De andras land [#1] av Leïla Slimani

Fransk-marockanska Leïla Slimani (f. 1981) har skrivit en tredelad släktkrönika med kopplingar till sin egen familj. I den här första delen som översattes 2022 träffas (författarens mormor och morfar) Mathilde och Amin, då han strider i den franska armén.

Deras liv tillsammans som börjar på grund av krig, pågår sedan i De andras land under fyrtio- och femtiotalet i det franska protektoratet Marocko, som ett enda långt krig. Den franska Mathilde är en lång, vit, vild kvinna och den marockanska Amin en kort, kontrollerande, svarthårig man. De är ett blandat par som omgivningen inte ser på med blida ögon. Det är dels en kolonial konflikt mellan länder, dels en patriarkal konflikt mellan könen som skapar sina offer och bödlar i den här mörka berättelsen.

Författarens epos berättar Marockos våldsamma historia och hur det påverkar människornas liv. Men tyvärr är det inte helt lyckat, jag blir aldrig berörd. Det är en konst att foga samman historiska händelser med personporträtt. Ett lyckat exempel är Ensam i Berlin av Hans Fallada. Han lägger hela krutet på att skapa fantastiska karaktärer, det är en makalös roman. Ett annat mindre lyckat exempel är Brudar i Svart av Sirpa Kähkönen, där huvudfokus ligger på de historiska händelserna som karaktärerna sen liksom pressas in i. Slimani är mån om sina människor och låter dem ta mycket plats och visst är de komplexa. I krig är ingen varken snäll eller elak. Där finns ingen rättvisa. Men karaktärerna lever inte upp för mig. Jag saknar den psykologiska trovärdigheten och introspektionen.

Jag har svårt för formuleringar som ”kvinnorna låter männens lag resa sig mellan dem” – de har väl inget annat val, annars får de ju stryk. Jag stör mig också på hur Mathilde får representera kvinnlig sexualitet. Jag tror inte på hennes lustar som blossar upp vid knepiga tillfällen. Det är som att författaren insinuerar att rädsla gör henne kåt. Amin äger henne som ett domesticerat djur men anstränger sig också hårt för hennes skull. Han tar in ett julträd exempelvis, men han slår också sönder hennes näsa. Ett tag tror Mathilde att sminket uppfunnits för att dölja kvinnors blåslagna ansikten. Hennes stora drömmar piper iväg som en fjärt och det gör den här läsupplevelsen för mig också.

Eller så är det här en ”våldsam och vacker” roman, som de påstår, bara att jag har ont i halsen och är sur och inte gillade uppläsningen.