Josefine Klougart är poet och kallas ibland ”Danmarks Virginia Woolf”. Jag älskar Woolf och jag förstår liknelsen, men jag fastnar inte alls för den här splittrade mosaikromanen. Det finns delar som imponerar men som helhet tråkar den ut mig.
”Barbara kan ta på sig fina kläder, men hon blir inte fin, hon blir pyntad.”
Det handlar främst om Barbara (född på åttiotalet, som jag och författaren), hennes familj och släkt. Mest är det kvinnliga erfarenheter av att vara människa, syster, dotter och mamma som undersöks. Konstigt nog hittar jag inte alls mycket som tangerar mina erfarenheter eller idéer om hur världen fungerar. Jag ser alla dessa ord och bilder som Klougart målar upp men jag kommer inte ner i undertexten. Det är medvetet splittrat och vagt, det förstår jag, men för vagt för min smak.
”Det är lätt att hänfalla åt tanken att en samling så olika idéer, scener utan yttre samband – det som inte är helgjutet utan uppenbart hopsatt av många små delar – är resultat av partikulära fallenheter, slarv och slump. […] Den helgjutna människan är att betrakta som en raritet, något som bara finns i litteraturen och som en reminiscens i folks medvetande. Den röda ankartrossen som förr skulle dras genom en karaktärs handlingar och tankar måste rullas samman och slängas i gräset.”
Ett tema som tycks intressera författaren är feminism och det faktum att vackra kvinnor använder sina kroppar för att förflytta sig i hierarkin. Barbaras mamma Sonja har arbetat som modell och barbröstad servitris och representerar på sätt och vis bimbons arketyp. Tanken är, tror jag, att Sonjas komplexa karaktär och författarens varma blick på henne ska utgöra ett försvar. Men jag tycker inte det fungerar helt eftersom författaren väljer att skriva ner feminister som ifrågasätter skönhetsideal istället för att angripa strukturer.
”Ett barn kommer aldrig att känna till den familj det föds in i, för vid sin ankomst förstör det oavsiktligt den ordning som funnits – det familjen var och som inte längre kan vara av något annat intresse än det nostalgiska. Och samtidigt kommer denna avlidna familj, som man anar den genom berättelser och fotografier och små oförklarliga drag, förbli ett mysterium för den senast anlända, den blir en skuggspels, som verkar både lockande och oroväckande, kanske för att själva insikten om att världen en gång fanns till utan en också rymmer erfarenheten av att man en dag kommer att lämna världen igen, att allt är till låns.”
Det känns som att den här ostyriga prosan som tycks vara baserad på fria associationer redan är glömd. Det enda jag tar med mig är att de använder Carmen Curlers (för att jag just nu ser serien).
Han är född 1938 och bland annat därför vill jag hemskt gärna ta del av vad han har att berätta. Jag mår gott av att bli påmind om att det fanns en tid före skärmar, nyliberalism och sverigedemokrater. Men när anekdotjukeboxen Carl Johan De Geer snurrar igång tappar han mig ganska omgående. Spionage och tekniska detaljer, nej tack. Det är i och för sig kul att han väljer en annan väg än den konventionella. Fläckar är en slags fiktiva memoarer. Här växlar han ledigt mellan minnen, drömmar och fantasier – hur dessa egentligen skiljer sig åt kan diskuteras. Flera avsnitt känner jag igen sedan tidigare.
Han är det olyckliga diplomatbarnet som tar avstånd från släkten och överklassen, växer upp till nörd och lever fattigt med kreativiteten i fokus. Det politiska engagemanget som vill jämlikhet är den starkast lysande stjärnan på hans mörka himmel.
Här berättar han om att akronymen C.J.D.G. är likadan som nazisten Carl Jonas De Geers med vilken författaren stundtals förväxlas. Det handlar bland annat om Freud, makt, slavhandel, feminism och konst. Om kärleken till mat, Ture Sventon och hustrun Marianne.
”..att i dag, i Sverige, kalla de vänstersympatisörer som för 50 år sedan hade varma tankar om Sovjetunionen, Kina och Albanien – att nedsättande kalla dem diktaturkramare är inte logiskt i ett land där näringsliv och politiker driver handel med dagens kommunistiska diktatur i Kina.”
Jag relaterar till hans sociala problematik. Han tycks trivas bäst ensam i sitt eget huvud. När han träffar folk pratar han för mycket och ångrar sig efteråt.
Han konstaterar att nätverk är ett ord som förlorat sin vackra klang. Att Lars Trier tog sig ett von. Att kiosklitteratur är god läsning för den som månar om sitt självförtroende som skribent. Jag tror kanske att den här romanen kan fungera i samma syfte.
Jag har läst och älskat alla tidigare böcker av Agnes Lidbeck och jag är väldigt sugen på fortsättningen på Nikes bok, men så kom den här romanen istället och den är, ja vad är den inte?
På bara 250 små sidor har Lidbeck fått in politisk samhällsdystopi, ungdomens erfarenheter, vuxenblivandet och åldrandet, vänskaps- och kärleksrelationer, klass- och könsrelaterade spörsmål. All min kärlek är en modern variant av Valfrändskap framförd med en komprimerad, lite hackig och torr prosa. Jag brukar gå i gång på Lidbecks språk och cyniska blick. Men nu förblir jag lika sval som prosan. All min kärlek får den inte.
