Historien om Fru Berg av Ingvild H. Rishøi

Som förväntat börjar den här otroligt starkt med ett mycket väl gestaltat och realistiskt barnperspektiv. Den första novellen har fått namnge samlingen och det är rimligt, den är fantastisk och i klass med Vinternoveller och Stargate. Den sätter igång något i mig jag inte riktigt kan förklara, flickans längtan efter sin mamma och hennes förtvivlan gör mig gråtfärdig. Att vitt är den finaste färgen är så sorgligt. Barn borde inte ha vit som favoritfärg.

”Saker som är vita.
Kylskåpet är vitt. Mitt nattlinne är vitt, och innan jag somnar blir jag vit i huvudet, nej , nu måste jag öppna ögonen, ett, två, tre, mitt nattlinne är vitt. Det är något som faller och faller.
Då dunkar min panna mot rutan.”

Följande fyra noveller är tyvärr inte lika bra. Det blir för sorgligt och jag upplever det som onödigt sentimentalt. Det handlar om barn som har det dåligt och/eller mår dåligt, föräldrar som inte räcker till, psykisk sjukdom och syskons omsorg om varandra. Jag tänker på Sara Stridsbergs berättelser om psykiskt sjuka människor och hur det alltid också finns något positivt eller glädjande i ett liv. Det gör det inte här. Tur det är noveller.