Alkemisten av Paulo Coelho

Ja men då har jag också läst Alkemisten tillsammans med miljontals andra världen över. Den sägs vara en av världens mest sålda böcker och ska visst kunna förändra läsarens liv. Så även mitt, jag fick högre blodtryck.

Den spanska pojken Santiago är fåraherde. Han avslutade sina präststudier för att istället ge sig ut i världen. Fördelen med att vandra runt är att träffa olika människor och inte behöva umgås så mycket med dem att de börjar lägga sig i hur man lever sitt liv (bokens kanske enda vettiga mening). Santiago verkar ganska tillfreds med livet men bestämmer sig ändå för att sälja sina får och istället följa sin dröm om att hitta en skatt i Egypten. På sin resa som kan liknas vid en pilgrimsfärd möter han några olika personer och det ska väl föreställa att det sker någon slags utveckling i sorken.

”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld”

Bokens banala budskap – följ ditt hjärta och låt inget stoppa dig på färden – kan jag omöjligt svälja. Jag försöker tolka det välvilligt, det är ju bra att känna efter vad man själv vill och bryta med givna mönster, men Coelho gör det svårt för mig. Å ena sidan verkar han med sitt kvasifilosofiska dravel bedyra att makt och rikedom inte är viktigt, å andra sidan riskerar Santiago sin försörjning när han säljer sina kära får för att hitta en dyrbar skatt. Å ena sidan ska man följa sin inre röst å andra sidan lyssnar Santiago på råd och finner svar via stenarna urim och tummim. Inte heller ska man låta kärleken hindra jakten mot sitt mål, verklig kärlek talar nämligen ”det universella språket”. Som ju inte alls är universellt eftersom det bara gäller för män. Kvinnan hittar nämligen sin skatt i mannen. Hon ska ingenstans hon nej, bara vänta på att mannen kommer tillbaka efter att ha uppfyllt sitt levnadsöde. Skatten kommer till henne så att säga i patriarkal form.

Coelho har förmodligen läst och inspirerats av Bibeln och Siddhartha, men frågan är om inte åtminstone Hesse vände sig i graven 1988 (när boken publicerades).

Inte bara är sensmoralen ett luftslott, det är sexistisk och antiziganistisk smörja levererad med klyschor och stereotyper. Låt gå för att Coelho försöker framkalla en gammaldags ”tidlös” atmosfär, men det här är inte rätt. Skulle man på riktigt ta till sig hans nonsens skulle förklaringen till varför 200 000 somalier dog i Isaaq-folkmordet, helt enkelt vara att de borde ha följt sina levnadsöden.

Om man gillar fantasi och magi kan man säkert ryckas med i denna sagolika berättelse. Det gör inte jag. Dessutom lyssnade jag på Stefan Sauks uppläsning vilket gjorde upplevelsen rent obehaglig.

Kommentera