aug 02
Det här är en vittnesskildring som publicerades första gången 1947, bara några år efter att Primo Levi, italiensk kemist, sluppit ur koncentrationslägret Buna, en del av Auschwitz. Som nummer 174 517 skrev han boken i huvudet, den första delen i en triptyk. På svenska kom den dock först 1988 – över fyrtio år senare, då …
maj 17
Böcker kan vara så mycket. Dörrar till nya världar, utvecklande, utbildande, tidsfördriv, källa till glädje, tröst och igenkänning. Böcker kan också vara subversiva, förändra individer och hela samhällen. Vårt folk är av den senare varianten. Jag måste dock varna för en oerhört explicit och brutal bok som jag flera gånger vill kasta ifrån mig. Tarmar, …
apr 13
”När allt kommer omkring är ju idoldyrkan bara en annan form av narcissism. Vill vi analysera våra samtida idoler bör vi skärskåda våra djupast liggande fantasier.” Sara är min idol. Jag vet inte vad det säger om mitt ego, men drömmen vore ju att kunna analysera och skriva om samhälle och litteratur som hon. Jag …
mar 29
Första lektionen ska vi ägna åt män och deras besatthet av andra världskriget. Män står alltså inte i förhållande till andra världskriget som sugröret till milkshaken, som dipen till chipsen, som högerskon till vänsterskon. Andra världskriget kommer – liksom andra krig – finnas kvar i vår historia utan att vita män över fyrtio måste tjata …
mar 19
”Tiden då jag föddes var hatets tid. Tiden då jag växte upp till kvinna var hatets och hämndens tid.” Det här är ett försök till inifrånskildring ur en kvinnlig nazists perspektiv. Överstinnan blickar tillbaka på sitt liv i nazismens tjänst med den 28 år äldre maken. Tillsammans frotterade de sig med högt uppsatta nazister inklusive …
feb 16
Spänn fast er nu för nu ska vi ut och åka! Den här turen ger upphov till epifani och bör absolut upplevas före du läser mina tankar om densamma. Paul Auster har sagt att ”språket är inte sanningen, det är vårt sätt att existera i universum”. På samma sätt är geometriska former inte bara ett …
nov 22
Jag är ingen romantiker, snarare cyniker och realist. Jag är heller inte förespråkare av kategorisering av människor eftersom vi tenderar att förändras och vara komplicerade. I vilket fall lyckades den här kärlekshistorien skaka om mig. Den ofrivilliga romantikern föll dit så att det small om det. Dzjamilja är en kortroman från 1958, översatt till nära …
okt 05
Jag tror att Dörte Hansen är lika trött på den självgoda samtiden som jag. Det här är en bok för min reaktionära sida. Jag skrattar cyniskt tillsammans med Hansen åt nidbilderna av hipsterkulturens surdegar, hantverk, kreativitet, karriärjakt, den anala inställningen till kaffe, gentrifiering med mera. Men att attackera medelklassen som försöker hitta sin väg till …
sep 17
Åren mellan 1938 och 1945 var Sveriges flyktingpolitik skamligt restriktiv vilket gjorde att tusentals människor som kunde ha räddats gick under i Förintelsen. Annika Thors roman speglar den svenska tidsandan under de åren. Berättelsen kretsar kring utlänningsbyrån där Ingrid, Bertil och Stig arbetar. Dit kommer Ilse, Arnold och Paul eftersom de är tre av få …
sep 02
Lea Ypi född 1979 växer upp i proletariatets diktatur i Albanien. 1985 dör statschefen ”farbror Enver” och 1990 faller regimen. I Fri berättar hon om sin uppväxt, först i ett helt isolerat land där straffet för olovlig utresa är dödsstraff, sen i ett så kallat ”fritt” land med marknadsekonomi och inbördeskrig (pyramidkrisen). Hon är i …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer