Det här är en historisk, feministisk och finsk roman, ganska precis som Bomullsängeln faktiskt – fast sämre. Till och med den negativa kritiken jag gav Susanna Alakoski är nästan samma. Det känns som att karaktärernas utformning får bjuda till för att passa historiska fakta, istället för tvärtom. När jag läser Brudar i svart l ä s e r jag verkligen Brudar i svart, jag känner inget, jag lever mig inte in. Det är en himla massa ord bara, dock inte adjektiv, men beskrivningar av saker som jag finner irrelevanta. Jag är inte imponerad av hur kärleken mellan protagonisterna skildras. Diegesen är för långsam i mitt tycke, i mitten tappar jag lusten helt och på slutet blir jag nästan lite sur när en före detta stram person plötsligt öppnar sig och förklarar varför hon varit som hon varit. Jag har svårt för orealistisk knyta-ihop-säcken-smörja. Karaktärerna i den här romanen påminner inte helt om människor, de är inte trovärdiga, psykologin haltar. Författaren är historiker och det märks, om man säger så.
Jag ville hemskt gärna tycka om den här. Jag menar finsk historia och kultur, kvinnors liv och frigörelse, kommunism, barnlängtan, klass är alla fina ämnen. Men tyvärr frågar jag mig gång på gång varför man egentligen ska läsa den här boken.
Kanske för att läsaren ska tänka på hur lyckliga vi är som slipper censur och fängelsestraff för politiska åsikter, har lagar om arbetsrätt, preventivmedel och möjlighet att ta ut skilsmässa. Historiens svarta brudklänningar som arbetarkvinnorna hade, är en talande symbol för hur ”kul” det var för kvinnor att ingå äktenskap. Kanske för att det tydligen är sin egen mormor författaren berättar om. Kanske för att romanen tycks inspirerad av Anna Karenina, denna svartklädda namne som också träffar en människa på ett tåg vars bekantskap ska visa sig vara livsomvälvande. För Anna i Brudar i svart är det inte en förälskelse utan en vän och början till frigörelsen. Denna emancipation som jag antar ska fortgå i Kuopioseriens övriga åtta (!) delar. Men jag tror jag stannar här.
”Tut tut , här kommer jag och mitt lilla trauma” kunde varit den här bokens namn. Det hade varit kul men missvisande eftersom berättelsen är större än så. Titelns ”någon” belyser att det kan vara vem som helst, du eller jag, och titeln håller vad den lovar. Rebecka Åhlund skriver om ett berättarjag som ligger nära författaren men det känns inte självcentrerat utan slår an en stark ton i mig. Troligen också i dig.
”Farmor sydde en skotskrutig klänning till mig, med ett vitt förkläde med engelska spetsar, jag var Madicken. Nu är jag Madickens mamma. Jag måste ligga still i mörka rum, alltid trött, alltid i behov av vila fast jag inte gjort något.”
Äpplet faller inte långt från päronträdet. Först var hon medberoende, sen blev hon själv beroende, sen blev hon nykter. I korta avsnitt reflekterar hon uppriktigt över livet som missbruksperson, nykter alkoholist, mamma och dotter till en missbrukande pappa som tog livet av sig.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” Leo Tolstojs bevingade ord träffar lika rätt idag som på 1800-talet. Inifrån den olyckliga familjen ser andra lyckliga och vanliga ut.
”Vi såg vanliga ut i dem [kläderna], nästan rika. Vad menade jag med vanliga? Åka till fjällen, åka till stugan. Fika två gånger om dagen, kanelbullar som en deltidsarbetande mamma bakat, ingen åt upp alla bullar på en gång. Apelsinjuice till frukost, sedan stod paketet bara där i deras kylskåp, ingen drack upp hela paketet på en gång. Äta middag tillsammans hela familjen, en bil som inte skrapade när pappan växlade. En pappa som inte var död.”
Rebeckas pappa var lärare, en som lät sitt ansikte lysa över eleverna och över Rebecka, när han var på det humöret. Han kunde också vara ”sådan”, det vill säga full. Jag funderar på om det alltid är sämre att bli sedd men också svedd av en förälder. Det finns människor vars pappa aldrig lyser. Det känns som att kulturen ofta handlar om ambivalenta människor som gör fantastiska och hemska saker, och mer sällan om passiva figurer som varken skäller eller älskar. Jag önskar boktips med passiva och slätstrukna huvudkaraktärer!
