Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart

Josefine Klougart är poet och kallas ibland ”Danmarks Virginia Woolf”. Jag älskar Woolf och jag förstår liknelsen, men jag fastnar inte alls för den här splittrade mosaikromanen. Det finns delar som imponerar men som helhet tråkar den ut mig.

”Barbara kan ta på sig fina kläder, men hon blir inte fin, hon blir pyntad.”

Det handlar främst om Barbara (född på åttiotalet, som jag och författaren), hennes familj och släkt. Mest är det kvinnliga erfarenheter av att vara människa, syster, dotter och mamma som undersöks. Konstigt nog hittar jag inte alls mycket som tangerar mina erfarenheter eller idéer om hur världen fungerar. Jag ser alla dessa ord och bilder som Klougart målar upp men jag kommer inte ner i undertexten. Det är medvetet splittrat och vagt, det förstår jag, men för vagt för min smak.

”Det är lätt att hänfalla åt tanken att en samling så olika idéer, scener utan yttre samband – det som inte är helgjutet utan uppenbart hopsatt av många små delar – är resultat av partikulära fallenheter, slarv och slump. […] Den helgjutna människan är att betrakta som en raritet, något som bara finns i litteraturen och som en reminiscens i folks medvetande. Den röda ankartrossen som förr skulle dras genom en karaktärs handlingar och tankar måste rullas samman och slängas i gräset.”

Ett tema som tycks intressera författaren är feminism och det faktum att vackra kvinnor använder sina kroppar för att förflytta sig i hierarkin. Barbaras mamma Sonja har arbetat som modell och barbröstad servitris och representerar på sätt och vis bimbons arketyp. Tanken är, tror jag, att Sonjas komplexa karaktär och författarens varma blick på henne ska utgöra ett försvar. Men jag tycker inte det fungerar helt eftersom författaren väljer att skriva ner feminister som ifrågasätter skönhetsideal istället för att angripa strukturer.

”Ett barn kommer aldrig att känna till den familj det föds in i, för vid sin ankomst förstör det oavsiktligt den ordning som funnits – det familjen var och som inte längre kan vara av något annat intresse än det nostalgiska. Och samtidigt kommer denna avlidna familj, som man anar den genom berättelser och fotografier och små oförklarliga drag, förbli ett mysterium för den senast anlända, den blir en skuggspels, som verkar både lockande och oroväckande, kanske för att själva insikten om att världen en gång fanns till utan en också rymmer erfarenheten av att man en dag kommer att lämna världen igen, att allt är till låns.”

Det känns som att den här ostyriga prosan som tycks vara baserad på fria associationer redan är glömd. Det enda jag tar med mig är att de använder Carmen Curlers (för att jag just nu ser serien).