Det handlar om två killar och två tjejer som möts som unga och vars vägar korsas ända in i döden. De är vänner och ovänner, kära och avundsjuka, de får barn och gör karriär. Läsaren får ta del av fyra individers lyckojakt som i sin kontext sätter ljus på människans förmåga att fokusera bagateller. I Lidbecks framtidsdystopi har den successiva nedmonteringen av demokratin redan nått sitt mål med enpartiregering. Lidberg jämför skickligt människans lilla liv med de stora livsavgörande frågorna; demokrati och frihet exempelvis. Jag tänker mig att hon egentligen ville skriva Nikes bok del två men kände att det som sker i Sverige nu måste bemötas. Pluspoäng för det.
”Hon tänker att om hon vetat hur lite vissa saker känns, hade hon kanske levat livet fram tills nu mindre rädd.”
Hon får också plus för att sitt intelligenta språk och sin psykologiska kunnighet. Karaktärernas inre monologer är underhållande och realistiska.
”Tänk att ha någon som tror så mycket på vem man ska bli, att den blir arg om man blir något annat.”
Hennes enkla ord bildar meningar med en mycket större innebörd än vad man först uppfattar. Exempel: ”läppar att upptäcka i spegeln” (vilka läppar?). Men helheten är för spretig, det är för många perspektivskiften och tidshopp för att jag ska kunna leva mig in och komma karaktärerna nära. All min kärlek är en översiktlig idéroman som är mer spännande som idé än som läsupplevelse.
Det blir mycket norskt nu. Men vad gör det. Fosse skriver: ”Konsten är inte nationell, den är lokal och internationell, det är inte så intressant om bildkonsten eller litteraturen är norsk eller svensk, det intressanta är om den är bra eller ej.” Bra är den, bättre än bra. Fåglarna är bland det bästa jag läst om utanförskap. Tarjei Vesaas litteratur är som litteratur är när den är som bäst. Den rycker mig ut ur mig själv och in i något helt annat. Jag ser världen med nya ögon, jag sätts i förbindelse med en annan människas inre.
”Tunna dimslöjor var allt som rörde sig – det var en fin höstmorgon. Solen gick inte att se än, men skulle snart komma med full kraft, och bränna bort de få dimvirvlarna.”
Det är i Mattis – eller Tusten som han ibland kallas – skor läsaren får gå. Han är snart fyrtio år och bor med sin storasyster Hege i ett torp vid en sjö. Tusten är ett invektiv som implicerar att Mattis är ”bakom”. Eller som han själv definierar sig, ”inte skarp”. De skarpa är kloka, de arbetar och försörjer sig själva, det klarar inte Mattis.
”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor, de trasslade inte till sig som de gjorde i arbetet på land.”
Det finns en allvetande berättare här som fokaliserar Mattis och berättar ur hans perspektiv. Det är en fröjd att följa hans tankar som virvlar runt likt dimma. Han grubblar och funderar, letar tecken, analyserar drömmar och han frågar ofta sin syster. Men hon varken kan eller vill svara på hans existentiella frågor. Nästan aldrig tycker hon att det är något speciellt han kommer med. Inte ens morkulledraget över huset imponerar på henne. Hon verkar trött och börjar bli grå. Som två torra sammanväxta alar är de, det vuxna syskonparet som alltjämt bor tillsammans. Mattis har dåligt samvete, han vill förstås dra in något till huset och han vill respekteras som den vuxna man han är, men han blir av byborna antingen retad eller behandlad med omsorgen som vore han ett barn.
” – Var en vuxen karl nu, Mattis. Tänk dig för lite, som en vuxen karl får göra. – Vad är det då? frågade han stelt. – Tänk lite på andra med, sa hon. Det måste man när man är vuxen. – Vilka andra? frågade han hjälplöst och skrämde henne.”
Jag läser Fåglarna med axlarna uppdragna. Det går inte att slappna av för när som helst, känner jag, kommer det gå åt pipan. Det är svårt att vara Mattis, att vara ensam, att inte räcka till, att vara annorlunda, att inte ha någon käresta, ingen att dela sina tankar med. Men han har ljus i sig också. Han är ärlig, enkel, mänsklig i sin värnlöshet. Förundran över livets mirakel, som andra vuxna kanske glömmer bort när de arbetar och bekymrar sig över brödfödan, den kan inte Mattis tränga undan. Hela tiden flyter den upp till ytan. Jag känner väl igen hans existentiella frågor från när jag var barn; varför är det som det är? Det kan ju ingen svara på som vuxen heller men nu vet man ju det, att ingen annan heller vet. Att gå i Mattis skor är också att bli varse en känsla jag stretade med som barn, det svåra i att vara helt beroende av någon annan.
Vesaas prosa är rak, enkel och perfekt. Texten har ett jäkla driv och kraften tycks komma ur motsättningen mellan det ändlösa inre och det begränsade yttre. Författaren lyckas skriva fram livets hemlighet. Jag begär inget mer.
Alla som vill syssla med litteratur borde läsa den här, det är skrivtips från året nobelpristagare. I tjugo korta essäer, skrivna under 90-talet, delar Jon Fosse sin bild av vad konst och text är och bör vara. Det är en sorts litteraturfilosofi.
Det är oväntat konkreta texter som handlar om och förklarar vikten av det abstrakta i ett konstverk, det som inte går att sätta ord på, det gåtfulla och oreducerbara. En bra roman måste ge det osynliga en chans att visa sig, den ska inte vara vänd mot världen, ”den ska däremot själv vara en värld”. Fosses texter är rytmiska som musik, som negativ mystik, med upprepningar av enkla meningar. Fosse förkastar förstås den banala idén att det skulle finnas ”en mening med livet”. Han är inte intresserad av ord, men de måste ju användas och när han gör det lyckas han skapa stämningar, tystnad, en yta som öppnar sig mot det inre och dit in drar han läsaren med sig.
