Fallet av Albert Camus

Vilken roman alltså! Jag är rosig om kinderna och nästan lite svettig i händerna efter läsningen. Jag fattar egentligen inte varför jag inte bara läser böcker av favoritförfattare jag ännu inte läst. Tur att gamla ädelstenar ges ut i nytryck, så att man får en påminnelse om att de finns. Detta är fallet med Fallet. Nyöversatt av Jan Stolpe och med förord av Lydia Sandgren.

Det här är en existentiell roman om flockdjuret människan och människors förhållningssätt till varandra, livet och varat, ontologi. Människan är i grunden ensam med sitt medvetande, sin personliga vilja och möjlighet att (åtminstone till stor del) välja sina beteenden och sin moral. Hon kan hela tiden välja vad hon ska säga och göra, om hon ska ljuga eller tala sanning.

”Man ska framförallt inte tro på sina vänner när de ber en att man ska vara uppriktig mot dem. De hoppas bara att man ska upprätthålla den goda föreställning som de har om sig själva genom att man låter dem hämta ytterligare bekräftelse ur ens utlovade uppriktighet.”

Romanens hundra sidor är en oavbruten monolog som Jean-Baptiste Clamence håller. Han är en parisisk advokat som tidigare varit mycket respekterad och omtyckt för sitt arbete med att att hjälpa fattiga och utsatta. Nu sitter han försupen på en krog i Amsterdam. När han återberättar om tiden som hyllad, beskriver han sig själv som omnipotent och driven av Jesuskomplex. Han var likgiltig inför andras känslor, hjälpte människor enbart för egen vinning, för att få beröm vilket gynnade hans ego. Han kunde inte acceptera att bli dömd av någon och levde egentligen bara för att bestå oförvitlig. Men så gjorde han något dåligt som motbevisade tesen om hans helt igenom goda gestalt. Då började han falla. När han som i en spegel fick syn på sig själv, inklusive sina dåliga sidor, slocknade självkärleken. Han försöker fly skulden och sanningen med hjälp av alkohol och orgier. Men det finns ingen återvändo. Han vet nu att han är en människa med brister. Han slutar spela teater och börjar istället bete sig som en riktig skitstövel. Fallet ner från piedestalen han utformat åt sig själv, var mycket smärtsamt och frågan är om han slagit i marken än.

Fallet skildras ur ett ”rent” berättarperspektiv, som jag tycker så mycket om. Det är en andrapersonsroman. Clamence riktar sin bekännelse mot en lyssnare. Jag lyssnar. Men jag litar förstås inte fullt ut på honom, inte minst då jag får följa vad han säger, inte vad han tänker. Och som bekant kan en människa välja hur hen lägger fram orden. Han pratar om att han tidigare spelat teater och det finns inget som säger att han inte gör det även nu.

”Jag ville slå sönder den fina skyltdockan som jag visade upp överallt, så att alla kunde se vad den hade i magen.”

Frågan är om existentialisten Camus skriver fram Clamence som ett odjur eller som en vanlig människa, som du eller jag? Troligen det sistnämnda. Texten fungerar som en slags spegel för läsaren, vilket en läsare av idag sannerligen kan behöva. Jag tolkar texten som en sardonisk anmälan över människans strävan efter makt, berömmelse och njutning. Clamence har offrats på individualismens diaboliska scen. Vi kan inte bara jaga efter mera, vi måste fundera på varför vi gör saker och ting. Kant förklarade att plikter som man utför med andra motiv än den goda viljan, saknar moraliskt värde. Om man alltså som Clamence hjälper en blind man över gatan för att få erkännande av omgivningen, saknar handlingen moraliskt värde. Jag vill påstå att det ändå är rätt sak att göra. Men i ett sekulariserat samhälle där inte religiösa rättsnormer styr människors handlingar, står det var och en fritt att formulera sin moral. Det är ett slags sisyfosarbete som kräver tankemöda och tålamod, vars knutna näve vi måste behålla höjd.

”Jag visste inte att friheten inte är en belöning och inte en orden som man firar med champagne. Inte heller en gåva för den delen, en ask godis som ger njutning för läpparna. Nej nej, friheten är tvärtom ett hårt arbete och ett långdistanslopp, mycket ensamt, mycket utmattande. Ingen champagne, inga vänner som lyfter glasen och ser på en med rörelse. Ensam i en dyster sal, ensam i båset inför domarna och ensam om att bestämma, inför sig själv eller inför de andras dom.”

Clamences misstag är att han låter sin moral gå i linje med Nietzsches.

”Men jag hämnades genom att offentligt förbanna humanitetens anda; jag meddelade att jag tänkte ge ut ett manifest som fördömde det förtryck som de förtryckta utövade på hederliga människor.”

Clamences misstag är förresten många. Han har en svartvit syn på sig själv, livet och människan i stort. Är han inte fullständigt älskad av en människa, kan han lika gärna vara helt oälskad. Står han inte högst i rang kan han lika gärna vara på botten. Ljuger man ibland kan man lika gärna ljuga hela tiden. Men perfekta människor finns inte. Ingen människa är fri från brister, man får försöka minimera dem så gott det går och nöja sig. Clamence har låtit sin nihilistiska håg springa iväg med honom. Istället för att komma till bukt med sina närhetsproblem har han utvecklat sina asociala sidor. De kollektiva svårigheterna förtydligas med monologen som på inget sätt är en dialog. Det enda som kan rädda människan – enligt mig – är just nära relationer. De är meningen med livet. Eftersom han inte klarar att tillgodose sina mänskliga behov av kärlek faller han, och han försöker dra med oss andra i fallet. Hans sätt att minska skuldkänslorna är att berätta om dem. Genom att påtala sina egna brister kan han fortsätta upprepa dem.

Och tro det eller ej, men i den här fantastiska romanen om mänskligheten är kvinnorna också representerade.

”Mitt förhållande till kvinnorna var naturligt, obesvärat, enkelt som man säger. Det var ingen list med i spelet, eller bara den uppenbara list som de betraktar som en hyllning. Jag älskade dem, som det vedertagna uttrycket lyder, vilket är liktydigt med att jag aldrig älskat någon. Jag har alltid tyckt att misogyni är vulgärt och enfaldigt, och nästan alla kvinnorsom jag känt har jag ansett vara bättre än jag själv. Men samtidigt som jag satte dem så högt utnyttjade jag dem oftare än jag tjänade dem. Hur reder man ut det här?”

”Är inte kvinnan allt vad vi har kvar av det jordiska paradiset?”

Det är fruktansvärt mörkt det här. Ångestframkallande men också tankeväckande. Människor är flockdjur som trots den existentiella ensamheten behöver varandra. Vi är alla (utan gudstro) dömande domare och friande advokater. Vi dömer och blir dömda av varandra, det får vi acceptera. Vi ljuger och spelar teater, men inte hela tiden. Vi behöver kunna balansera mellan självförakt och självgodhet. Det är svårt men jag tycker nog att Camus kan underlätta balansakten.

”Ska man sluta upp att vara tvivelaktig måste man helt enkelt sluta upp att finnas till.”

Tack Albert Bonniers Förlag!

1 kommentar

  1. Så intressant! Det har skrivits så mycket om ”Pesten” detta år och nu var det spännande att istället få läsa en inspirerande diskussion om en annan Camus och en helt annan brygga till vår tid än pandemin. Frågan om hur sanningsenlig huvudpersonen är, eller inte, skapar nerv genom anmälan.

Lämna ett svar