Misstag i Moskva är en långnovell som Simone de Beauvoir skrev på 60-talet (men som publicerades 30 år senare). Den handlar om det gamla paret Nicole och André, båda pensionerade lärare, som besöker Andrés dotter Mascha (från ett tidigare äktenskap) i Moskva där det rena socialistiska idealet lyser med sin frånvaro. Absurd sovjetisk byråkrati, dålig mat, förbud att resa runt hur de vill gör det franska paret irriterade. Dessutom känner sig Nicole som det femte hjulet när de andra två diskuterar politik med mera. Nicole och André börjar gräla – om en skitsak förstås – och på ett ögonblick vänds den självklara tvåsamheten till en komplicerad och osäker relation. Kommunikationsproblem mellan människor som försvåras ytterligare av att de har olika tillhörigheter avseende kön, kultur och generation går som en röd tråd genom berättelsen.
Det är roligt att författaren inledningsvis låter Nicole avfärda böcker som implicerar klagovisor om hur svårt det är med kommunikation, och så är det här ännu en text om just detta. Kanske får vi här en aning om anledningen till att de Beauvoir inte ville låta Misstag i Moskva publiceras.
Genom att informera läsaren via en allvetande berättare som fokaliserar än Nicole än André, får vi tillgång till flera bilder. Dels karaktärernas självbilder, dels vilka bilder de väljer att visa upp utåt för andra samt bilderna de har/får av varandra. Om vi tänker oss dessa bilder tecknade på karbonpapper och vi lägger dem uppå varandra börjar vi komma i närheten av något som man brukar förenkla med begreppet identitet.
André försöker lösa det obekväma missnöje som uppstått i Moskva genom att lära sig språket. För honom, som man, är det naturligt att fokusera saker utanför sig själv och sin familj. Nackdelen med det är att han röker och dricker för mycket utan att oroa sig för dess konsekvenser. Nicole som präglats av en patriarkal fransk kultur tvingas acceptera att hennes tankar uppehåller sig vid mer självkritiska spörsmål. Hon är missnöjd med sin åldrande alltför tjocka kropp, hon funderar mycket på den äktenskapliga samvaron. De Beauvoir tycks vilja påvisa att Mascha, som ung kvinna i ett jämställt samhälle (som Sovjet) inte på samma sätt ”blivit” det andra könet, hon är avspänd och självständig.
Jag tycker författaren lyckas realisera hur åldrande kan te sig, hur ungdomens ansatser och naiva optimism sakta slocknar och hur glappet mellan det som önskades och det som blev, skiljer sig mellan könen. Nicole som aldrig riktigt accepterat sin roll som kvinna har svårt att visa och ta emot kärlek från den positionen. Hon ville egentligen inte ta plats i den heterosexuella matrisen, hade som livsmål att utbilda sig och visa att en kvinnas hjärna är lika bra som en man. Men det blev inte så, familjen kom emellan. Existentiell ångest ansätter båda makarna, men den tar sig uttryck på olika sätt och dess dignitet skiljer sig åt.
Förutom dikotomierna mellan man/kvinna, ung/erfaren, inifrån/utifrån, trygghet/skräck, öst/väst så avhandlas individ/kollektiv och liv/död.
Jag känner stor igenkänning med Nicole som när åldern inte längre tillåter att man leker turturduvor, tänker att det är omöjligt att komma helt nära och förstå en annan människa. Man är i någon mening alltid ensam. Kanske kan man se döden som en befrielse från alienationen? Eller så lär man sig acceptera att nästan ärlig och nästan transparent är gott nog.
Senaste kommentarer