Jag trivs väldigt bra i Fosseland och tar därför tacksam emot nyckeln till porten. Det här är en bok jag vill äga och gå tillbaka till.
..romanen är en sorts dialog med en berättare, en skrivare, en författare och en romankaraktär som alla är röster i skriften, röster som inte utsägs av en enda röst, utan av flera röster samtidigt. I talet är det bara möjligt med din röst i taget om det inte ska bli förvirring, men i romanen är det möjligt att låta flera röster tala samtidigt utan att det skapas förvirring. I och med romanen sker det alltså en förvandling från talet där det finns in röst som står för en mening, till en skrift med flera röster, detta ger romanen en helt egen röst, denna röst har jag kallat för skriftens röst.”
Kronologiskt riktigt börjar han med att berätta lite om sitt ursprung; sina förfäder och den norska puritanismen som han menar har präglat hans stil. Puritanismen lägger stor vikt vid det inre och det personliga som man kan kalla ”det inre ljuset”. Av samma skäl föredrar han enkla omslag på sina böcker tvärtemot vad den angloamerikanska kommersialismen erbjuder, ett pråligt skal. Troligen är det också från puritanismen han fått synsättet att det talade ordet egentligen är överflödigt.
”Talet kan lätt förstås som det yttre eller det världsliga, medan skriften är det inre och det personliga. Talet är socialt. Skriften är individuell.”
Fosse lär mig om de fyra olika läsarterna som motsvarar fyra meningsplan (sensus quadruplex). Det första är historia – den bokstavliga meningen. Andra nivån är allegoria – den bakomliggande, egentliga meningen. Det tredje planet heter tropologia och berör den moraliska meningen . Fosse menar att dessa tre nivåer är överrepresenterade i förhållande till den fjärde och viktigaste nivån anagogia som handlar om den högsta, mystiska meningen där man öppnar sig för det oförståeliga i litteraturen. Den oförståeliga resten är litteraturens mest värdefulla hemlighet.
Teatern, hävdar han, är människans konstform, starkast av alla konstformer när den är som bäst. Och därifrån kommer det ungerska uttrycket ”när en ängel går genom scenen”. Hon kommer med osynlig närvaro i det förtätade ögonblick när allt stämmer. När en insikt drabbar en och man förstår något med hela sitt väsen, något man inte kan förklara. Jag känner väl till denna intensiva känsla, jag kallar den epifani.
Fosse menar att konst är motsatsen till teori; ideologi, dogmer, uppbyggelse. Reflektionen kommer däremot alltid att innehålla teori varför konstnären inte slipper undan att också vara en teoretiker. Fosse tycker alltså inte att exempelvis feminism har plats i litteraturen, (och han var ju Knausgårds lärare vilket förklarar ett och annat). Konsten står också i motsats till kultur som han kallar för ”oärlig socialitet”. En författare kan låta en roman utspela sig på en annan plats än den som författaren är lokalt förankrad till. Men det blir aldrig bra, menar Fosse och sen anger han några exempel på manliga författare som han sätter högt och som har en utpräglad lokal anknytning i sin litteratur (Proust, Joyce, Vesaas med flera). Thomas Bernhard och Samuel Becket är hans stilförebilder.
Ursäkta en enkel agnostiker, feminist och poststrukturalist, men, det tror fan det att dessa vita talangfulla män inte tycker det är ”intressant” med feminism eller antirasism. Tänkte ge den här essäsamlingen högsta betyg, för att den fängslar mig och den är originell, men blev sur. Det blir avdrag för bristande markkontakt.
Som förväntat börjar den här otroligt starkt med ett mycket väl gestaltat och realistiskt barnperspektiv. Den första novellen har fått namnge samlingen och det är rimligt, den är fantastisk och i klass med Vinternoveller och Stargate. Den sätter igång något i mig jag inte riktigt kan förklara, flickans längtan efter sin mamma och hennes förtvivlan gör mig gråtfärdig. Att vitt är den finaste färgen är så sorgligt. Barn borde inte ha vit som favoritfärg.
”Saker som är vita. Kylskåpet är vitt. Mitt nattlinne är vitt, och innan jag somnar blir jag vit i huvudet, nej , nu måste jag öppna ögonen, ett, två, tre, mitt nattlinne är vitt. Det är något som faller och faller. Då dunkar min panna mot rutan.”
Följande fyra noveller är tyvärr inte lika bra. Det blir för sorgligt och jag upplever det som onödigt sentimentalt. Det handlar om barn som har det dåligt och/eller mår dåligt, föräldrar som inte räcker till, psykisk sjukdom och syskons omsorg om varandra. Jag tänker på Sara Stridsbergs berättelser om psykiskt sjuka människor och hur det alltid också finns något positivt eller glädjande i ett liv. Det gör det inte här. Tur det är noveller.
Givetvis har jag också läst boken om de där jävla karlarna, Karenina motstår icke en sådan en titel. Till min stora glädje kan jag den här gången stämma in i jubelropen som skallar genom bookstagram. Andrev Walden skriver som hamstern springer i sitt hjul; snabbt, lätt, fokuserat och som om alltsammans vore ett skämt. Walden tar plats som bokens clown och håller via det originella och underfundiga språket läsaren underhållen men också på distans, det tycker jag är ett plus. Det hade varit plågsamt synd om lilla Andrev annars.
I romanens skeva exposition framkommer att det här är en sann berättelse om när berättarjaget hade sju ”pappor” på sju år. Texten är tillräckligt intressant utan meningslösa sanningsanspråk, menar jag. Sen följer en uppväxtberättelse om pojken utan egenskaper, mamma världsmästare i korsdrag och pappa okänd.