”Det var som om du var i ett annat land när du var sådär. Jag vet nu att till det landet reser man inte av fri vilja, men det är sin fria vilja man måste använda för att packa ihop och försöka ta sig därifrån.”
Det här är en överläggning (roman skulle jag inte vilja kalla det) om död, saknad och depression, men här finns också tomaterna, som bidrar med hopp om liv och framtid. Att odla är en praktisk, jordnära aktivitet som sysselsätter i nuet. Rebecka gör mig uppmärksam på att vattna tomaterna, att fylla kaffebryggaren, att koka mensoppen och bettskenan (inte i samma kastrull) inte bara är tradiga vardagsbestyr utan också morgondagens förberedelser som vittnar om tron på en framtid. För en missbruksperson finns inget så skrämmande som frihet. Hemarbete utgör en begränsande ram, något som förankrar henne i nuet. Hennes pappa är död och hör till livet som varit. Men han (minnet av honom) smyger sig in och låtsas vara nu, han finns på något sätt också i ett presens. Rebeckas bok är en bro som förbinder då- och framtid. På den går jag tryggt med en känsla av helhet, jag tar ett hoppsasteg när epifanin kräver det. Jag litar på att bron håller, Rebecka vill inte störta sin läsare ner i klyftan där trollet bor.
Uppslaget 108-109 måste jag till och med gråta en skvätt. Hon har fina minnen av sin pappa, de leker med hans gamla tågbana, hon kör sönder tåget men han blir inte arg. Han hämtar plåster när hon skrapar sig. Åååh vad det är rörande! Jag har en känslomässig upphängning på fäder som bryr sig om sina barn.
Jag får nog börja med att be mina tappra bokcirkelmedlemmar om ursäkt; förlåt. Jag förstår nu efter att ha blivit undervisad av Mäster Bokcirkel att man bör avvakta med omdömet. Det är ju egentligen självklart att efterföljande diskussionsutrymme minskar om en börjar med att skrika ut sina hyllningar eller aversioner.
Men tro nu inte att Lena Kjersén Edman har en mästrande ton i denna inspirationskälla till bok. Nej nej, tvärtom. Här bjuder hon in oss i bokcirklarnas hjärtliga värld med öppna armar, glädje och smittande entusiasm. Jag kan inte komma på någon som älskar litteratur och förmedlar det på ett bättre sätt än MB.
”Endast litteraturen förmår ge oss tillträde till en annan människas innersta, förstå hennes motiv, dela hennes känslor, leva hennes öde.” /Olga Tokarczuk
Trots sin gedigna livserfarenhet är hon med mina mått mätt högst modern i sina boktips, tankesätt och kommunikationsmedel. Hon föraktar verkligen inte bokcirklar på internet. Hon serverar läsaren de finaste russin som hon omsorgsfullt plockat ur kakan. Det är förträffliga russin. Jag har inte lust att återupprepa alla fantastiska boktips som föreslås, ni får läsa boken själva eller börja följa Lena på facebook. Kulturförkovran och vardagsglädje utlovas! För egen del lägger jag till Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis, En förlorad värld av Evelyn Waugh samt De små tingens gud av Arundhati Roy på läslistan.
Lena hänvisar dessutom till ett annat pennskaft jag ”känner”; bokbloggare Linda Odén. Linda var min första bokkontakt och läsförebild på internet. Mamma är min första i livet. ❤️
”Jag är rädd för människor som skryter med att de inte har tid att läsa skönlitteratur. För alla som inte förstått att vi behöver avsätta tid för att öva oss på att vara människor. För det är just det som läsandets konst innebär.” /Stina Oscarson
Jag har påbörjat den sjudelade västerbottenpajen om när ”Öfvre Norrland” får järnväg. Men så långt kommer vi inte i den här första delen som utspelar sig i slutet av 1800-talet, i byn Lillvattnet. Där bor huvudpersonen Didrik Mårtensson som tillsammans med byns karlar deltar i det hårda arbetet med utdikning, för att nya vägar ska kunna byggas. Didrik är tvåspråkig och kan – till skillnad från många andra – läsa på rikssvenska i Skjellet-avisen och vet därför att ”från det verkliga Schwärje sändas helt visst anrop till Kronans alla socknar och undersåtar”. Det gäller järnvägen som han vill vill leda till byn för att öppna portarna till resten av Sverige.
