Buddenbrooks av Thomas Mann

Jag har lyssnat på Thomas Manns genombrottsroman från 1901, fenomenalt uppläst av Irene Lindh och översatt av Ulrika Wallenström. Thomas Mann fick nobelpris 1929 för den här romanen.

Buddenbrooks är en släktkrönika som börjar in media res 1835, mitt i den traditionsenliga torsdagsmiddagen. Det är många personer att hålla reda på från början, men det ger sig. Håll ut, det är sannerligen mödan värt. Vi följer sen den borgerliga köpmannasläkten – som på flera sätt liknar författarens egen omgivning – över ungefär fyra decennier och lika många generationer. De föds, de gifter sig, de dör. Och det politiska klimatet förändras, det blir industriell revolution och vi lämnar Buddenbrooks när socialdemokratin står för dörren.

Det här är ett helt makalöst litterärt och tonsäkert hantverk. Vilken lysande stilist han var! Dialogen är underbart komisk och realistisk. Det är i första hand personporträtten som får bre ut sig, och som beskrivs med en varm och humoristisk ironi. Det komiska värdet förhöjs ytterligare av Irene Lindhs uppläsning. Det är en lång bok det här. Men jag är idel öra från början till slut. Om jag hade haft en sälmustasch hade jag tvinnat den frenetiskt mellan fingrarna för att då och då tvingas släppa den när jag brister ut i skratt och slår med handen på låret. Så bra är det.

Jag fastnar framförallt för karaktären Antonia ”Tony” som är den enda karaktär som finns med oss genom hela romanen. Hon är en bortskämd borgarbracka, fisförnäm och liksom alla andra framförallt styrd av konventioner och att hålla fasaden utåt. Kort sagt en romangestalt som bjuder motstånd. Men hon är också snäll och rolig och hon har självaktning. Tony har lite på känn att det kanske finns högre ting än materialistiska rikedomar här i livet. Hon hävdar sin egen rätt trots att det går på tvärs med familjens normer. Jag tycker att Buddenbrooks på flera sätt påminner om Tolstojs Anna Karenina, inte minst med tanke på det välkomponerade kvinnoporträttet.

Det här är en litterär uppgörelse med klassamhället och vad ett ”rikt liv” egentligen innebär. Brödersrivaliteten är ett annat intressant ämne. Thomas Mann kritiserar kapitalismen genom att med varm hand satirisera adel och handelsmän. Är kanske köpmän i grund och botten bedragare?

Därmed punktum.