”Det blir sommar och det blir en ny pappa. Jag ser aldrig hur det börjar, plötsligt är han bara där. Han kliver ur en röd Volvo 240 kombi och pussar mamma på munnen. För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja eller sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över.”
De jävla karlarna är mammans olika män som har det gemensamt att pojken överväger att kalla dem pappa och att de är mer eller mindre idioter. De kallas Växtmagikern, Mördaren, Konstnären, Kanotisten etcetera. Pojken är liten även när han blir större och rädd för vuxna män, han har för trång förhud och en vän han delar allt med. När en av ”papporna” är på väg att dränka hans mamma blir han som förstenad. Det är hans lillasyster som räddar mamman.
Berättelsen är kronologisk med prolepser där den vuxne författaren hoppar in och stillar läsarens oro angående hur det går sen längre fram. Walden lyckas väl att undvika sentimentalitet och självömkan men utan att slarva bort det allvar som faktiskt finns här mellan raderna. Berättelsen är helt fri från pedagogik och slutsatser. Det är skönt.
Jag älskar hur ”händer springer på ratten”, ”blickar vräker sig” eller ”trillar”, vetekransbiten är så stor att den ”har innerkurva”. Men det är också en otroligt grabbig text (jämför Häng city). Sexfixeringen känns inte bara omogen utan ofta osmaklig. Att hans mamma är uppträdd på en av papporna som ett ”tättslutande ventilgummi” är liksom för mycket information.
Och denna bristfälliga stackars mamma lever ju. Boken är tillägnad henne, ”(Obs. ej passivt aggressivt)”. Det måste ha varit VIDRIGT för henne att läsa boken och se den spridas runt i världen. Författaren delar frikostigt med sig av lilla Andrevs tillkortakommanden. Han saknar mod, gör bort sig, plågar djur, får stryk av en tjej och annat som man förstår är skamligt för honom, men han är ett barn i berättelsen och därför fri från skuld. Men mamman.. nej det känns inte moraliskt riktigt riktigt med det där sanningsanspråket (jämför Fjärilsvägen).
Det hade varit likt mig att irriteras av överflödiga detaljer och att det ska vara lustigt hela tiden, men det är först på slutet jag tycker det blir lite för mycket. Jag gillar verkligen Waldens språk och vill gärna läsa mer av honom.
En bra dag, kanske efter ett glas vin eller två, kan det hända att jag känner mig lite skön, en smula beläst och småsmart rent av. Kanske som kvinnan på Hoppers målning. Men om Lena Andersson satte sig bredvid skulle detta påstående förvandlas till en pinsam sofism. Att läsa Studie i mänskligt beteende är att omedelbart bli nykter och med träkepsen på ifrågasätta om man kanske bara spelade full nyss. Det är remarkabelt att en författare som sågar sin läsare vid fotknölarna också får uppskattning av densamme. Är inte det en sorts mobbning eller något?
I förordet skriver hon: ”Den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inne i ett själsliv är vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter.” Givetvis har jag inget att tillägga den perfekta formuleringen om bokens innehåll.
Innan jag börjar reflektera över innehållet tänker jag ta mig rätten att pröva några ord om författaren, även fast man ska hålla isär verk och person jag vet. Men det liksom kliar i mig eftersom jag inte kan placera henne. Hon är lika egenartad som hennes namn är alldagligt. Hur ska man förhålla sig till denna intelligentia, hennes klanderfria perfektionism och rationella syn på världen, med vilken hon lyckas ringa in mänskliga känslor med precision? Hon är som en elitistisk och gammaldags lärare som leende i mjugg ser rakt igenom mig, den korkade eleven. En förbannat skicklig författare och analytiker som hatar solidaritet men som argumenterar så väl för sin sak att jag stumnar. Hon är den svenska litteraturens grymma gudinna. (Och när jag ser henne på tv smälter jag, hon framstår som oerhört trevlig och sympatisk.)
”Allt som tänks, tänks i små steg. Så blir det omöjliga möjligt, det otänkbara tänkbart. Till slut är det bara ett steg bort.”
Jag tänker steg för steg ta mig an Anderssons lärdomar om människan så får vi se om det otänkbara kan bli tänkbart även för mig. Vi börjar på 70-talet med en otrohetsaffär som leder fram till att Caroline, en ful kvinna slår ihjäl sin man med stekpannan. -> Första lärdomen: Kvinnor kan, också göra brott.
Sen kommer vi till Märta som förälskar sig i Teodor. Någon försöker övertala henne att i enlighet med tidsandan välja sig själv, att resa och satsa på en framtida karriär istället för att prioritera en man, med argumentet att ”kärlek bara är elektroder i hjärnan”, ”en psykos med god prognos”. Men Märta står på sig och behöver sen aldrig ångra sitt val. -> Den här kan jag redan – kärleken är mycket riktigt störst av allt. Jag vill lägga till att barn tillför mening till livet.
Märta och Teodors dotter Amanda ärver sin mammas fylliga underkropp vilken hon får rådet att acceptera. Detta gör henne rasande. ”Du får inte säga så! Det är den inställningen som gjort att jag plågas av mina lår. Er generation har haft skitvärderingar som vi nu får lida för.” ”Man ska inte behöva acceptera sig själv!” -> Råd nummer tre från Lena Andersson lyder: Acceptera hur världen ser ut! Tro inte att det går att förändra gamla traditioner, normer finns av en orsak. Postmodernism är en bluff, det finns bara en sanning. Vi vet inte mer idag än tidigare generationer. Det finns arkaiska ideal, den muskulösa och smärta kroppen är exempel på ett sådant. Orkar man inte kämpa för att nå det idealet så är det enda rimliga alternativet acceptans. Det är ingen idé att försöka inbilla sig att feta kroppar är lika bra. Det smärtsamma i att vara kvinna och inte vara smal är något Lena Andersson ofta återkommer till.