Sara Lidman (1923-2004) behöver knappast någon närmare presentation. Jag har dock undrat varför jag sällan sett hennes namn i olika bokforum, till skillnad från exempelvis Moa Martinsons, Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman eller hennes efterföljande Nina Wähä och Karin Smirnoff. Nu vet jag.
Jag älskar västerbottenpaj men den här är.. seg. Din tjänare hör är en fragmentarisk essäroman. Dialekten och de många olika karaktärerna gör den svårläst. Lidman växlar hej vilt mellan olika berättarperspektiv, ämnen, dialekter och språkbruk. Jag får kämpa för att hålla fokus och somnar gång på gång ifrån boken. Lidmans språkskatt är ganska svårsmält. Men jag hittar ordlistan längst bak och vänjer mig sakteligen vid skjelletmålet. Jag tycker det är en rörig men samtidigt smått fantastisk berättelse med ett gripande tema.
Sara Lidman talar från det perifera Sverige via Didrik som för en kamp mot centralmakten. Därför måste hon åtminstone delvis använda det västerbottniska folkmålet. De två språken är en dikotomi som förstärker andra motstående värden i romanen som stad/glesbygd, ord/jord, civilisation/bondesamhälle, världsman/inskränkt, rik/fattig, rikssvensk/västerbottning. Sverige kan likställas med en kolonialmakt som förtrycker och exploaterar Västerbottens mark och människor.
Titeln belyser Didriks önskan att kunna svara när centralmakten talar, han tycker att de ska ”taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”
Det här är således en bok om klass, makt, språk, historia, religion, kultur och fördomar i Sverige. De kvinnliga karaktärerna är lika tuffa som jag tänker mig författaren själv. Men inte slipper de undan frozen fright för det.
”Det gick inte att behålla både granens språk och skolans språk, utan jag fick lov att ta ett.”
Jag är inte speciellt sugen på nästa bok. Men jag är nyfiken på flera av karaktärerna: grävmaskinen Spadar-Abdon som arbetar fyra gånger så snabbt som sina kollegor. Den alkoholiserade doktor Ström kan tala om orättvisor men gör det med ord som inte Didrik förstår. ”Rikssvensken” Holmgren som visar sig vara lika grisig som andra män i byn och så Didrik och hans kärlek Anna-Stava.
”Hur annorlunda han tänkt sig de finas liv; att de som aldrig behövde dika eller mocka gödsel skulle ha en kroppslig stolthet – föra sig ädelt och hava ett i allo höviskt skick.”
Jag är skeptisk till självbiografier. Jag tycker förstås att var och en har rätt att skriva om sig själv (helst i mogen ålder och med humor), men självömkan och frånvaro av självinsikt retar mig. Tydligen vill jag läsa om Elliot Page uppväxt och liv som skådespelare och transperson, eftersom jag valt boken, men irriterar halvt ihjäl mig på det enahanda självcentrerade perspektivet. Berättelsen är olidlig och språket är ännu värre, jag drunknar i klyschor och löjliga metaforer, enkla svar och slutledningar.
Elliot, Ellen – som hen hette tidigare – menar att nästan allt i omgivningen som händer och sker är riktat mot hen. Det är som att hen inte fattar att hen, liksom alla vi andra, är en enkel jävla människa, varken mer eller mindre. En människa som i första hand behöver luft, mat, sömn, bostad, närhet, motion, en grupp att tillhöra, trygghet. Hen har en sådan vid terass på högsta steget i behovstrappan att hen saknar sikt neråt. Att ha en god självkänsla är inte alla förunnat, snacket om att man ska älska sig själv är bara att glömma. Ingen sund människa älskar sin spegelbild eller sin kropp, sina tankar och beteenden hela tiden. Acceptera sig själv är däremot något rimligt alla borde sträva efter. Känslor av utanförskap och självtvivel drabbar alla. Motgångar är en del av livet så att säga.
