon blir självdestruktiv med alkoholmissbruk och bulimi som följd. Det är brutalt. Den andra delen av boken är intim, berörande och stark.

”Utan mamma vet jag inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte vem jag är.”

Jag tyckte det var en i överkant provocerande titel, men nu tycker jag tvärtom att titeln belyser det sanningsanspråk som McCurdy ska ha eloge för. Det här är en bra biografi.

”Jag undrar hur det skulle vara om alla var kända för sådant de gjorde när det var tretton: […] Högstadieåren är till för att famla och vackla och borde sedan sopas under mattan så fort de är över, eftersom man redan växt ifrån dem när man fyllt sexton.
Men inte för mig. I folks medvetande är jag för alltid den jag var då. En person jag växt ifrån för länge sedan. Men världen låter mig inte vara någon annan.”

apr 22 2023

Det tredje riket (#3) av Karl Ove Knausgård

Vi har ju haft det lite knaggligt genom åren, Knausgård och jag, men på sistone har det slagit gnistor. Därför är jag välvilligt inställd och skärpt redan vid första meningen som lyder: ”Det sägs att depression är stelnad vrede.” Jag som nyss hävdade att jag var trött på att läsa om depressioner. Första sidan och jag bara sitter och ler dumt, första kapitlet och jag är helt till mig. Karln med stor K, kan tydligen skriva om vad som helst – och jag älskar det. Fast karaktären Tove med depression har också psykoser. Jag tänker lite på hans ex eftersom jag antar att det är hon som gett upphov till Tove. Men äsch, skit i Linda! Vad gör det att han kanske inte har någon fantasi att skryta med, ingen har allt, jag älskar honom ändå. Han kan göra världen ny för mig och det är stort.

Det tredje riket är fortsättningen på Vargarna från evighetens skog som är fortsättning på Morgonstjärnan. Jag fullkomligt älskade den första och blir därför svinglad när jag inser att den här är Morgonstjärnan igen, med samma människor, men de som hade biroller då (kvinnorna) får nu kliva in i rampljuset och överta berättarjaget. Spännande postmodernistiskt grepp som påvisar att allt är relativt, tänker jag först. När det går upp för mig att det också är samma händelser som i första boken, alltså exakt samma, blir jag kall inombords. Ska han skriva samma bok två gånger?

Det börjar alltså med Tove, som struntar att ta sin medicin trots att hennes alkoholiserade man litteraturvetaren Arne från Morgonstjärnan gång på gång påminner henne. Sen är det läraren Gaute som är ihop med prästen Kathrine. Helge är arkitekten som fyller sextio år och är ihop med den yngre Vibeke. Line är sjuksköterskan Solveigs dotter. Djävulen Kristian Hadeland begrovs i Morgonstjärnan men dyker nu upp igen. Han säger så här:

”- Folk blir ofta förnärmade när jag gissar rätt, sa han. Ingen vill vara lätt att läsa. Alla vill vara speciella.
– Kanske för att alla faktiskt är speciella?
– Det är en vacker tanke! Men är den sann? Nej. I viss mening träffade kommunismen som ideologi klockrent. Alla är lika. Till förväxling identiska. Samtidigt kunde det aldrig gå. Alla är lika, men ingen vill erkänna det, inte egentligen, och det är förstås därför som kapitalismen är så framgångsrik. Den klarar av konststycket att få alla att känna sig unika i det likadana. Det är ett konststycke som tidigare var förbehållet religionen. Så det har alltid funnits där.”

Syvert (Alvetinas bror) från Vargarna.. är ihop med Lisa, Solveigs syster. Helge från del ett kopplas här samman med Syvert från del två. Några helt nya figurer finns här också exempelvis den extremt charmige och övertygande Valdemar som likt Hitler kan få med sig folk på vad helst som faller honom in. Han och Line blir typ tillsammans.

”När han pratade om det tredje riket var det inte nazisterna han pratade om, utan något som de hade trott på under medeltiden, att det första riket var Guds tid, det andra riket Jesu tid och det tredje riket den heliga andes tid.”