”Om ingen utom man själv fattar brukar det vara tanken det är fel på.”
Matilda är osäker, hon vågar inte visa sig sårbar och lever därför ensam. Hon har aldrig haft sex med en man. Det sveper in en stormvind från Nordamerika ”som bar med sig en våg för kvinnans frigörelse. Kvinnorna var sedan länge både befriade och frigjorda, men det fanns alltid mer att göra.” #metoo innebär här att den ena fulare än den andra plötsligt bekänner oönskade närmanden. ”Deras utsagor skulle förstås symboliskt och som bevis för en tendens.” När de andra skäms för att de inte sagt nej skäms Matilda för att hon aldrig har getts möjligheten att säga ja. Men helt plötsligt försvinner hennes osäkerhet och hon ifrågasätter en kvinna som vittnar om att hennes pojkvän tafsar på henne. ”’Förklara för mig’, insisterade Matilda, ’varför kvinnorna ska vara något ”att ta i”, när du samtidigt tycker att det är ett övergrepp att din pojkvän tar i dig?'” -> Dessa lärdomarna är svårsmälta: Det finns inget patriarkat. Vittnesmålen under #metoo var i vissa fall rent hyckleri. En pojkvän har och ska automatiskt ha fri tillgång till sin kvinnliga partners kropp.
Matildas väninna Ellinor är småbarnsförälder och träffar under sin föräldraledighet en annan väninna, Liselotte. Liselotte finner glädje och trygghet i att tillhöra först gruppen gravida och sen gruppen småbarnsföräldrar. Ellinor vill tvärtom inte reduceras till ”bara förälder”. Ellinor har svårt för Liselotte av flera skäl, exempelvis hennes märkliga förhållande till språket. ”Röstläget och det hon säger står inte i kontakt med det hon tror sig säga eller med det hon tänker. Kanske beror den återkommande missanpassningen på att orden och fraserna bara är en ljudkuliss..” Det enda dessa väninnor har gemensamt är aversionen mot Matilda, men när de pratat skit om henne ett slag längtar Ellinor hem till sin partner Peder. ->Femte budordet lyder: Passa dig för kvinnlig vänskap! Den kan vara knepig och bygga på osanningar och skitprat.
”Ibland när man säger till en person att hon har en fin tröja är det för att man tycker att den inte är fin. Och ibland när man säger till någon att hon är duktig är det för att hon inte är duktig. Man tycker att hon är så dålig att hon behöver uppmuntran, och man vet att man själv inte bli sämre av att säga det till just henne. Det var ordet ”ibland” som hade vållat det största obehaget.”
När Liselotte som inte har för vana att tänka abstrakta tankar sedan får bröstcancer, inser hon livets förgänglighet och bestämmer sig för att göra vad hon verkligen vill och borde; be Matilda ”om ursäkt”. Den här så kallade ursäkten visar sig vara en oblyg sågning av Matilda som person. Matilda försöker försvara sig och sen gå därifrån men då berättar Liselotte att hon har cancer. -> Fler exempel på hur mycket smärta tjejer kan åsamka varandra.
Nya tag med Holger som är matmissbrukare och stjäl godis och glass för att slippa skämmas för kassörskan. Han blir haffad av kontrollant Jenny men slipper polisanmälan. -> Sjunde budordet har vi hört förut: Du skall icke stjäla. Inte heller äta för mycket.
Rawia bär slöja som ett politiskt ställningstagande och är på klassåterträff. Där hamnar hon i ett samtal med Eva, Jenny och Malin. Jenny är den butikskontrollant som upptäckte Holger (ovan) när han snattade. Malin och Eva gaddar ihop sig och ifrågasätter Jenny på ett burdust sätt i en diskussion om brott och straff. Rawia försvarar Jenny av medkänsla. Dagen efter funderar Rawia på att föreslå att hon och Jenny ska ses efter jobbet en dag men hon struntar i det för att Jenny kanske skulle vilja göra det bara för att kunna säga att hon har en muslimsk väninna. -> Lärdomar: Kvinnlig vänskap kan vara lurig (som sagt!) och bygga på falska grunder. Det råder en misstänksamhet och missunnsamhet människor emellan. Skam är ibland ett tillräckligt straff.
”Värmen var tryckande och ögonen skar sig på solen vars strålar omvandlades till tusen kvillrande småmynt på vattenytan.”
En bekant till Eva och Jenny heter Annie. Hon är skådespelare, älskarinna till Konstantin och väninna till den äldre och franska regissören Simone. ”Hon [Simone] menade att det var i det låga och enkla som livet utspelade sig, och att det också var där det försummades.” Det enda Anne pratar om är Konstantin och ”världsförbättring”. Simone är klartänkt och menar att kvinnor är kära i idén om Mannen, det dementerar Annie men efter att ha blivit svartsjuk när Simone och Konstantin har ett intressant samtal reser hon hem och på tåget träffar hon en ny man att bli kär i. Väl hemma söker hon en terapeut som istället för vad Annie vill (ändra på människor), har till syfte att få sina patienter att acceptera att det inte går att ändra på människor. Om man blir kär i en persons personlighet kommer kärleken mer troligt att bestå. -> Kunskapen här är att världsförbättring är för dumskallar (se punkt tre). Kvinnlig vänskap bygger ibland på låtsade känslor (se alla punkter). Att bli medveten om problem är inte ett första steg att lösa dem.
