Om den här boken var en kvinna skulle hon vara petite, ligga nästan utslagen i en sexig pose och med stora bara precis halvöppna ögon titta upp på läsaren. Män verkar älska den här boken! Kanske för att Ananda Devi med Eva och spillrorna behagar den manliga blicken.
Det handlar om hur livets möjligheter förhåller sig till ras, klass och kön i den fiktiva förorten Troumaron utanför huvudstaden Port Louis på Mauritius. Vi har en ledsen manlig poet, Sad, som har ett huvud och i det snurrar Eva som han är förälskad i. Eva har en mager kropp som hon prostituerar, hon blir våldtagen och misshandlad av patriarkatet (jämnåriga, lärare, pappan). Ljuset finns i väninnan, Savita, som försöker skydda Eva men det blir tyvärr solförmörkelse. Författaren tror inte att dessa urtyper räcker för att läsaren ska greppa ledmotivet, därför har hon också med en argsint våldsverkare som ”sväljer andras rostiga spik”, Clélio.
Jag menar inte att totalsåga den här romanen bara hälla lite grus i hyllningsmaskineriet. Jag tycker att den har fått alldeles för bra kritik med tanke på att den varken är unik, innovativ, spännande eller språkligt imponerande. Snarare är den effektsökande i vad jag vill kalla traumaporr (mördad kvinna i soptunna), övertydlig med för många språkliga klyschor och plattityder.
”Du sökte en nyckel, men fann ett inbrott.”
Ananda Devi tycks vilja säga att för den som föds med avsmakens näsduk i munnen, med en opålitlig pappa som spelar på hästar och en mamma med blåmärken som skurar andras golv, är det omöjligt att förändra sin redan utstakade levnadsbana. Jag funderar på hur en bok av exempelvis Nora Khalil skulle tas emot om hon upprepade den ensidiga mediala bilden och beskrev Alby som ett grått ghetto, våldsamt och utan hopp. Varför vill man läsa om något sånt – igen?
Romanen vill vara feministisk men kissar lite på kvinnor istället (lite som När vargarna kom). Om Eva är metafor för den fattiga kvinnan är hennes enda chans en ”snäll” kille. Att vara skötsam och ambitiös som kvinna är ingen idé kan man tro om man läser Savita som representant. Det finns däremot anledning att gratulera mannen som inte slåss och våldtar, han har goda chanser – bara han (Sad) inte blir förälskad i en hora. För den fattige rasifierade mannen spelar handlingar ingen roll, det blir att gå direkt i fängelse utan att passera gå (Clélio).
”… även om vi som är barn av Troumaron struntar i religion, ras, färg och kast, ja i allt det som splittrar hela den övriga befolkningeni detta förbannade land, för vi från Troumaron, vi tillhör en och samma universella grupp av fattiga och vilsna och tro mig, det är den enda tillhörigheten som räknas.”
Jag läser i en intervju angående att Devi skriver på franska (kolonisatörernas språk): ”För mig är det mycket enkelt: när jag började skriva var det inte ens en fråga. Franskan var mitt första skriv- och lässpråk som sjuåring. Då tänker man inte på den politiska aspekten. Man bara tillägnar sig. Om man sedan inte använde det språket skulle det vara som att säga att man ingenting fått. Men kulturen är ju trots allt en rikedom, även när den är ett resultat av exploatering.”
Jag hoppas på mindre exploatering av kvinnors kroppar i nästa bok.
Senaste kommentarer