Givetvis har jag också läst boken om de där jävla karlarna, Karenina motstår icke en sådan en titel. Till min stora glädje kan jag den här gången stämma in i jubelropen som skallar genom bookstagram. Andrev Walden skriver som hamstern springer i sitt hjul; snabbt, lätt, fokuserat och som om alltsammans vore ett skämt. Walden tar plats som bokens clown och håller via det originella och underfundiga språket läsaren underhållen men också på distans, det tycker jag är ett plus. Det hade varit plågsamt synd om lilla Andrev annars.
I romanens skeva exposition framkommer att det här är en sann berättelse om när berättarjaget hade sju ”pappor” på sju år. Texten är tillräckligt intressant utan meningslösa sanningsanspråk, menar jag. Sen följer en uppväxtberättelse om pojken utan egenskaper, mamma världsmästare i korsdrag och pappa okänd.
”Det blir sommar och det blir en ny pappa. Jag ser aldrig hur det börjar, plötsligt är han bara där. Han kliver ur en röd Volvo 240 kombi och pussar mamma på munnen.
För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja eller sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över.”
De jävla karlarna är mammans olika män som har det gemensamt att pojken överväger att kalla dem pappa och att de är mer eller mindre idioter. De kallas Växtmagikern, Mördaren, Konstnären, Kanotisten etcetera. Pojken är liten även när han blir större och rädd för vuxna män, han har för trång förhud och en vän han delar allt med. När en av ”papporna” är på väg att dränka hans mamma blir han som förstenad. Det är hans lillasyster som räddar mamman.
Berättelsen är kronologisk med prolepser där den vuxne författaren hoppar in och stillar läsarens oro angående hur det går sen längre fram. Walden lyckas väl att undvika sentimentalitet och självömkan men utan att slarva bort det allvar som faktiskt finns här mellan raderna. Berättelsen är helt fri från pedagogik och slutsatser. Det är skönt.
Jag älskar hur ”händer springer på ratten”, ”blickar vräker sig” eller ”trillar”, vetekransbiten är så stor att den ”har innerkurva”. Men det är också en otroligt grabbig text (jämför Häng city). Sexfixeringen känns inte bara omogen utan ofta osmaklig. Att hans mamma är uppträdd på en av papporna som ett ”tättslutande ventilgummi” är liksom för mycket information.
Och denna bristfälliga stackars mamma lever ju. Boken är tillägnad henne, ”(Obs. ej passivt aggressivt)”. Det måste ha varit VIDRIGT för henne att läsa boken och se den spridas runt i världen. Författaren delar frikostigt med sig av lilla Andrevs tillkortakommanden. Han saknar mod, gör bort sig, plågar djur, får stryk av en tjej och annat som man förstår är skamligt för honom, men han är ett barn i berättelsen och därför fri från skuld. Men mamman.. nej det känns inte moraliskt riktigt riktigt med det där sanningsanspråket (jämför Fjärilsvägen).
Det hade varit likt mig att irriteras av överflödiga detaljer och att det ska vara lustigt hela tiden, men det är först på slutet jag tycker det blir lite för mycket. Jag gillar verkligen Waldens språk och vill gärna läsa mer av honom.
1 ping
[…] arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och elände, fast i mellanöstern och med bara en pappa. Den […]