Jag är en annan (Septologin #3-5) av Jon Fosse

Att äntligen få komma ur min egen immanenta värld och in i Jon Fosses transcendenta, är ljuvligt. Jag har längtat sedan jag läste Det andra namnet. Med sin flödande prosa utan punkt skapar han ett infinit epos som hela tiden tycks vidga sig. Han lyckas skriva om det svåra, det allra högsta, som rör oss alla – ateist eller ej, utan att det blir flummigt eller löjligt. Med ett mycket enkelt språk och många omtag skapar han stor konst med sin roman-fleuve.

Del tre tar vid där den andra slutade med att Asle, änkeman och målare, är på väg till Bjørgvin med sina målningar. Hans målande är ett sätt att bearbeta bilder han har i huvudet och han både vill och vill inte överlämna de färdiga verken till galleristen. Att ta avsked av målningarna är för honom att ge bort sig själv bit för bit. Under tiden som han kör på den snöbetäckta vita vägen tänker han på sin barn- och ungdomstid. Den unge Asles långa hår retar modern, han börjar röka och dricka öl, spela gitarr i ett band och umgås med Sigve. Asle flyttar hemifrån, börjar gymnasiet och träffar den andra Asle samt kärleken i Ales. Guro (Gud) är ännu inte närvarande i hans liv.

Men som vuxen får han kontakt med Guro dels via Jesusfiguren grannen Åsleik, dels är hon kvinnan som han får komma hem till på fyllan. Några av hans tavlor – alltså bit för bit av honom själv – hamnar hos Guro/Gud.

Läsaren får följa Asles tankar som i en bön. Vi förstår att den åldrade Asle är mer i sitt huvud än i den fysiska kroppen. Han tycks kunna lura sig själv och se sig själv utifrån. En människa är sina erfarenheter, hon har varit på många platser, träffat många människor, är många. Med åren fylls hennes medvetandet med minnen som pockar på mer eller mindre. Hon kan skapa berättelser som skydd för svårhanterliga minnen och det tror jag Asle gjort.

Varje del börjar med att Asle tittar på sin senaste målning föreställande ett andreaskors, och slutar med en bön. Varje del skulle kunna vara en dag vilket i så fall betyder att hela ramberättelsen utspelar sig under en vecka. Sju är ett magiskt tal. Gud skapade världen på sju dagar, världens sju underverk och så vidare.

”…själva rummet ska vara som en bild, som en bild som man kan gå in i, säger Beyer och jag tänker att det är naturligtvis den enda bilden som alla mina bilder kommer från som då fyller upp rummet […] det är en närvarande frånvaro, eller nånting frånvarande som är närvarande, i mina bilder, det är som om nånting osynligt blir synligt och att det fortfarande förblir osynligt..”

En stor del av romanens suggestion utgår från det metafysiska, en närvarande frånvaro. Det som varken förnuft eller språk räcker till för. Mäster Eckarts budskap om att man måste sluta ögonen för att kunna se, ljuset som lyser i mörkret. Det som är bortom tid och rum, där allt finns samtidigt. Hur Gud, tro, sanning och konst förhåller sig till varandra. Asle tänker på litteratur och bildkonst som samma sak. Konst (och/eller Gud) får gärna vara lika obegriplig som livet självt. ”Det är när man förstår att man inte kan förstå Gud som man förstår honom.”

En del saker är så självklara att man inte tänker på dem. Vad är det Asle inte får upp i sitt medvetande är kanske vad den andra Asle, så kallade Namnen står för. En del i Asle (den försiktiga, eftertänksamma, den som vill vara ifred, den rädda) vill inte kännas vid mörkare sidor hos sig själv och projicerar dem på den andra Asle/Namnen. Han är alkoholisten, som vågar chansa och söka sig till konstskolan utan gymnasiebetyg. Den unge ”oförstörde” Asle bor i ett rum högt upp. Sigve (missbrukare som suttit i fängelse) sammanför honom med den andre Asle som bor i en källare. Den ena Aske målar ”Stilla båt” den andra ”Båt i storm”. De sitter tillsammans och dricker på värdshuset som heter ”Sista båten”. Det är förmodligen efter att Asle hamnat full i snön och sen på sjukhus som han bestämmer sig för att sluta dricka. Den unge Asle förskjuter Namnen, men som äldre vill han ta han hand om honom (sig själv) vilket insinuerar någon slags självacceptans.

Fosse tycks med bokstäverna A och B rangordna hur alltet förhåller sig till en människa som är på många sätt, med många namn. Det verkar som att namn på A gäller de/det som står honom närmast (Andreaskors, Asle, Ales, Aga, Alida). De på B är viktiga men inte lika avgörande som galleristen Beyer, Brage, Banken, barmenbåt, Bjørgvin och Barmen.

”… och så ser jag på Brage som står där och ser på mig med sina hundögon och jag tänker att hundar de förstår så mycket, men de kan ingenting säga om det, eller de kan säga det med sina hundögon, och på det sättet liknar de den bra konsten, för den kan inte heller säga nånting, inte i egentlig mening, den kan bara säga nåt annat och tiga om det den egentligen vill säga, och på så sätt är konsten och tron och hundens tysta förstånd som en och samma sak”

Det är både en fröjd och en börda att vara i Asles medvetande. Känslor av klaustrofobi lättar varje gång han kommer tillbaka i kroppen och registrerar världen i nuet. Jag tröttnar på att vara i Asles huvud och förstår att han behövt bedöva sig, men kan inte lägga ner boken. Jag slukar texten medan obehaget växer. Han beskriver så att det blir helt klart för mig vad rädsla är, social rädsla bland annat och hur alkohol kan hjälpa. Jag blir berörd.

Namnen/den mörka Asles tjej heter Liv, hon är gravid. Kanske är det tillsammans med henne ett trauma ska ske i Asles liv som utlöser alkoholismsjukdomen. Det återstår att se i den avslutande delen. Olidligt spännande!