Nattens skogar av Djuna Barnes

När jag läser Nattens skogar känner jag mig som kvinnan på omslaget; förförd, naken, inne i min egen värld tillsammans med boken som sannerligen är en pärla.

Nattens skogar av Djuna Barnes är väl mest känd som den första romanen där lesbiskt leverne skildras. Det är en modernistisk klassiker som efter trångmål publicerades 1936. Det andra den är känd för är sin svåråtkomlighet. T.S. Eliot – vars förord möjliggjorde publicering – inleder med att ödmjuka sig inför Barnes stilistiska förmåga. ”Så bra att endast den som övat sina sinnen med poesi förmår uppskatta den så mycket den förtjänar”. Jag är ingen van poesiläsare, men om det här räknas som poesi så får ni räkna in mig. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänka”, skrev Esaias Tegnér men då måste han helt ha glömt bort totalitarism och censur som exempelvis Barnes var tvungen att ta hänsyn till.

Det som är okonventionellt, hemligt, ansett som omoraliskt och rent av olagligt – det sker om natten och det utgör romanens tema. Kvinnor i byxor, transpersoner, religionskritik, homo – och bisexualitet, en mamma som väljer bort sitt barn, en är jude, missbruk. Dessa länkar bildar kedjan utanförskap som håller samman karaktärerna.

Det är 1920 när vi i Paris möter den falska baronen Felix Volkbein som umgås med doktor Matthew O’Connor. Matthew talar för mycket för det Gud vill ha nedtystat har gjort hen olycklig. Felix gifter sig med Robin som snart lämnar honom för Nora (baserad på författaren själv). Även Nora får sitt hjärta krossat av Robin, som blir tillsammans med Jenny. De är alla olyckliga, lever som kosmopoliter, dekadent med en relativt fri syn på kön, normer, sexualitet och religion. (Birgitta Stenbergs inspirationskälla.)

”Man vet inte vad man ska ta vägen. En man är en annan person – en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv. Gud skrattar åt mig, men hans skratt är min kärlek.”

Och nu kommer jag till det mest fantastiska som jag tror är anledningen till verkets klassikerstatus: SPRÅKET! Djuna Barnes var uppenbarligen ett geni. Jag har nog aldrig tidigare läst något så kärnfullt. Det är lekande lätt och blytungt, det är insiktsfullt och vitalt, suggestivt, surrealistiskt och glasklart. Framförallt är det vackert. Nattens skogar är ett litterärt hantverk av högsta klass. Titta bara hur hon skriver om normer och förväntningar kring den heterosexuella matrisen:

”Vi spetsades på dem som pålar i barndomen när de red genom våra första läseböcker, den ljuvaste av alla lögner som har slagit rot i pojke eller flicka, för hos flickan är det prinsen och hos pojken flickan som gör prinsen till prins – och inte till man. De går långt tillbaka i vårt förlorade fjärran där det vi aldrig har haft står och väntar på oss; det var oundvikligt att vi skulle träffa på dem, för det är vår felberäknade längtan som har skapat dem. De är svaret på det som våra mormödrar fick höra att kärleken var, och det den aldrig blev; de är våra seklers levande lögn.”

Hon skriver fram karaktärerna på ett fabulöst sätt:

”När hon förälskade sig skedde det med en storm av länge samlad ohederlighet; hon blev omedelbart handlande i andrahandskänslor som därför var oberäkneliga. Liksom hon ur språkbrukets solida lagerrum hade stulit eller tillägnat sig talets gåva, så tillägnade hon sig den mest lidelsefulla kärlek hon visste om, Noras kärlek till Robin. Hon var snylterska av instinkt.”

När jag nu bläddrar bland sidorna för att hitta mina valda citat fastnar jag i de ljuvliga metaforerna och vill bara läsa vidare. Det här är en bok att äga och läsa om, och om, igen.

”Ungdom är orsak, verkan är ålderdom; när vi tjocknar om halsen är det fakta vi samlar.”

För trots att det utspelar sig på 20-talet, att karaktärerna till sitt leverne står långt ifrån mitt eget finns här universella värden för oss alla att känna igen oss i. Hur människan förhåller sig till andra djur, till sitt medvetande och sina känslor. Konventioner kring kön, fri vilja, lidelse och självupplevande profetior berör oss alla.

”Du gick omkring i huset som en som har sjunkit under en lättnad. Det var utblottad och vred dina händer, skrattade fånigt och sjöng lite och slog händerna för ansiktet. Teatergester är hämtade ur verkligheten, så när du märkte att du använder dem blev du förvirrad av skamkänsla. När du gick ut för att hitta någon att bli ond på, sa de: ’Herregud, titta på Nora!’ För rivningen av en stor ruin är alltid ett fint och förfärande skådespel.”

Denna pärla må dölja sig bakom ett hårt musselskal, men du tar dig igenom. Var beredd på att diegesen saknar kontinuitet och att handlingen skymtar i bakgrunden. (Man kan ana att det beror på att den bantats ner från 670 sidor till 212. Därtill har översättaren fegat ur och valt bort explicita ordval, som undanröjer den erotiska stämning som Barnes skapat på originalspråk.) Fäst blicken på karaktärerna och deras skuggor, hur de förmedlar vad en människa är. Njut av språket. God läsning!

Kommentera