Elliot Page är en av de lyckligt lottade som är frisk, vit, rik, talangfull och vacker. Men är hen nöjd, tror ni? Nej nej, inte med något.
Som barn vill hen helst leka själv, det beror på omgivningen. Styvmamman mobbar och fryser ut hen. Styvsyskonen är hårdhänta och elaka. När hens mamma inte vill att hen ska umgås med knarkare tar hen det personligt helt renons på att det är en mammas jobb. Hens pappa har aldrig slagits men däremot vid ett tillfälle i panik kastat ur sig: ”jag ska slå dig” eller liknande, när det kom fram att Elliot i flera år brevväxlat med en sjuk stalker. Hen mobbas i skolan och trakasseras på arbetsplatser. Blir kallad bög och flata, vilket gör hen ledsen. Hen är djupt besviken på sin mamma som inte vill prata om sexuella preferenser. Hen känner sig sviken när en vän kallar hen gullig och när någon säger att hen är trans. Hen mår dåligt av att se sig själv i spegeln men ska vara en stjärna i Hollywood, har hen tänkt sig. Ingen människa tycks klara av att hantera stjärnstatus, framförallt inte världens otacksammaste och känsligaste ensambarn Elliot Page.
Hen är orolig för att det låter futtigt när hen förklarar sina sorger. Det gör det.
Elliot Page är 36 år och kan fortfarande inte sätta sig in i någon annans situation eller känslor. Jag tycker att det är hög tid att sluta tycka synd om sig själv, komma ut ur tonårsbubblan, sluta skylla på sina föräldrar och inse att de också bara är människor, med fel och brister. Aneroxi, självskadebeteende, missbruk och narcissism är symptom – på dysmorfofobi, enligt hen – på en bortskämd människa i en kapitalistisk överflödsvärld menar jag.
För nu ska jag inte göra samma misstag som Elliot Page och med tunnelseende döma ut den här boken på individuella grunder – dessa memoarer hade kunnat utgöra en utmärkt allegori för den nutida medelklassens trop om den inte varit dåligt skriven och ointressant berättad. I vår uppochnervända värld är klassperspektivet helt bortglömt, likaså de grundläggande behoven som sammanblandas med begär. Fokus ligger på olika stadier av självförverkligande, alla individer ska ha rätt till allt, kosta vad det kosta vill. I vår tid är det en grej att åka iväg på retreat där man uppställda i ring hyser tacksamhet för moder jord men tacksamheten är glömd innan man ens klivit på flyget hem. I bortskämdhetens tidevarv är en duktig människa en som Elliot Page och mår också därefter.
Den här novellsamlingen från 2009 lockar mig redan med sina första rader, gång på gång. Jag älskar inte noveller just för att man ska börja och komma in i, igen och igen, men när Jonas Karlsson skriver glider jag in, lätt och ledigt och vips är novellen slut. Hans prosa är enkel och avspänd, men alls icke banal. Den perfekte vännen är rolig och skön läsning att rekommendera till den som lästrött eller svårmotiverad.
Karlsson tycks ha en försmak för komiska och absurda märkligheter som tar avstamp i mänskligt beteende. Det blir tydligt hur lika människor ändå är och hur de flesta av oss är överens om hur man beter sig. Våra normer – både medvetna och omedvetna – synliggörs effektfullt när de överskrids. Författaren allierar sig med – utan att hjälteförklara – sina udda karaktärer. Knepiga situationer uppstår, exempelvis när någon missar att korrigera ett missförstånd initialt och sen känns det för sent och det blir obekvämt med snöbollseffekt.
En av mina favoritböcker är Lugnet av Tomas Bannerhed. Jag älskar att läsa om den tragiska, märkliga och obehagliga Urban. I Karlsons novell Rummet får jag till min stora glädje möta Urbans tvillingkaraktär i Björn. Här intar författaren ett vågat perspektiv som jag uppskattar. Björn upplever sig och blir delvis ifrågasatt/mobbad på grund av sitt underliga beteende. Osämjan som uppstår beror alltså inte bara på gruppmentalitet och elaka människor, som så ofta i berättelser. Karlsson är fenomenal när han gestaltar, han utelämnar överflödiga adjektiv och låter läsaren stå för de moraliska slutsatserna.
