Nikes bok av Agnes Lidbeck

”Enligt vetenskapen är förälskelsen en spegling av den man vill vara, i den andra. Att vi förälskar oss i den andra, på grund av den vi tror oss kunna vara med den.”

För mig förmedlar omslagsbilden samma som citatet ovan; en kvinna vill lyftas upp, sväva graciöst över marken. Barnet har ingen plats i den heterosexuella matris som paret symboliserar – annat än som betraktare.

Detta ambitiösa epos om främst kärlek och katastrofer men även om klass och vänskap, på närmare 750 sidor slukade jag i ett nafs. Agnes Lidbeck, känd för att kunna klä världen i ord, har med Nikes bok överträffat sig själv. Många ord blir det. Många extremt bra ord.

”Och livet är bara stunder och det de fylls med.”

Romanen tar sin början på 80-talet. Platsen Österlen, innan gentrifieringen, är uppenbart viktig för Lidbeck. Det märks på hur passionerat hon beskriver den. Det sker en katastrof som sprider sig som ringar på vattnet. Fler katastrofer. Men det är inte katastroferna eller de extraordinära skeendena Lidbeck grottar ner sig i, det gör hon i de allmänmänskliga hindren, känslorna och tankarna som alla kan känna igen sig i. Sista delen utspelar sig 2018.

”Så går hon igenom dagarna, genom pärlbandet av dagar, oregelbundna pärlor, falska pärlor, runda, svårgreppade pärlor som faller mellan fingrarna. / Hur beskriver man dem? Lycka är ju att sluta betrakta delarna, och hänge sig åt helheten. Men här finns ingen helhet, i henne finns inte en helhet. Enklare kanske då, att beskriva skarvarna mellan lyckans delar.”

Nikes bok innehåller ett rikt persongalleri med bara drömkaraktärer samt mor-dotter-relationer i flera upplagor och över flera generationer. Sonja; psykiskt sjuk, väldigt ung mamma som hålls på övervåningen i ett gult rum (vilket för mina tankar till Den gula tapeten). Olle; fattig tvivlande konstnär som får stånd av sin spegelbild (typ Hugo Rask). Karin; duktig hemmafru med två söner som sörjer att hon inte fick en dotter. Hon är mamma i enlighet med rådande ideal men också martyr och tyngd av att alltid göra sig nyttig, inlåst i sina vårdande roller (lik Anna i Finna sig). Janne; fiskare som tagit över sin fars företag. Tommy; byggnadsarbetare som blivit nyrik på fastigheter samt alkoholiserad. Rosmarie: mamma, religiös, arbetar utanför hemmet. Nike; född samma år som författaren, växer upp till en läsande, skrivande, iakttagande och fettföraktande person. De delar också erfarenheten av att växa upp med en konstutövande pappa och de har båda sneda tänder. Bäggedera tycks ha ”ett jäkla kärnvapen i sig” och funderar mycket på hur kvinnorollen kan förenas med yrkesrollen. Vad mer de kan tänkas dela kan man ju fundera på. Eller kanske helst låta bli. Om man kan.

”Det finns de, kvinnor och män, som gör kärleken till sitt främsta uppdrag. Men vi andra, vi som har ett intellektuellt uppdrag, eller över huvud taget ett uppdrag som sträcker sig utanför den intima sfärden, vi kan inte förvänta oss att verkligen lyckas med våra relationer.”

Det finns många fler karaktärer och som Lidbeck skriver fram dem, som hade hon erfarenhet av och full insikt i de alla. Drömkaraktärer skriver jag, men saken är den att jag tror Lidbeck kan ta sig an vilken karaktär som helst och få den intressant. De är inte alltid lätta att tycka om men de är alltid mänskliga. Vi tror vi känner dem, men sen kommer en ny karaktär och möter dem med utifrånblick vilket gör att vi får ompröva vår uppfattning, utvidga bilden, acceptera komplexiteten. Alla är lika intressanta och det är helt otroligt bra gjort. Jag tror det här är det mest realistiska jag läst om hur det är att vara mamma, kvinna och människa.

”Ömheten hon känner inför sin egen mamma, sedd genom Gustafs ögon, är hennes första vuxna känsla.”

Romanen går igenom hur samhället förändrats. Hemmafruidealet och hur det påverkade främst kvinnors situation på 80-talet och framåt. Hur synen på barn och psykologi förändras. Finanskriser och spräckt it-bubbla, sädesfält utan blåklint och vallmo plötsligt. Några längtar kanske tillbaka till en punkt som aldrig funnits?

De fejkade orgasmerna är ett ämne jag uppskattar. Likaså mannen som vill stoppa sitt åldrande och därför blir ihop med en yngre kvinna. Det handlar om att vara en skrivande person. Om hur människor har olika förklaringsmodeller till att saker och ting sker och varför, men att alla mer eller mindre också hittar förklaringen utanför sig själva. Men mest handlar det om hur människor vill ha kärlek och ge kärlek, men att det inte går att undvika att såra varandra. Eftersom allt flyter och människor och relationer förändras förlorar vi varandra till sist. Och friheten är en illusion, vi är i en rörelse som startats av någon annan och som kommer föras vidare av en tredje.

Romanen har en extradiegetisk berättare som i prolepser ger antydningar om katastroferna som komma skall. Det ger berättelsen nerv. Jag tycker Lidbecks språk är i så pass hög klass att den sortens spänningssökande är onödig. Berättaren intar ett kommenterande metaperspektiv, är verkligt allvetande och känner till karaktärernas förträngda tankar. Berättaren påverkar läsarens uppfattning genom utryck med hög modalitet. Men det finns också saker berättaren inte är säker på, många ”kanske” som lämnas för läsaren att tolka. Jag gillar kanske.

Romanen tar itu med kärlek hälld i det heterosexuella äktenskapets form. Förstås ser kärleken i praktiken olika ut, men den idealiska formen är utformad bara på ett sätt i en viss tid. För alla att förhålla sig till. Antingen försöker man tränga sig in där kosta vad det kosta vill, eller så ger man upp det och skapar sin egen version av kärlek. Lidbeck visar oss att det första är dömt att misslyckas även om miljöfaktorerna är gynnsamma. Att tillhöra den vinnande klassen, åldern eller det prioriterade könet har betydelse för utgången, men utgör sannerligen ingen garanti. Formen är i alla avseenden för trång.

Lidbecks vindlande prosa är fundamentet den här boken vilar på. Om diegesen är russinen är prosan kakan. Den är alltid välskriven, nästan alltid bra, ibland lysande men eftersom romanen är över 700 sidor blir det bitvis lite väl mycket av det goda. Ibland skymmer den sikten mellan mig och karaktärerna. Det är dem jag helst vill åt. Och jag ser enormt mycket fram emot att få träffa dem igen i nästa del i serien Hemmahamn.

Tack Norstedts!

Kommentera