Morgonstjärnan utspelade sig under två preapokalyptiska dygn. Den nya stjärnan lyser alltjämt och det är hett vilket för tankarna till klimathot, ett hot från rymden, kärnvapen. Nu kliver vi över tröskeln in på det tredje dygnet. Kristendomens tretalsmystik går på i ullstrumporna. Här avhandlas det tredje ögat och den helige andens tredje rike. Det finns också ett black metal-band som heter Det tredje riket. Knausgård vill fortsatt omkonnotera ord som hör samman med nazismen; Min kamp, Det tredje riket, arier, runor.

Det handlar om människan, liv och död, verklighet och vanföreställning, begär, musik, konst, religion, vetenskap, språk, vardagen och djävulen. Killarna från black metal – bandet är döda med huvudena bakochfram. Människor slutar att dö. Tove hallucinerar, kanske är hela berättelsen hennes psykos? Via läkaren Jarle som forskar på hjärnan tar Knausgård, som brukligt, djärva kliv mellan essä och dieges. Han intresserar sig för olika medvetandetillstånd; dröm, sömn, koma, rus, psykisk sjukdom och hur mediciner, maskiner och AI kan flytta gränser för vad vi kallar medvetande. Intressant i och för sig, men…

Ni kan inte tro vad som händer, ungefär i mitten av boken. Jag, knausgårdianen, kan det knappt själv. Förälskelsens dimmiga blick klarnar och plötsligt ser jag att det är en bunt papper jag håller i mina händer, det är varken liv eller magi. Äkthet, innerlighet, humor och intimitet saknas alltför ofta. Triptyken kollapsar mitt framför ögonen på mig, Knausgård rasar ner från piedestalen. Han gastar fortsatt om sina teorier men jag har tröttnat, det blir för teoretiskt. När han försöker locka mig med polisen Geir som ska lösa mordgåtan, vänder jag honom ryggen. Jag fräser åt honom att det är dags att han slutar rädas kvinnlig sexualitet, han är över femtio år, herregud.

Hört ryktas om en del fyra, men jag vet inte, jag ska nog undersöka om inte Linda kommit ut med någon ny..

apr 20 2023

Kärlek i fem akter av Daniela Krien

”Länge leve matriarkatet!” Hehe

Jag blev liksom tagen på trampolinen när jag insåg att här finns nästan allt jag önskar av en roman. Kvinnor, kvinnor, kvinnor och deras inre liv, kärlek och okärlek, realism och lättsmält prosa med hög densitet. Hela rasket snyggt förpackat i fem avsnitt och med en framsida som stjäl mina blickar.

Kärlek i fem akter handlar om att människor vill vara tillsammans, men att det är väldigt svårt för människor att vara tillsammans. Att den som letar efter den perfekta människan kommer att få hålla på. Att frihet har biverkningar.

De är fem stycken kvinnor som alla är i samma generation, vita, medelklass och utan långvariga stabila kärleksrelationer. Deras liv hakar i varandra på ett tjusigt sätt vilket medför perspektivförskjutningar. Först får vi läsa om Paula som jagberättare, hon är vän med Judith, som är berättare i andra kapitlet. Näst kommer Brida vars skilsmässa Judit har inverkan på och så vidare. Kvinnorna genomlever kärlek, lust, moderskap, kreativitet, patriarkat, skilsmässa, singelliv, nätdejtande, barnlängtan, klasskillnader, systerskap, abort, otrohet, horstämpel, sorg med mera. Det är oavsett ämne, hela tiden intressant.

”Du vill bara ha honom tillbaka för att du inte längre kan få honom och gör han slut med den andra vill du inte längre ha honom. Du behöver honom inte, du klarar dig själv.”

Daniela Krien har stor psykologisk medvetenhet och en formidabel förmåga att sätta ord på den västerländska nutidsmänniskans angelägenheter. Jag känner igen mig, ibland nästan skrämmande mycket. Saker som jag trodde var unika för mig och mina medmänniskor har denna tyska hantverkare kännedom om. Lärdom: Tro aldrig att du är unik!

”Inte alla gränser begränsar.”