Undrar om inte karaktären Björn kommit till i sviterna efter missen med 69 och 96. Jag tänker mig att Karlsson funderat en del på vad det var för en person som kom på felet och larmade. Kanske var det en som Björn..
Förutom Rummet är Den perfekte vännen och Marcus mina favoriter. Karlsson visar att han är bevandrad i psykologi, feminism och skrivandets hantverk, förstås.
Satansverserna är en högst lämplig titel på dessa satans verser. Denna enorma ordmassa som mer än något annat liknar ett babbligt mischmasch varvat med ofokuserat kackel. Ingen viktig andemening i världen kan rädda den här läsupplevelsen från att krascha. Salman Rushdies maximalistiska stil som av somliga säkert uppfattas som fantasifull, fartfylld och humoristisk för mina tankar till en hysterisk Houellebecq utan redaktör.
Det har gått mer än 35 år sedan Satansverserna publicerades och Irans andlige ledare uttalade en fatwa över författaren. Den gäller uppenbarligen fortfarande för 2022 knivhöggs Salman Rushdie med allvarliga skador som följd. Flera översättare och förläggare som arbetat med boken attackerades under 90-talet, en dog.
”Man måste inte vara ängel för att vara oskyldig, om man inte är svart förstås.”
Satansverserna är en mångfasetterad roman som lämnar stort utrymme för läsarens tolkningar. Jag uppfattar romanen som en samhällskritisk satir som bland parodierar profeten Muhammed (i Rushdies bok är han en bedragare vid namn Mahound). Med hjälp av humor och magisk realism angriper han också det engelska samhället, gudstro generellt, rasism, kolonialism, imperialism, konservativa världen, mänskliga beteenden och normer.
”Bli inte smutsig som de där engelsmännen […] De torkar sig i stjärten med papper bara och de badar i varandras smutsiga badvatten.”
Två skådespelare överlever en terrorattack och blir till representanter för det goda och det onda. Det är intressant. Poängerna i Satansverserna är många och bra och då missar jag säkert ändå hälften. Förkunskaper är önskvärda. De litterära referenserna duggar tätt vilket är kul. Rushdie kan skriva övertygande om både rasism och rättroende muslimer. Han är själv ateist, invandrare, uppväxt i ett muslimsk hem. Men jag har väldigt svårt att ta honom på allvar då han är gift (för femte gången) med en kvinna nästan trettio år yngre än han själv. Jag gillar inte magisk realism, jag känner ingenting för hans karaktärer och jag uppskattar inte hans humor. Hans ordfyrverkeri är för grällt och smäller för högt.
Ingen seriös författare gör sig skyldig till hets mot folkgrupp. I Rushdieaffären är det den iranska regimen och våldsverkare som felat i försök att inskränka yttrandefriheten. Lagen om hets mot folkgrupp överträds däremot, menar jag, när Paludan med flera bränner koraner med syfte att sprida uttryck för missaktning. Men det är ju något helt annat än att skapa litteratur.
1996 års Nobelpristagare visar sig vara litteraturvärldens diva. Här visar hon sin bitchiga sida som är oväntat elak och väldigt rolig. En sorts poesi för oss som gillar Succession. Jag ser Kishti Tomita i Idol-juryn framför mig, fast som belletrist.
Poeten Wisława Szymborska (1923-2012) medverkade som kolumnist i en polsk tidskrift med råd och avstyrkan till författare in spe. I Litterär post finns underhållande och giftiga sarkasmer sida vid sida med verkligt matnyttiga råd till de som önskar tillträda parnassen. Den är på fjuttiga 64 sidor, det är synd. Jag hade gärna läst mer om hur hon raljerar över amatörpoeter med hybris som skriver om våren. Eller ännu värre Våren. Hon hittar faktiska fel i de insända texterna (”Linné var inte romare utan svensk”) och förklarar skillnaden mellan prosa och poesi. Szymborska menar att god litteratur bör komma ur upplevda erfarenheter och ta avstamp i förmågan att iaktta. Om man inte kan hoppa ur sitt eget skinn, kan man inte skriva.
”’Min pojkvän hävdar att jag är för vacker för att skriva bra dikter. Vad anser ni om dessa jag skickat?’ – Vi anser att du verkligen är en mycket vacker flicka.”
