Det finns liv här (#1) av Elise Karlsson

En ny bok av Elise Karlsson får mina förväntningars ballong att sväva högt. Linjen, Gränsen, Klass och Smuts – jag älskar dem. Men tyvärr smäller den här ballongen redan innan jag hunnit säga helium.

Det finns liv här är första delen i Rinkebysviten. Det är en kollektivroman som följer olika personer boende i den nya stadsdelen Rinkeby under 70-talet. Alla är unga, från olika kulturer och klasser. Deras liv vävas samman med vad som händer i samhället. Varje kapitel är på ungefär tre till fem sidor.

En kärleksförklaring till Rinkeby – författarens egen uppväxtort – en ljuvlig romanidé.

Prosan flyter fint, den är lättläst och diegesen går stadigt framåt. Men att dyka ner i den här undertexten är att bryta nacken. Här står allt svart på vitt, vad som är rätt och fel och vilka känslorna är. Romanens karaktärer är inte levande människor, de är förkunnare. Jag som läsare vill gärna vara medskapare men den här boken tycks inte behöva någon sådan. Det finns inget utrymme att tolka, inget att diskutera. Den är alltför grund och pedagogisk. Jag känner inget (förutom när Yeliz slår sin lillebror), lär mig inget, inget är nytt eller oväntat. De enda suggestiva inslagen är de obegripliga kursiverade avsnitten som kommer mellan varje årsskifte. Jag gissar att det är platsen som ser människorna utifrån.

Det finns liv här är en roman helt olika Karlssons tidigare som kanske kan få en bredare läsarkrets. Jag är besviken. Men det är jag det. Jag vill placera den i genren populärkultur tillsammans med exempelvis Lektioner av Franzen. Det finns tyvärr inte så värst mycket liv här.