Det ska vara en farmor i år av Kerstin Thorvall

Så går jag då i mål med min utmaning att läsa hela Kerstin Thorvalls bibliografi. Det blir dock haltande, för egentligen återstår ytterligare två böcker (av 68). Efter att ha dammsugit biblioteken (inklusive fjärrlån) samt Bokbörsen får jag motvilligt ge mig (Hennes allra första bok Förstå mig får jag ingen träff på alls men Dubbelroll finns att låna på plats på KB i Stockholm). Jag har därtill läst alla böcker jag känner till som handlar om Kerstin.

Barntanten Kerstin Thorvall (1925-2010), kvinnors nemesis och själsfrände? Hon skrev jäkligt bra, om det obekväma och stigmatiserade, hon skrev det vi tänker. Hennes bibliografi är som en ekokammare, där normeröverskridanden, moderskap, relationsproblem, skönhet, kärlek, åldrande, genus och sexualitet behandlas från olika perspektiv, om och om igen. Som konstnär lyckades hon synliggöra ”kvinnan med behov”, och vilket engagemang det väckte. Hon skrev om en kvinnas avsteg från livsmanuset i sina böcker och för detta straffades hon. Som en unik mix av präktighet och galenskap i en och samma längtande kropp tog hon sitt bokjag på största allvar men bjöd också in till att skratta åt eländet.

Karriären inleddes som modetecknerska, snart övergick hon till ett slags självhjälpsböcker som var beställningsjobb. (Förstå mig lär vara en sådan.) Det finns i släkten, det där att predika. Kanske att hon riktar sig till sitt eget okunniga av puritanismen danade jag, men jag har inget tålamod med någon som talar om hur man ska tänka och handla, dessutom har dessa böcker åldrats extremt dåligt. Inte sällan rymmer de homofobi, misogyni och rena felaktigheter. Det är med alla rätt de försvunnit från hyllorna.

Hon var den ”snälla” dottern som ännu vid nitton års ålder trodde man kunde bli gravid av en kyss och vars trotsålder sen varade till femtioårsåldern, minst. I Andra boken till dig från 1965 skriver hon ”Stygga flickor blir livsdugliga. Deras själviskhet är en sund instinkt. De vet att hävda sig själva.” Det var den stygga flickan i sig hon omfamnade i sina böcker. Hon gör sig väldigt bra i litteratur måste jag säga.

Däremot är flera av hennes barn- och ungdomsböcker helt och hållet fantastiska. För mig statuerar Thorvall exempel hur ett mänskligt liv består av faser. När den predikande beskäftiga unga flickan reformerats till en mognare, modigare variant som vet lite mer om vad hon vill, börjar hon undvika choser. Fortfarande delvis som en flicka (enligt egen utsago). Det där att hon aldrig riktigt kände sig vuxen kan ha varit en hjälp till hennes klockrena naivistiska inifrånperspektiv. Gunnar vill inte klippa håret, Vart ska du gå? Ut och Istället för en pappa är mina favoriter. Thorvall var progressiv i det att hon förlade pojkarnas värld i hemmet i nära relation med mamman.

”Det är något så jävla festligt med mig.
Jag är femton år inuti
och femtio år utanpå.
Visst är det så att man kan skratta ihjäl sig.”

Hon skrev poesi också, även den handlar om tidigare nämnda teman. Det var dock med vuxenböckerna som hon fångade mig från början. Det mest förbjudna, Din lycka är min, trilogin om Signe, Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig och Jag är en grön bänk i Paris tycker jag att alla borde läsa. Hennes verk är roliga och engagerande läsupplevelser som gör avtryck oavsett om de är skönlitterära eller autofiktiva. Det finns en nerv i hennes bästa texter tack vare förmågan att med stor hantverksskicklighet omvandla livet, den banala vardagen, känslorna, den psykiska sjukdomen till litteratur. Jag får känslan av att hon la ner hela sin själ i sina verk, Men identiteten hör samman med texten, inte med människan bakom. Hennes verk är konst, mycket större än det självupplevda.

”Att läsa Thorvall är att inse att det förflutna är inte något vi lämnar bakom oss.”

49 år är hon när hon blir farmor och skriver kåserierna som är samlade i boken Det ska vara farmor i år. Storheten i den här boken ligger i humorn och att hon berättar om hur saker är, inte hur vi önskar att de vore. Hon skriver om förlossningsdepression, att hon saknar grupptillhörighet, är skild i omgångar, rök- och alkoholfri, ångesten som varvas med glädjen, kärleken till dansen och hur hemskt lösaktig hon är (i perioder också deprimerad och frigid). Hon liknar farmor-rollen vid en för stor rock som hon vill få tid att växa i. Det är märkvärdigt mycket som hon stör sig på då (1976) som också stör mig idag nästan femtio år senare; övertrendiga uteställen (vi vill ha billig och god mat serverad vid fula bord och rangliga stolar), datorisering, plastöverskott (kondom på gurkan!), stillasittande och bråkiga barn (hon tar dock alltid barnens parti). Hon skriver om depressionen och hur hon försöker reglera den med resor, motion och tabletter. Men det här är inte hennes bästa krönikor.

Jag betecknar nu Thorvallprojektet som avslutat. Det har varit ett stort nöje. Nu ska jag klura på vems hela bibliografi jag tar mig an härnäst, kan komma att bli en annan Kerstin..