Fyra pjäser av Jon Fosse

Frid vare med mig när jag åter träder in i Fosse-land, en transcendental dimension där kärnan utgörs av det osägbara och resten av frukten är undertext. Här reduceras språk och bilder, tid och rum, liv och död ner till enkla ord om människans existentiella famlande i ett utvidgat nu. Formen är minimalistisk närapå banal, vilsenheten är stor och humanistisk. Årets Nobelpristagare skildrar vanmakt, osäkerhet, sorg och rädsla med talande tystnad. Här finns stimulerande spelrum för tolkningar och identifikation. Hans suggestioner hypnotiserar mig, hjärnan går i spinn. Det är för sin poetiska dramatik han är mest känd. Den har kallats ”postdramatisk”, istället för en linjär berättelse ligger fokus på utforskningar av tillstånd, relationer och existentiella frågor. De här fyra pjäserna går i samma ordknappa, upprepande, sökande stil som prosan.

Flicka i gul regnjacka (2010)
Tre kvinnor och tre män – Den ensamma, Den första och Den andra kvinnan, Den ensamma, Den första och Den andra mannen – möts i skärningspunkten mellan ett retrospektivt tillbakablickande och det pågående, ständigt flyende nuet. Kanske är det bara en kvinna och en man och dess olika livsstadier. De talar med sig själva, med varandra och förbi varandra. De är osäkra, rädda och komiskt svartsjuka. De återkommer till bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon är minnet av barndomen, det osäkra lilla barn vi alla en gång varit och har kvar inom oss. Eller är hon metafor för själen, alltid ensam, vilsen och bortkommen, i lysande gul jacka som skyddar mot regn (och annat?). Det handlar om vänskap och kärlek. De förstår inte varför människor gör som de gör, varför de går och lämnar varandra när de vet att det inte är bra att vara ensam.

”ANDRA KVINNAN
Han bara gick

FÖRSTA KVINNAN
Han bara gick ifrån mig

ANDRA KVINNAN
Men hur visste han
vart han skulle gå

FÖRSTA KVINNAN
Det kan väl inte jag veta

ANDRA KVINNAN
Det var ju din man”

Dessa rader är ingenting utan sin publik eller läsare. Fosses texter och pjäser blir till liv i varje människa. För mig är hon med gul regnjacka:

Dödsvariationer (2002)
Det regnar igen. Här gestaltar Fosse livets viktigaste ögonblick som aldrig tycks ta slut. Stycket inleds med Den äldre kvinnan som pratar med sig själv för att försöka förstå varför. Tvivelsutan handlar det om två föräldrar och deras dotter som begått självmord. Tiden går baklänges och därför får vi möta Dottern och hennes manliga vän som representerar döden. Han är en bedräglig vän som alltid finns där, som går men som alltid kommer tillbaka.

”DOTTERN
Och långt där borta
kom han gående mot mig
i sitt alldeles egna ljus
Lång paus. Hon och Vännen går en liten bit
ifrån varandra.
Och där inne
i den stora lysande sömnen
i mörkret där
i det lysande mörkret där
finner vi
kort paus
finner vi den stora glädjen
den stora sömnens glädje”

Det här lysande mörkret har jag skrivit om förut och hur Fosse får rum och tid att upplösas. Dialogen går liksom tanken på det smärtsamma i cirklar. Man är samma person i livets olika åldrar, men ändå inte. Här möter vi föräldrarna före och efter dotterns självmord. Att levande och döda får mötas på det här sättet är både sorgligt och hoppingivande. Den som ändå hade tron på en slags gränslös existens.

Jag är vinden (2008)
Självmordstemat fortgår. Nu är det Den ena och Den andra som har en dialog. Ålder och kön är obestämda faktorer. Den ena är i fokus för samtalet, Den andra speglar mest. Den ena är borta med vinden och finns inte längre. Den ena kan inte vara ensam men kan inte heller vara där de andra är. De är ombord på en båt och när de ska ankra upp vid en holme är det Den andra som trotsar sin rädsla och hoppar, halkar, ramlar och slår sig när hen ska ta sig i land. Det gör ont, men det går som Lena Philipsson sjöng. Men det är bara Den andra som tar sig i land. Den ena stannar i båten och vill supa. När de är fulla blir de lättare. Den andra frågar vad Den ena menade när hen sa att hen kände sig tung som en sten.

”DEN ENA
Det är bara ord
Det är bara sånt man säger
Jag menade ingenting
Jag sa bara något

DEN ANDRA
Bara något du sa

DEN ENA
Ja
ganska kort paus
ja det är bara ord

DEN ANDRA
Sten
Ordet sten

DEN ENA
Det är bara sånt man säger

DEN ANDRA
Ja
ganska kort paus
ja
ganska kort paus
ja det finns inte
ganska kort paus
man försöker att säga hur något är
genom att säga något annat

DEN ANDRA
Därför att man inte kan säga
hur det verkligen är”

Båten går på öppet hav, genom klart väder, dimma och stormar på sin väg över till andra sidan. Den ena styr, växlar mellan att njuta av det vackra havet och ge efter för tyngden, kasta sig över bord och sjunka till botten som en sten. Denna tvingande längtan efter och rädsla inför döden får aldrig någon förklaring. Den ena är för tung och havet för lätt. Om Den ena är representant för Jaget, skulle Den andra kunna vara ett slags logiskt Överjag. Klok nog att tacka nej till ytterligare en sup och som har respekt för havet men å andra sidan inte uppskattar dess skönhet. Den enas problem skulle kunna vara att han inte erkänner sin rädsla. För att kunna leva måste man nog nå någon slags balans mellan känslor och logik.

Vinter (2000)
Nu börjar han svära plötsligt. Det gör han via en rejält påverkad kvinna, kanske i prostitution. Hon sitter och svajar på en parkbänk när hon möter en man som ligger i skilsmässa. De blir kära och kraften i den känslan får tankarna på det inre barnet, självmord och livsresan att vila för en stund. Men, tro nu inte att det är någon lycklig eller enkel kärlekshistoria. Här är det snarare vinter både inom- och utombords.

I första akten är det kvinnan som är drivande och söker kontakt med mannen. Det är synd om honom för att han jobbar på kontor. Han tar kvinnan i handen och när andra akten börjar är hon i sängen på hans hotellrum. Han är ute och köper nya kläder åt henne och under tiden ringer hans fru till hotellet. Frun är vacker och de har två barn tillsammans. Kvinnan hamnar i tacksamhetsskuld och projicerar sitt självhat på receptionisten.

”KVINNAN
poserar lite
Jag är vacker
nu
eller hur
Hon ler mot honom, pressar fram brösten,
telefonen ringer, han låter den vara ringa..”

I tredje akten förstår vi att kvinnan uteblivit från ett planerat möte med mannen. Hon har blivit rädd. Mannen har tvärtom blivit modig, sagt upp sig från sitt jobb och lämnat sin fru. Kvinnan tar hans utsträckta hand. I fjärde och sista akten är vi åter i dubbelsängen. Och där lämnar vi dem omslingrade, drömmande om att resa bort tillsammans.

Den här sista tyckte jag inte alls lika mycket om, upplever den som misogyn. De tre första rekommenderar jag varmt att läsa eller helst förstås se som teater. Men är man rädd om sitt lilla topplock kanske man hellre ska se Här och där av Magnus, Brasse och Eva. Same same but different!