”Det är absolut nödvändigt att byta penna. Den som du skriver med gör massor med fel. Troligtvis utländsk.”
”Allt i den här världen slits av varaktig användning, utom grammatiska regler. Använd dem oftare – de räcker för alla.”
Ett gott råd till författare som jag skriver under på, är att undvika överdrifter: ”I din berättelse händer det saker av till synes apokalyptiska mått: någon knäcker ett handtag, trots att man borde säga att han helt enkelt tryckte handtaget hårt. Tåget rasar fram som en ”galning” – är det katastrof på gång? Inte alls, får vi snart veta, tåget kom fram till stationer och dessutom med försening. Vinden blåser hätskt, någon upplever ett ”helvete”, flickan på stationen står som ”smärtans staty” och för att det skulle bli ännu värre är denna staty ”träffad av blixten”. Medan det snart visar sig att alla lever vidare, går, bildar familj och i själva verket hade ingenting hänt.”
”Även om leda måste man skriva på ett intressant sätt. Detta är litteraturens järnlag som ingen -ism kan fälla. Du borde börja skriva dagbok – vilket vi också rekommenderar alla författaraspiranter. Du kommer att bli övertygad om hur många saker som händer under en till synes händelselös dag. Om det visar sig, att du inte kan se någonting värt intresse, inga observationer, reflektioner, upplevelser – blir slutsatsen bara en: du har inga kvalifikationer att bli författare.”
”Kvinnan som kämpar för att förbli en hel och full människa och kunna älska utifrån sin helhet istället för utifrån sin ofullständighet kan förefalla hård.” /Germaine Greer
Det här är Agneta Klingspors (1946-2022) pikanta debutbok som tillsammans med annan explicit och självutlämnande litteratur författad av kvinnor på sjuttiotalet stämplades som kontroversiell ”bekännelselitteratur”. Inte skära bara rispa är dagboksanteckningar från tiden då Agneta är mellan 16-30 år. Vi följer en ung kvinnas utveckling och jakt på jaget och friheten i kombination med kärlek, sex och många män. Författaren tycks influerad av Anaïs Nin och Erica Jong, hon går med i bräschen för att göra det privata politiskt..
”När preludierna är över och jag är ensam med en man i flera dagar, inser jag på allvar hur lite frigjord jag är. Min naturliga impuls är att fjäska. Allt mitt högljudda uppror är bara en reaktion på min djupa underdånighet.” /Erica Jong
Precis som Erika Jongs bok Rädd att flyga handlar om mer än knapplösa knull, gör Klingspors feministiska klassiker. Agneta är en protagonist som bjuder motstånd, hon känns väldigt ung och jobbig. Hon ”vill livet hett intensivt, ett blixtrande nu, inget gråhet.” Den unga Nina skymtar fram där i texten emellanåt vilket gör att jag känner mig närmast övermogen när jag läser. I början sympatiserar jag främst med Agnetas föräldrar. Dagboksjagets inte sällan irriterande tankar och reaktioner över sig själv och omgivningen är ändå intressanta då de utspelar sig i den ”vackra världen”. Det var en spännande tid präglad av politisk hoppfullhet, andra vågens feminism och sexpositivism som motvikt till ett tungt patriarkat. Agneta försöker hitta en framkomlig väg utan att passera kärnfamilj, monogami, mellanlägen, integritet, moderskap. Hon vill absolut inte gå i sina föräldrars fotspår, men hon vill säkert fortsätta vara medelklass.
”Jag har så många skiftande ansikten att jag inte vet vilket av dem som är jag. När jag är ett av dem börjar jag längta efter det andra ansiktet och tror att just det ansiktet är det rätta. Så pendlar jag. Jag väntar på en människa med vilken jag kan vara alla jagen. Det är något som kvävs, något som får offras i personligheten i ett förhållande.”
Hon söker en samlad och autentisk identitet bortom den manliga blicken samtidigt som hon hemskt gärna vill vilja ha sex med män jämt. Det fungerar inte så bra, bland annat på grund av känslor, ofrihet och oro för graviditet. Hon tänker på självmord, idkar hybris och självhat om vartannat, tar sig själv på väldigt stort allvar. Framstår som otålig, narcissistisk, extrovert, drömmande, dramatisk och sensationslysten. Hon verkar närmast överladdad på livet. Mot slutet mognar hon så smått, det är skönt.
