Jag och Stormskärs Maja skälvde under Jannes ord i Vägen till Stormskäret (1972) men nu i andra boken när Maja är gift, får hon skälva ensam. Janne är stor och stark så stark, och trygg så trygg och kunnig. Han har läshuvud och är givetvis aldrig rädd. Han vet råd ur alla bekymmer. ”Det Janne säger och gör, är alltid riktigt.” Maja – som jag i första boken uppfattade som en egensinnig tänkare – blir som ung hustru och mor liten, svag och osäker, slarvig och ängslig. Om jag skälver är det på grund av irritation på Janne och hur Maja kuvar sig under honom.
Utan dörr sover de och ingen strömming får de. Till en början. Tystlåtna är de, orkar knappt tänka för allt arbete. Men till sist får de upp stålet över ingången och sen föds Maria. Tyvärr skildrar författaren inte förlossningen. Barnen föds som hedningar, först när stormen lugnar sig kan Janne föra dem över havet och till kyrkan. Det blir vinter och Maja måste gå en fyratimmarspromenad över isen för att ta sig till husförhöret, bli kyrktagen och göra sig av med orenheten som anses drabba kvinnan vid förlossning och som medför att hon inte får vidröra den mat som andra ska äta. Skammen hettar i Maja. De önskar sig en son och får flera, Janne bestämmer enväldigt vad de ska heta.
”De är okristligt att du går oren ännu efter barnsbörden. Om jag vill kan jag slå ihjäl dej på fläcken å int få någi straff för de”
Det hårda livet på det åländska skäret i slutet av 1800-talet maler ner Maja dels på grund av förlossningar och hårt arbete för överlevnad men också på grund av religiösa och misogyna dogmer. Hon får inte sätta sig barhuvad till maten. Huvudduken bör vara väl knuten, även om de är på en öde ö. Olydiga barn får örfilar och risbastu. Med havet som granne är en enda räcka av regler som Maja strängt förmanar sig själv om. Den positiva spänningen mellan paret ska nog föreställa finnas där, men jag känner den inte.
Jag tänker på hur man brukar säga att människor förr inte hade samma tid att må psykiskt dåligt på grund av allt arbete. Blomqvist går i polemik mot detta när hon framställer Maja som en hårt arbetande människa som likväl oroar sig mycket och kämpar med den psykiska hälsan. Jag är rädd för att vi idag genom att i välmening försöka hjälpa genom att diagnostisera, prata, medicinera och beskydda från det vi kallar psykisk ohälsa riskerar få motsatt effekt. Jag tror vi bör acceptera negativa tankar och känslor (att vara ledsen, sorgsen, rädd, arg, ha ångest) och se dem som lika normala som lycka, stolthet och glädje.
Säkert vill författaren skildra hur kvinnan tvingades till underkastelse, men jag saknar det motstånd som borde finnas i Maja, åtminstone inombords. Och varför har Anni Blomqvist gjort Janne till en fullkomlig karaktär utan brister? Ingen människa har bara ett ansikte.
Det finns ändå något här som roar mig och gör boken läsvärd; språket. De åländska orden gör mig uppspelt, rent av. Spillkummar och karduser, tordön och mittibettan (sittbrunnen mitt i båten tror jag), få muntur (komma till tals) och lettkokning är exempel på ord jag fastnar för. Blomqvist återkommer till pratandet som här står i motsättning till handling. Maja som inte är speciellt pratmunter kan ändå drömma om att få ”prata bort” en söndagseftermiddag. Där har vi det svart på vitt, tänker jag. Man pratar bort tid och sedan jag blev medelålders (och hamnade i kris) är jag mer mån om den tid jag har kvar. Jag har redan pratat bort hiskeliga mängder.
Jag kommer inte att läsa fortsättningen om Maja och Janne, däremot vill jag gärna se filmen.
Senaste kommentarer