Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe

Åh, det är ljuvligt att vara i tiden före modernismen, i alla fall när man är en fluga på Goethes slottsvägg. Här pågår lantlig livsföring och hemliga lidelser, medan solen stiger och betvingar parkens morgondimmor. Frukten flödar över i prydliga korgar och brokig blomsterprakt är skönt fördelad i kostbara vaser. Som bina till blommorna dras kvinnorna till männen och vise versa. En mans stånd kan på den här tiden sysselsätta sin herre, utan att det har något direkt med sexualitet att skaffa. Och ”det täcka könet” betyder ”det vackra könet”, lär jag mig.

Goethe föddes 1749 in i den tyska borgerligheten. Han var bästis med sin ett år yngre syrra tills hon dog 26 är gammal. Han hade svårt att lära som barn men som läroverken ej krävde betyg för antagning kom han in och resten är historia. Goethe är en av de stora tyska författarna, en del av Sturm- und Drangrörelsen (storm och längtan) som avlöste upplysningen och inledde romantiken. Han största verk sägs vara Faust (den har jag inte läst, än). Hans debutromanen om den unge Werthers lidanden (och självmord) gjorde stort väsen av sig.

I Valfrändskap är det inte Werther utan Edvard som blir galen av kärlek. Han är gift med sin ungdomskärlek Charlotte (så hette också Werthers älskade) men nu är det hennes unga släkting Ottilie han älskar. Charlotte i sin tur finner tycke för Edvards vän kaptenen. Kärleksstormen drar genom Edvards château och möblerar om positionerna; fyrkanten blir till ett skevande parallellogram vars höjd successivt avtar för att sluta som ett platt streck.

”Sådan är nämligen kärleken beskaffad, att den tror sig ensam ha rätt och att alla andra rättigheter försvinner inför den.”

Goethe tydliggör konfliktlinjerna mellan känsla och förnuft på ett sätt som gör att romanen fortfarande är relevant. Språket är charmant och här finns gott om utrymme för läsaren att göra egna tolkningar. Författaren tycks mena att kärleken är ett sinnelag utom människans makt att påverka men viljan kan förändra situationer till exempel genom att de trängtande reser ifrån varandra. Detta väljer Charlotte och kaptenen då hon vill rädda sitt äktenskap. Edvard förmår inte välja förnuftets säkra väg, han överlämnar sig helt i passionerna grepp vilket leder till undergång.

Ordet valfrändskap är hämtat från kemin för att beteckna affinitet – dragningskraft. Goethe tillämpar naturvetenskapliga lagar på mänskliga relationer i sin roman och korsar upplysning med romantik. Så snyggt! Nog kan relationer mellan människor likna kemiska bindningar; vissa attraherar varandra, bindningar kan variera i styrka och släppa helt, ämnen kan transformeras och bli nya ämnen. Enligt naturvetenskapens lagar är det motsatser som attraherar varandra, men observera att könen för den skull inte behöver vara olika.

Störst av allt är kärleken! Som jag förstår Goethe är det inte Gud, inte moirerna som spinner vår livstråd och avgör vårt ödet, inte heller moralen rår på den, kärleken. Människan har ett förnuft och vill man leva ett långt liv bör man nog använda sig av det, om man kan. Frågan är, vill man leva intensivt och känslofyllt som Haydn eller länge som ostronet (och Goethe själv, han blev 83 år)? Står det ens människan fritt att välja eller är våra personligheter predestinerade? Äktenskapet är en institution som kommer ur och kan understödja förnuftet men det bygger samtidigt skrankor omkring människor. Vår romantiske förgrundsgestalt tycks vilja proklamera fri kärlek men straffar äktenskapsbrott mycket hårt vilket kan vara ett uttryck för samhällsnormer. Han undersöker också var gränsen för äktenskapsbrott går.

”Den som vid mogen ålder vill förverkliga önskningar och förhoppningar som han hyst i ungdomen bedrar sig alltid. Varje årtionde i en människas liv har ju sin egen lycka, sina egna förhoppningar och utsikter.”

Valfrändskap är en mestadels spännande roman om mänskliga existentiella frågor men den tappar fart och takt i mitten. Det är en tragedi med ironiska inslag. Jag gillar hur han förlöjligar överklassen och Edvard som i sin självupptagenhet avundas en tiggare. Det kommer ett barn också och därmed har Goethe skapat möjlighet att yppa idéer om föräldraskap. Barnet är förresten utseendemässigt likt de som de älskande tänkte på medan de låg med varandra. En rolig symbol för känslans maktapparat.

” – Det är bara inbilskhet av föräldrarna, svarade Edvard, när de tror att de är så nödvändiga för barnets existens. Allt som lever finner uppehälle och hjälp, och om en son efter sin fars tidiga bortgång fått en mindre lätt och gynnad ungdomstid, vinner han kanske just därigenom en snabbare utbildning för samhällslivet, genom att han tidigt inser att han måste anpassa sig efter andra, något som vi alla måste lära oss förr eller senare.”