Sen är det äntligen Simones tur att vara protagonist. Hon är min favorit. Simone bor litet men centralt i Paris, har ett osentimentalt sinnelag och är inte lagd för dysterhet. ”Hon försökte aldrig ändra det som inte gick att ändra, exempelvis sin kropp och sitt utseende.” Hennes förväntningar är aldrig för högt ställda. Hon är stark och har god självtillit. ”Hon intresserade sig inte för lycka, men desto mer för att förtänksamt styra bort från olycka.” Nu är hon tillsammans med den gifta Konstantin men till skillnad från hans ex Annie har hon ett realistiskt förhållande till älskarinnerollen. Om Simone är Lena Andersson, är jag lilla spånhuvudet Annie. Annie skulle också kunna vara Ester, kanske rent av en ung version av författaren? Vem vet, vi går vidare. ”På sistone har hon [Simone] dock anfäktats av nedstämdhet..” Hon får rekommendationer om en terapeut som rabblar klichéer och tror att betrycket har med Konstantin att göra. Det har det inte. Den korrekta diagnosen är ”spegelsyndrom” eller ”omvänt Narkissosproblem”. Att se sig själv som kropp och därmed främling är onaturligt. ”Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan.” Sen åker Simone till landet konsensus och möter en queerfeministisk teatergrupp. Lena Andersson framställer feministerna som ointelligenta och obildade med en pedagogisk mission. Simone säger: ”som jag ser saken är det viktigaste för den som tar teater på allvar inte hur grupper porträtteras, utan att man förstår att skilja på stilisering och imitation, på arketyp och stereotyp, på symbol och fördom, på realism och naturalism. Teaterns sanning, den smyger och viskar vid sidan av verkligheten.” Hon berättar för feministerna om spegelsyndromet som svar på deras teori om att blickar är makt. Andersson raljerar vidare när Simone gör ett besök på en gymnasieskola där Amanda (ovan) är rektor. Hon är ”omfångsrik” och ”pratsam utan att ha något särskilt att säga. Hon tolkade även sådant som tydde på oenighet som medhåll..””Simone kom att tänka på en mycket from människa som lärt sig urkunden utantill och inte på riktigt kunde begripa eller acceptera att en annan människa inte hade någon gud.” Även Amanda tillstår – precis som när hon var ung – att det är andras blickar som orsakar missnöje. Då tänker Simone på Denis Diderot och vad han skrev om blindas fördelar gentemot och seende. Diderot kritiserade den empiriska betoningen på syn- och hörselintryck som den primära källan till kunskap. När Diderot gick på teater stoppade han bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni” på samma sätt njuter Simone av teater utan att förstå svenska. -> Det finns mycket att lära av Simone. En människa bör umgås med sitt eget och söka andra människors inre, undvika speglar och inte lägga energi på varken sitt eget eller andra människors utseende.
Malin har vi mött tidigare som Evas väninna, de lunchar tillsammans varje fredag. En vana som Malin vill bryta men inte vet hur. Eva är alltför frank och ärlig om saker som Malin tycker ska lämnas outtalade. Malin ljuger om att hon är upptagen, hon bokar om och bokar av. ”I stunder då de känner denna samhörighet, denna djupa enighet, kan Malin inte förstå varför hon jämt och ständigt umgås med planer på att få stopp på deras inrutade vana att ses var fjärde fredag. Som botgöring börjar hon berömma och smickra Eva samtidigt som hon förringar sig själv och blir alltför öppenhjärtig. Det leder till tyst ilska, i efterhand, när Eva inte ger motsvarande tillbaka.” -> Lärdom: Kvinnlig vänskap är svår (nähä) men ännu svårare är det att avbryta den. Jag känner igen mig i Malin.
Nu är det åter dags för den svenska kunskapssynen och skolan att få sig en smäll via rektor Amanda (ovan) och en nyanställd lärare som heter Olga. Olga och hennes man förutsåg att Ryssland skulle komma att isoleras och därför flyttade de till Sverige. Eleverna retar Olga för att hon bryter och de vuxna hyser en viss misstänksamhet efter att Ukraina invaderas. Olga får kritik av Amanda för att hon framhållit kroppsideal som är ”ouppnåeliga” för eleverna. Olga svarar: ”Det jag berättade för eleverna var att det finns ett ideal för alla fenomen, och att eleverna ska rikta in sig på att söka det och inte slösa sin tid på att gå i andra riktningar än den som löper mot det inneboende målet, mot det som är meningen och sanningen. Vad jag sa om kroppar var inget annat än att de ideala kropparna betecknar våra egentliga kroppar, de som gått förlorade för oss genom slarv och underlåtenhet.” Olga ser på sina elever som ”vetedegar som under jäsningen svämmat över sina alltför små formar.” Hon konstaterar att de svenska ungdomarna vill ha ”gränslöst av allt man önskade sig och samtidigt beredas en tillvaro som om man levt i självtukt och arbetsam askes.” Olga har dessutom använt begreppet ”penis” i en grammatisk fråga. Det stämmer inte överens med skolans ”värdegrund”. Trots att Olga uppenbarligen träffat helt rätt med sin fråga genom att stimulera elevernas nyfikenhet får Olga med sig värdegrundsbroschyren hem över jullovet. Senare får hon sparken. -> Det tolfte budordet handlar om kritik av den skola som följer barns tänkande istället för att lära dem om den strukturerade världen vi lever i där saker hänger samman och där somligt är rätt och annat fel, somligt sant och annat falskt. Det är inte upp till var och en att avgöra. Riktigt lärande kommer utifrån.
