Den här supersnygga debutromanen som illustrerats av Tyra von Zweigbergk själv handlar om psykisk sjukdom och ohälsa genom sex generationer. Den börjar mycket starkt med hur det var för berättaren att bli mamma.
”Jag viker mig ned för ödmjukhetens kraft, klivet försiktigt ur min dräkt av hur allt är och lägger den bredvid mig.”
Hennes son går nu i högstadiet (kanske i åttan) på en skola i Stockholm som tidigare var Konradsberg mentalsjukhus. Han blir som deprimerad och ”hemmasittare” vilket förstås tar sönder mammans hjärta. Detta krossade hjärta lägger hon – generöst och modigt – i läsarens hand. Jag blir djupt berörd angående allt som rör sonen och instämmer nickande i den kritik hon framför om dagens misshandlade skola.
”’Hur mår han?’ undrar folk. ’Dåligt.’ ’Vad säger han?’ ’Ingenting.’ ’Vad får han för hjälp?’ ’Ingen.’ ’Ska han inte prata med någon?’ ’Han kan inte prata.'”
Med ena foten i modern tid – med son och man, konstutställningar, många glas vin, samtal med pappan, postkodlotteri – och andra foten hundra år tillbaka, fungerar berättaren som ett kontrastfilter. Vi får tillsammans med henne dyka ner i Kungliga Bibliotekets arkivlådor med material om bland annat hennes farfars far Otto von Zweigbergk, chef på Dagens Nyheter som försvann under tystnad. Berättaren förkovrar sig om skolan, som man idag skulle vilja kalla Dårarnas slott (även om det inte är personerna på själva skolan som är dårarna, de riskerna väl dessvärre att bli) och som faktiskt kallades så när hennes förfäder led av psykisk sjukdom.
”Vid inskrivningen på Konradsberg har man antecknat vad patienterna lider av. År 1861 är det 26 personer som lider av ursinne, 25 av tungsinne, 9 av vansinne och 17 av förryckthet. 21 personer är inskrivna som svagsinta och 12 som fåniga.”
Jag förstår och uppskattar ansatsen att varva vad som nästan liknar dagboksanteckningar från samtiden med Zweigbergkarnas egen historia. Det ger en känsla, om än ytlig, för hur samhällsnormer förändrats gällande exempelvis psykisk sjukdom och kvinnor. Men som så ofta med släktforskning är det nog ändå mest spännande för släktingarna själva. Romanen känns onödigt lång, inte tjatig, däremot splittrad med all denna information som berör berättarens vardag, sonen, skolan, sjukhuset och släkten. Jag tror berättelsen tilltalat mig mer om den hade redigerats hårdare.
Berättaren är en protagonist som bjuder motstånd. Hon framstår som högfärdig och kokett, en extremt privilegierad ”stockholmsdam” med ”kängor och trasig skjorta”, latte i pappersmugg, som tycker sig stå över regler. Hon märker inte när hon står i vägen för ”gubbarna” som släpar säckar från en byggarbetsplats. Det handlas på NK, bilen är en Mercedes, datorn från Apple och någon lampa är Josef Frank. Skildringen utspelar sig i överklassen varför släktträd, namedropping av märken och celebriteter, konst, ostron och champagne inte förvånar men irriterar. Det vägs inte upp av att pappans byxor kommer från Jula. Jag känner mig allt lite mätt på överklassens depressioner och terapisessioner.
Senaste kommentarer