Fläckar: En roman om mig själv av Carl Johan De Geer

Han är född 1938 och bland annat därför vill jag hemskt gärna ta del av vad han har att berätta. Jag mår gott av att bli påmind om att det fanns en tid före skärmar, nyliberalism och sverigedemokrater. Men när anekdotjukeboxen Carl Johan De Geer snurrar igång tappar han mig ganska omgående. Spionage och tekniska detaljer, nej tack. Det är i och för sig kul att han väljer en annan väg än den konventionella. Fläckar är en slags fiktiva memoarer. Här växlar han ledigt mellan minnen, drömmar och fantasier – hur dessa egentligen skiljer sig åt kan diskuteras. Flera avsnitt känner jag igen sedan tidigare.

Han är det olyckliga diplomatbarnet som tar avstånd från släkten och överklassen, växer upp till nörd och lever fattigt med kreativiteten i fokus. Det politiska engagemanget som vill jämlikhet är den starkast lysande stjärnan på hans mörka himmel.

Här berättar han om att akronymen C.J.D.G. är likadan som nazisten Carl Jonas De Geers med vilken författaren stundtals förväxlas. Det handlar bland annat om Freud, makt, slavhandel, feminism och konst. Om kärleken till mat, Ture Sventon och hustrun Marianne.

”..att i dag, i Sverige, kalla de vänstersympatisörer som för 50 år sedan hade varma tankar om Sovjetunionen, Kina och Albanien – att nedsättande kalla dem diktaturkramare är inte logiskt i ett land där näringsliv och politiker driver handel med dagens kommunistiska diktatur i Kina.”

Jag relaterar till hans sociala problematik. Han tycks trivas bäst ensam i sitt eget huvud. När han träffar folk pratar han för mycket och ångrar sig efteråt.

Han konstaterar att nätverk är ett ord som förlorat sin vackra klang. Att Lars Trier tog sig ett von. Att kiosklitteratur är god läsning för den som månar om sitt självförtroende som skribent. Jag tror kanske att den här romanen kan fungera i samma syfte.