”Vad gör jag av mitt liv? Lever jag mitt liv eller är det den bild jag skapat av mig som lever?”
”Jag känner leda när jag möter människor som inte vidrör sitt innersta och därmed inte vågar röra andra. Bara umgås, inte röra. Jag vill röra. Jag vill vidröras.”
Det är ljuvligt att vara i en tid före digitalisering, klimathot, globaliseringens och kapitalismens topp. Men det här med fri kärlek, flersamhet och idén om att män och kvinnor har samma förutsättningar gällande sex, det tror jag inte på. Säkerligen har den här boken gjort mången kvinna gott, inte minst genom att få folk att börja prata om det privata, nu är den fin som ett tidsdokument.
”Min granne Lynda och jag talar om kärlek. Jag berättar att jag ofta hamnar i rollen av terapeut, frigörande kraften för en man som är känslomedveten. En sorts medveten moder, som ska uppfostra mannen till en medveten människa. Samtidigt som jag själv inte får något tillbaka. Hon berättar om exakt samma erfarenhet och hon har träffat många kvinnor som känner samma sak.”
Här har ni Boken med stort B. Mästerverket, den slutgiltiga romanen rent av? Som ett fönster mot världen, trumfkortet på hand, som försätter kungen i schack matt. Som utgör en katedral och en arena, en himlakropp, en flammande appell som manar till passionerad konflikt. Som knuffar omkull läsaren och avfärdar motargumenten innan de uppstått. Mohamed Mbougar Sarrs chef‑d’oeuvre som har (nästan) allt; intelligensen, språket, temat, formen, originaliteten, vändningarna, spänningen, psykologin, allvaret och lättsamheten. Som är kritisk och politisk utan att vara uttalat kritisk eller politisk. Som är lika delar Afrika och Europa, kärlek och hat, rik och fattig, natur och kultur, vit och svart, krig och fred, nutid och historia. En stor bok, som handlar om.. ehh ingenting:
”Försök aldrig berätta vad en stor bok handlar om. Men om du gör det finns bara ett svar: ingenting. En stor bok handlar enbart om ingenting, och ändå finns allt där. Gå aldrig mer i fällan att berätta vad en bok handlar om när du känner att den är stor. Den fällan gillras av den förhärskande åsikten. Folk vill att en bok ska handla om någonting. Sanningen, Diégane, är att bara en medelmåttig eller dålig bok handlar om något. En stor bok har inget tema och handlar inte om någonting, den försöker bara berätta eller upptäcka någonting, men bara det är allt, och detta någonting är också allt.”
Sarr må vara en ”hapax – en av de himlakroppar som bara dyker upp en enda gång på den litterära himlen”, men jag måste våga mig på att trotsa honom. Fördolt är minnet av människan handlar om två senegalesiska författare som bor och utbildar sig i Frankrike (som Sarr själv). Den ena är ung, heter Diégane och han letar efter den andra – Elimane. Den sistnämnde är baserad på författaren Yambo Ouologuem (1940-2017) som blev utsatt för rasism och anklagad för plagiat av det franska litterära etablissemanget. Det här är verkligen en bok om allt (och alltså ingenting); kärlek, sökande, bildning, utveckling, rasism, kolonialism, litteratur, plagiat, verk och person. Författaren behärskar filosofi, politik, psykologi, historia, feminism med mera. När Sarr beskriver det lockande väst, associerar jag till patriarkatet och SCUM-manifestets Daddy’s girls, (kvinnor som går mäns ärenden).
”..kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också – det är det mest djävulska resultatet – en önskan att bli det som har förstört dem.”
Var och en måste dock läsa själv, ge sig in i labyrinten för att uppleva hur det är på insidan, delta i kurragömmaleken med Sarr, och sen hitta sin egen väg ut. Det är ljust där inne, jag skrattar en hel del (”Den där afrikanen har läst allt, verkligen allt, från Homeros till Baudelaire.” Från Grekland ända till Frankrike wow!) Och kliar mig i huvudet. Texten tycks vrida sig runt sig själv. Läsaren snurrar som i ett kalejdoskop, varv efter varv. Jag hade ett sjå att hålla reda på berättarnivåerna. Fördolt är minnet av människan är en intelligent och intellektuell, teknisk perfekt roman, rättvist belönad med Goncourtpriset 2021. Kanske ändå lite för intrikat, tror Duras hade kallat den manlig. Fördolda är nämligen också mina känslor för karaktärerna. Men nog är jag engagerad ändå, upprymd.