Rawia (ovan) är tillsammans med sin man på middag med andra svenska par. De pratar om en av sina anställda, som visar sig vara Rawas gamla klasskamrat. Hon heter Ruta och det framkommer att hon ljugit friskt om sin uppväxt och sina föräldrar. Rawia berättar att Ruta inte alls kommer från Lidingö utan Husby, hon var inte elitidrottsgymnast och hennes pappa inte historiker utan elektriker. Svenskarna har redan bestämt sig för att Ruta är den perfekte invandraren som arbetar bra och har en fin bakgrund och lyssnar inte på Rawia. -> Lärdom: Det finns invandrare som är helt vanliga det vill säga varken brottslingar eller nobelpristagare. Om du är svensk: våga lyssna och ta till dig när någon bryter konsensus eller din förutfattade mening.
Det sista avsnittet liknar nästan exakt det första men nu handlar det om Karolina istället för Caroline (ovan). De är båda fula, men Caroline är bedrövad och missunnsam medan Karolina nalkas insikten med klarsyn och jämnmod. Caroline tänker inte så mycket och har ströjobb. Karolina utbildar sig till sminkös och sätter in en tiondel av lönen på ett sparkonto. Karolinas mamma ville visa sin dotter det vackra i världen och det gjorde hon via romantiska filmer (kanske Mitt Afrika som är en av Lena Anderssons favoritfilmer). Caroline å andra sidan tröstades av sin mor med att vackra ändå blir olyckliga och knarkar ihjäl sig. Som barn hade de båda en dröm om ett brev som skulle förändra deras liv. Som vuxna blir det båda bedragna, Caroline slår ihjäl sin man. Karolina ber sin att flytta ut. -> Sensmoral: Visa dina barn det vackra i världen, låt dem inte växa upp med det som är svekfullt och fult. Om du har drömmar, räkna inte med att det ska hända något exceptionellt positivt – det gör det nästan aldrig.
Det var det hela! Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en rolig och elak bok, där författaren via en pregnant och humoristisk prosa och delvis ganska konstlade karaktärer proklamerar misogyni, fettförakt, modernism, bildning, frugalt leverne. Lena Andersson tycks hysa en materialistisk syn på universum och människan, därför misstror hon postmodernismens subjektiva sanningar, att språk kan skapa fenomen exempelvis världsförbättring och att människan lever utifrån och in.
Frid vare med mig när jag åter träder in i Fosse-land, en transcendental dimension där kärnan utgörs av det osägbara och resten av frukten är undertext. Här reduceras språk och bilder, tid och rum, liv och död ner till enkla ord om människans existentiella famlande i ett utvidgat nu. Formen är minimalistisk närapå banal, vilsenheten är stor och humanistisk. Årets Nobelpristagare skildrar vanmakt, osäkerhet, sorg och rädsla med talande tystnad. Här finns stimulerande spelrum för tolkningar och identifikation. Hans suggestioner hypnotiserar mig, hjärnan går i spinn. Det är för sin poetiska dramatik han är mest känd. Den har kallats ”postdramatisk”, istället för en linjär berättelse ligger fokus på utforskningar av tillstånd, relationer och existentiella frågor. De här fyra pjäserna går i samma ordknappa, upprepande, sökande stil som prosan.
Flicka i gul regnjacka (2010) Tre kvinnor och tre män – Den ensamma, Den första och Den andra kvinnan, Den ensamma, Den första och Den andra mannen – möts i skärningspunkten mellan ett retrospektivt tillbakablickande och det pågående, ständigt flyende nuet. Kanske är det bara en kvinna och en man och dess olika livsstadier. De talar med sig själva, med varandra och förbi varandra. De är osäkra, rädda och komiskt svartsjuka. De återkommer till bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon är minnet av barndomen, det osäkra lilla barn vi alla en gång varit och har kvar inom oss. Eller är hon metafor för själen, alltid ensam, vilsen och bortkommen, i lysande gul jacka som skyddar mot regn (och annat?). Det handlar om vänskap och kärlek. De förstår inte varför människor gör som de gör, varför de går och lämnar varandra när de vet att det inte är bra att vara ensam.
”ANDRA KVINNAN Han bara gick
FÖRSTA KVINNAN Han bara gick ifrån mig
ANDRA KVINNAN Men hur visste han vart han skulle gå
FÖRSTA KVINNAN Det kan väl inte jag veta
ANDRA KVINNAN Det var ju din man”
Dessa rader är ingenting utan sin publik eller läsare. Fosses texter och pjäser blir till liv i varje människa. För mig är hon med gul regnjacka:
Greta Thunberg var dock bara sju år när Flicka i gul regnjacka publicerades. Bild: Hanna Franz n/TT
Dödsvariationer (2002) Det regnar igen. Här gestaltar Fosse livets viktigaste ögonblick som aldrig tycks ta slut. Stycket inleds med Den äldre kvinnan som pratar med sig själv för att försöka förstå varför. Tvivelsutan handlar det om två föräldrar och deras dotter som begått självmord. Tiden går baklänges och därför får vi möta Dottern och hennes manliga vän som representerar döden. Han är en bedräglig vän som alltid finns där, som går men som alltid kommer tillbaka.
”DOTTERN Och långt där borta kom han gående mot mig i sitt alldeles egna ljus Lång paus. Hon och Vännen går en liten bit ifrån varandra. Och där inne i den stora lysande sömnen i mörkret där i det lysande mörkret där finner vi kort paus finner vi den stora glädjen den stora sömnens glädje”
Det här lysande mörkret har jag skrivit om förut och hur Fosse får rum och tid att upplösas. Dialogen går liksom tanken på det smärtsamma i cirklar. Man är samma person i livets olika åldrar, men ändå inte. Här möter vi föräldrarna före och efter dotterns självmord. Att levande och döda får mötas på det här sättet är både sorgligt och hoppingivande. Den som ändå hade tron på en slags gränslös existens.