När samtiden sätts under lupp ser vi att ökade valmöjligheter som gör oss fria också kommer med baksidor. Självständighet är positivt men en av dess beståndsdelar kan vara ensamhet. Att kunna försörja sig själv, att få välja och byta ut sin partner, göra karriär och möjligheten att leva ”aktivt” singelliv är alla goda ting men förändrar inte människans arkaiska behov av mental och fysisk närhet. Här ger också författaren ett konkret förslag på hur man kan leva fritt och tillsammans utanför heteronormen.

”Skriva i lugn och ro. I årtal önskade hon sig inget annat än att få göra just det. Nu när hon bara har barnen halva tiden, bara upplever hälften av deras tid som barn, hälften av deras glädjeämnen, hälften av deras bekymmer, då kommer det inga ord längre.”

Ett extra plus för ställningstagandet mot surrogatmoderskap. Att ge bort eller sälja ett barn är att likna vid en våldshandling riktad mot den födande kvinnan. Att kända barnköpare inte stött på kritik eller ifrågasättande är oroväckande och därför är jag glad för uppropet som handlar om att surrogathandel borde förbjudas eftersom det inte är förenligt med kvinnors och barns rättigheter.

Att äldre män lever i kärleksrelationer med yngre kvinnor kvarstår som realitet i konservativa såväl som moderna samhällen. Krien vidgar min förståelse varför. Män som attraheras av yngre kvinnor gör nog det inte av enbart ytliga och fysiska orsaker. Ungdomens lättsamhet och naivitet tror jag lockar stort. Hur de lyser, skrattar, nyfikenhet, hopp, livsöverskott. Färre erfarenheter och kunskaper gör att saker är enklare, mer svartvita för en ung person vilket är både en last och en tillgång.

Jag skulle mycket gärna se en fortsättning där karaktärernas barn berättar om sina liv.

apr 16 2023

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Det här är boken, när han börjar den, som kanske skall bli hans sista bok. Men som mer troligt är hans senaste. Niklas Rådström tillhör inte gruppen av vita manliga döda författare, men det var nära.

2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)

Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).

”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”

Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.

”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”

Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!

Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.

apr 14 2023

Plikt av Tyra von Zweigbergk

Den här supersnygga debutromanen som illustrerats av Tyra von Zweigbergk själv handlar om psykisk sjukdom och ohälsa genom sex generationer. Den börjar mycket starkt med hur det var för berättaren att bli mamma.

”Jag viker mig ned för ödmjukhetens kraft, klivet försiktigt ur min dräkt av hur allt är och lägger den bredvid mig.”

Hennes son går nu i högstadiet (kanske i åttan) på en skola i Stockholm som tidigare var Konradsberg mentalsjukhus. Han blir som deprimerad och ”hemmasittare” vilket förstås tar sönder mammans hjärta. Detta krossade hjärta lägger hon – generöst och modigt – i läsarens hand. Jag blir djupt berörd angående allt som rör sonen och instämmer nickande i den kritik hon framför om dagens misshandlade skola.

”’Hur mår han?’ undrar folk. ’Dåligt.’ ’Vad säger han?’ ’Ingenting.’ ’Vad får han för hjälp?’ ’Ingen.’ ’Ska han inte prata med någon?’ ’Han kan inte prata.'”

Med ena foten i modern tid – med son och man, konstutställningar, många glas vin, samtal med pappan, postkodlotteri – och andra foten hundra år tillbaka, fungerar berättaren som ett kontrastfilter. Vi får tillsammans med henne dyka ner i Kungliga Bibliotekets arkivlådor med material om bland annat hennes farfars far Otto von Zweigbergk, chef på Dagens Nyheter som försvann under tystnad. Berättaren förkovrar sig om skolan, som man idag skulle vilja kalla Dårarnas slott (även om det inte är personerna på själva skolan som är dårarna, de riskerna väl dessvärre att bli) och som faktiskt kallades så när hennes förfäder led av psykisk sjukdom.

”Vid inskrivningen på Konradsberg har man antecknat vad patienterna lider av. År 1861 är det 26 personer som lider av ursinne, 25 av tungsinne, 9 av vansinne och 17 av förryckthet. 21 personer är inskrivna som svagsinta och 12 som fåniga.”

