Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

”Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”

En dag i slutet av år 2003 får författarens bästa vän och make sedan fyra decennier, en hjärtattack och dör. Plötsligt vid middagsbordet framför ögonen på henne, lämnar han den här världen. Inte nog med det, när detta sker ligger deras dotter medvetslös på grund av svår lunginflammation. Joan Didion måste alltså genomleva sorgen efter sin make och samtidigt oroa sig för sin dödssjuka dotter.

Detta dubbeltrauma varvat med minnen och återblickar på livet med maken och dottern, är vad boken handlar om. Jag förstår författarens behov av att skriva om sorgeåret och oron, men dessvärre är det inte särdeles intressant för mig. Den är full av självklarheter som att en mamma inte kan skydda sitt barn hela barnets liv eller att man måste acceptera att döden är oundviklig. Jag förstår att det är en obeskrivbar känsla att någon kan leva den ena dagen för att vara död nästa. Inte heller Didion lyckas att med språket fånga sorgens kärna, i alla fall inte på ett sätt som engagerar mig. Greengrass och Ngozi Adichie har gjort det bättre.

Jag känner igen mig i hur författaren försöker kontrollera situationen genom att tillgodose sig fakta. I det här fallet medicinska fakta vars latinska termer rinner ut på sidorna. Jag är sjukgymnast och förstår vad hon pratar om men förstår inte varför hon väljer att skriva ner det i en offentlig bok. Ännu tråkigare är det att läsa namn på sjukhus, exakta tidsangivelser och andra för läsaren ovidkommande detaljer. Kanske uppskattar jag den inte för att jag än så länge är lyckligt ovetande om hur det är att förlora någon?

Det här är min första bok av Joan Didion och hade det inte varit för att jag känner till hur Maj-triologin förhåller sig till En ensam plats hade det också kunnat bli den sista. Men visst ska jag väl ge henne en chans till?

Kommentera