Jag är vinden (2008) Självmordstemat fortgår. Nu är det Den ena och Den andra som har en dialog. Ålder och kön är obestämda faktorer. Den ena är i fokus för samtalet, Den andra speglar mest. Den ena är borta med vinden och finns inte längre. Den ena kan inte vara ensam men kan inte heller vara där de andra är. De är ombord på en båt och när de ska ankra upp vid en holme är det Den andra som trotsar sin rädsla och hoppar, halkar, ramlar och slår sig när hen ska ta sig i land. Det gör ont, men det går som Lena Philipsson sjöng. Men det är bara Den andra som tar sig i land. Den ena stannar i båten och vill supa. När de är fulla blir de lättare. Den andra frågar vad Den ena menade när hen sa att hen kände sig tung som en sten.
”DEN ENA Det är bara ord Det är bara sånt man säger Jag menade ingenting Jag sa bara något
DEN ANDRA Bara något du sa
DEN ENA Ja ganska kort paus ja det är bara ord
DEN ANDRA Sten Ordet sten
DEN ENA Det är bara sånt man säger
DEN ANDRA Ja ganska kort paus ja ganska kort paus ja det finns inte ganska kort paus man försöker att säga hur något är genom att säga något annat
DEN ANDRA Därför att man inte kan säga hur det verkligen är”
Båten går på öppet hav, genom klart väder, dimma och stormar på sin väg över till andra sidan. Den ena styr, växlar mellan att njuta av det vackra havet och ge efter för tyngden, kasta sig över bord och sjunka till botten som en sten. Denna tvingande längtan efter och rädsla inför döden får aldrig någon förklaring. Den ena är för tung och havet för lätt. Om Den ena är representant för Jaget, skulle Den andra kunna vara ett slags logiskt Överjag. Klok nog att tacka nej till ytterligare en sup och som har respekt för havet men å andra sidan inte uppskattar dess skönhet. Den enas problem skulle kunna vara att han inte erkänner sin rädsla. För att kunna leva måste man nog nå någon slags balans mellan känslor och logik.
Vinter (2000) Nu börjar han svära plötsligt. Det gör han via en rejält påverkad kvinna, kanske i prostitution. Hon sitter och svajar på en parkbänk när hon möter en man som ligger i skilsmässa. De blir kära och kraften i den känslan får tankarna på det inre barnet, självmord och livsresan att vila för en stund. Men, tro nu inte att det är någon lycklig eller enkel kärlekshistoria. Här är det snarare vinter både inom- och utombords.
I första akten är det kvinnan som är drivande och söker kontakt med mannen. Det är synd om honom för att han jobbar på kontor. Han tar kvinnan i handen och när andra akten börjar är hon i sängen på hans hotellrum. Han är ute och köper nya kläder åt henne och under tiden ringer hans fru till hotellet. Frun är vacker och de har två barn tillsammans. Kvinnan hamnar i tacksamhetsskuld och projicerar sitt självhat på receptionisten.
”KVINNAN poserar lite Jag är vacker nu eller hur Hon ler mot honom, pressar fram brösten, telefonen ringer, han låter den vara ringa..”
I tredje akten förstår vi att kvinnan uteblivit från ett planerat möte med mannen. Hon har blivit rädd. Mannen har tvärtom blivit modig, sagt upp sig från sitt jobb och lämnat sin fru. Kvinnan tar hans utsträckta hand. I fjärde och sista akten är vi åter i dubbelsängen. Och där lämnar vi dem omslingrade, drömmande om att resa bort tillsammans.
Den här sista tyckte jag inte alls lika mycket om, upplever den som misogyn. De tre första rekommenderar jag varmt att läsa eller helst förstås se som teater. Men är man rädd om sitt lilla topplock kanske man hellre ska se Här och där av Magnus, Brasse och Eva. Same same but different!
En ny bok av Elise Karlsson får mina förväntningars ballong att sväva högt. Linjen, Gränsen, Klass och Smuts– jag älskar dem. Men tyvärr smäller den här ballongen redan innan jag hunnit säga helium.
Det finns liv här är första delen i Rinkebysviten. Det är en kollektivroman som följer olika personer boende i den nya stadsdelen Rinkeby under 70-talet. Alla är unga, från olika kulturer och klasser. Deras liv vävas samman med vad som händer i samhället. Varje kapitel är på ungefär tre till fem sidor.
En kärleksförklaring till Rinkeby – författarens egen uppväxtort – en ljuvlig romanidé.
Prosan flyter fint, den är lättläst och diegesen går stadigt framåt. Men att dyka ner i den här undertexten är att bryta nacken. Här står allt svart på vitt, vad som är rätt och fel och vilka känslorna är. Romanens karaktärer är inte levande människor, de är förkunnare. Jag som läsare vill gärna vara medskapare men den här boken tycks inte behöva någon sådan. Det finns inget utrymme att tolka, inget att diskutera. Den är alltför grund och pedagogisk. Jag känner inget (förutom när Yeliz slår sin lillebror), lär mig inget, inget är nytt eller oväntat. De enda suggestiva inslagen är de obegripliga kursiverade avsnitten som kommer mellan varje årsskifte. Jag gissar att det är platsen som ser människorna utifrån.
Det finns liv här är en roman helt olika Karlssons tidigare som kanske kan få en bredare läsarkrets. Jag är besviken. Men det är jag det. Jag vill placera den i genren populärkultur tillsammans med exempelvis Lektioner av Franzen. Det finns tyvärr inte så värst mycket liv här.
Senaste kommentarer