”Jag slår vad om att du är författare. Eller författarlärling. Bli inte förvånad: jag har lärt mig känna igen människor av ditt slag vid första ögonkastet. De betraktar saker och ting som om de inom sig dolde en djup hemlighet. De betraktar en kvinnas kön som om det innehöll lösningen till deras egen gåta. De estetiserar. Men en fitta är bara en fitta. Ni borde inte sväva ut och förfalla till lyrik och mystik när ni låter blickarna drunkna där. Man kan inte uppleva ögonblicket och samtidigt beskriva de. […] Författarna, och jag har känt många, har alltid varit mina mest mediokra älskare. Vet du varför? För när de älskar tänker de redan på scenen som upplevelsen ska generera. Deras smekningar blir värdelösa därför att de fantiserar om vad de kan eller ska göra av dem, alla deras stötar försvagas av fraser. När jag pratar med dem under kärleksakten hör jag nästan deras ’mumlade hon’.”
”..eftersom kvinnor ofta är intelligentare än män skulle män som vill förföra vinna på att framstå som obetydliga i stället för att göra sig tillåtlöjen i sina ansträngningar att briljera.”
Jag är mäkta imponerad av hantverket. Att han i den litterära inkontinens tid (då ingen verkar kunna låta bli att skriva) lyckas få fram något så särpräglat och personligt. Mohamed Mbougar Sarr ÄR litteratur. Han skriver också något i stil med att litteraturen kan nog inte rädda världen men däremot förhindra att man flyr den. Det är mycket som är häpnadsväckan med Fördolt är minnet av människan, men mest häpnadsväckande är nog ändå hur Sarr tycks kunna se in i framtiden gällande mottagandet av boken. Den som inte tycker någon någonsin ska använda n-ordet får kanske läsa något annat. Med polemiska assegajer attackerar Sarr sina rasistiska kritiker innan de ens har läst boken. Det är så smart och KUL också. Här läser jag den mest pretentiösa sexscen (sidan 356).
”..att man har ett sår betyder inte att man måste skriva om det. Det betyder inte ens att man drömmer om att skriva om det. Än mindre att man kan skriva om det. Är tiden en mördare? Ja, Den dödar illusionen om att våra sår är unika. Det är de inte. Inget sår är unikt. Ingenting mänskligt är unikt. Allt blir fasansfullt allmängiltigt med tiden. Det uppstår ett dödläge: men det är i det dödläget som litteraturen kan uppstå.”
”Men ingen förblir densamme. Är det ens önskvärt? Att man skulle kunna förbli sig själv evigt trogen är inte bara en chimär, det är en blindhet som livet sätter sig över: livet med sina oförutsägbara förändringar, sin ovisshet och oanade tillfälligheter som ibland pulvriserar värderingar och principer som man ansett och utgivit för orubbliga. Ibland får jag höra att man ska vara trogen det barn man en gång var. Det är en både fåfäng och skadlig strävan. Det är ett råd jag aldrig skulle ge. Blicken som barnet ger den vuxne person man har blivit är alltid besviken eller skoningslös, även om man har förverkligat sin dröm. Det betyder inte att den vuxne per automatik är utdömd som ett fuskverk. Bara att ingenting någonsin kan motsvara barndomens ideal eller starka naiva drömmar. Att bli vuxen innebär alltid att man är trolös mot sitt unga jag. Men det hör också till barndomens skönhet: den är till för att svikas och ur det sveket uppstår nostalgin, den enda känsla som kanske, då vi närmar oss slutet, ger oss möjlighet att åter bli rena och oförstörda som i barndomen.”
Det här är boken. Inte bara att läsa utan att äga. Den måste läsas, och läsas om. Ni vet den där frågan om vilken bok man skulle ta med till en öde ö, det här är den boken.
Senaste kommentarer