Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. Av Joyce Carol Oats

”Jessalyn är fast besluten att aldrig vara dyster. Eller ge intryck av att vara det. För vem vill ha en dyster hustru?”

Jag är fast besluten att aldrig mer läsa något av Joyce Carol Oats. Eller ge intryck av att vilja göra det. För vem vill vara en dyster hustru?

Jessalyn (vad är det för ett namn ens?) är en UNDERBAR hustru som känner ansvar för sin man – patriarken Whitey – till och med efter döden. Hon visar sig aldrig offentligt utan smink. För henne går alltid uppfostrad artighet före de egna känslorna. Hon får dock diarré på grund av sorg efter sin man, vilket jag trodde skulle kunna rädda den här mastodantromanen från lägsta möjliga betyg. Men nej, nu när jag lyssnat på hela vet jag att lägsta möjliga betyg måste det bli.

Jag blir enormt irriterad på henne och på alla(!) karaktärer i den här romanen som har det gemensamt att de är orealistiska och totalt dumma i huvudet. Jag tycker inte om dem och jag bryr mig inte om hur det ska gå för dem. De är korkade, giriga, rasistiska, egoistiska, mår skit och förmår inte ta ansvar för sina egna känslor utan skyller på varandra eller ännu hellre på sin ”estetiska” bror Virgil (den enda ”kloka”) som är lika orealistisk han. Jag befarar att författaren vill påvisa hur tokigt det kan bli ”när tuppen lämnar hönsgården”.

Ett tag trodde jag att det här skulle vara en slags utvecklingsroman om den uppoffrande livegna kvinnan som blir fri (från sin man) och slutar bry sig om vad andra tycker. Hon skippar sminket, hårfärgen och klackskorna, hon vill bli av med sin minkpäls, hon orkar inte vara mormor, men sen stagnerar det. Så var det nog inte. Men vad var det då?

Splittrat och alldeles för långt.

Jag förstår verkligen inte alls poängen. Finns det någon? Det är så mycket som är konstigt. Exempel på konstigheter: En uteliggare som blir inbjuden i huset visar sig vara en galning, varför? Det beskrivs som olidligt smärtsamt att göra mammografi. Eh va?

Språket är bedrövligt (kan delvis bero på översättningen) och den mångordiga adjektivrika massan bara vägrade att ta slut (ljudboken är 30 timmar). Exempel på irriterande språk: ”Hennes alldagliga, tuffa, älvlika ansikte.” Eller ”De växlar blickar av manlig bestörtning”.

Det är förstås jättebra att lyfta problem med polisbrutalitet mot svarta, är det vad hon vill? Varför i så fall på detta sätt genom att en vit man också blir misshandlad? Eller vill hon informera om trikotillomani? Har Oats fullständigt förlorat tron på mänskligheten och vill smitta sina läsare? Får hon betalt per sida? ELLER VAD? (Hon ska ju vara bra, jag läste Blonde och Fallen en gång och har för mig att de var bra.) Har hon tappat det?

”Man är inte lyckligare än sitt minst lyckliga barn.” Kanske det enda vettiga jag tar med mig från den här jävla boken.

Ja, jag har ett litterärt självskadebeteende, borde naturligtvis inte lyssnat klart. Ska undvika amerikanska mastodantromaner i fortsättningen och böcker från HarperCollins.

Kommentera