Jag förstår och uppskattar ansatsen att varva vad som nästan liknar dagboksanteckningar från samtiden med Zweigbergkarnas egen historia. Det ger en känsla, om än ytlig, för hur samhällsnormer förändrats gällande exempelvis psykisk sjukdom och kvinnor. Men som så ofta med släktforskning är det nog ändå mest spännande för släktingarna själva. Romanen känns onödigt lång, inte tjatig, däremot splittrad med all denna information som berör berättarens vardag, sonen, skolan, sjukhuset och släkten. Jag tror berättelsen tilltalat mig mer om den hade redigerats hårdare.

Berättaren är en protagonist som bjuder motstånd. Hon framstår som högfärdig och kokett, en extremt privilegierad ”stockholmsdam” med ”kängor och trasig skjorta”, latte i pappersmugg, som tycker sig stå över regler. Hon märker inte när hon står i vägen för ”gubbarna” som släpar säckar från en byggarbetsplats. Det handlas på NK, bilen är en Mercedes, datorn från Apple och någon lampa är Josef Frank. Skildringen utspelar sig i överklassen varför släktträd, namedropping av märken och celebriteter, konst, ostron och champagne inte förvånar men irriterar. Det vägs inte upp av att pappans byxor kommer från Jula. Jag känner mig allt lite mätt på överklassens depressioner och terapisessioner.

apr 13 2023

Husmoderns död av Sara Danius

”När allt kommer omkring är ju idoldyrkan bara en annan form av narcissism. Vill vi analysera våra samtida idoler bör vi skärskåda våra djupast liggande fantasier.”

Sara är min idol. Jag vet inte vad det säger om mitt ego, men drömmen vore ju att kunna analysera och skriva om samhälle och litteratur som hon. Jag är vansinnigt förtjust i den torra humorn som genomsyrar hennes rika och akademiska språk och hur hon uppehåller sig vid både det sublima och vardagsnära. Finns det ens någon annan som skulle säga ”textila transformationer” om klädbyten.

Den här essäsamlingen från 2013 inleds med Husmoderns död. Den är min favorit, då hon konstaterar att den så kallade utvecklingen som skett av samhället sedan 60-talet är tragisk. Den slutsatsen drar hon på goda grunder genom att analysera en kokbok.

”… fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. // Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation.”

Förr var köket kvinnornas domän och där ingick det Danius kallar ”dirty realism”. Vi hycklade inte på samma sätt då, flydde inte undan naturen, skyggade inte för dödandet som är villkoret för köttätarens leverne. Kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar slet skinnet av ålen, satte kniven i hummerhuvudet, flådde haren, högg, slaktade och styckade. Idag betecknas den sortens handlingar som barbariska och är förpassade till historiens sophög.

”…husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän.
Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet.”

Husmoderns tidevarv är till ända och köket står öppet för andra ”husmödrar” att erövra; Jens Linder med långkoken, Morberg med geväret, halvnakna Plura, arga kocken och senare flirtiga Benjamin, trallande Taylor med flera.

”Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som ägde konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.”

Men mest av allt handlar det ändå om litteratur. Först går hon igenom männen; Camus, Sartre, Proust, Adorno, Calvino, Flaubert, Balzac, Strindberg, Tranströmer, Swedenborg, Torgny Lindgren, Thomas Mann, Thomas Bernard, Nabokov, Freud med flera. Sen kvinnorna vars verk tyvärr allt för ofta sammanblandades med deras liv; Jane Austen, George Sand, Woolf, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Stina Aronsson, Birgitta Isaksson, Dubravka Ugrešić med flera. Jag inser att jag har många klassiska författare kvar att läsa.

Hon skriver också om filosofi, historia, andra världskriget, feminism, estetik, mode, glaskonst och barndomen med en gammal pappa.

Flakong är ordet jag plockar med mig och vetskapen är: ”Världen är ingen persika, den är en lök.”

Obegripligt är det vad hon såg i Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen. Men det förlåter jag henne givetvis. Min gräns går vid Alkemisten.