Alla som vill syssla med litteratur borde läsa den här, det är skrivtips från året nobelpristagare. I tjugo korta essäer, skrivna under 90-talet, delar Jon Fosse sin bild av vad konst och text är och bör vara. Det är en sorts litteraturfilosofi.
Det är oväntat konkreta texter som handlar om och förklarar vikten av det abstrakta i ett konstverk, det som inte går att sätta ord på, det gåtfulla och oreducerbara. En bra roman måste ge det osynliga en chans att visa sig, den ska inte vara vänd mot världen, ”den ska däremot själv vara en värld”. Fosses texter är rytmiska som musik, som negativ mystik, med upprepningar av enkla meningar. Fosse förkastar förstås den banala idén att det skulle finnas ”en mening med livet”. Han är inte intresserad av ord, men de måste ju användas och när han gör det lyckas han skapa stämningar, tystnad, en yta som öppnar sig mot det inre och dit in drar han läsaren med sig.
Jag trivs väldigt bra i Fosseland och tar därför tacksam emot nyckeln till porten. Det här är en bok jag vill äga och gå tillbaka till.
..romanen är en sorts dialog med en berättare, en skrivare, en författare och en romankaraktär som alla är röster i skriften, röster som inte utsägs av en enda röst, utan av flera röster samtidigt. I talet är det bara möjligt med din röst i taget om det inte ska bli förvirring, men i romanen är det möjligt att låta flera röster tala samtidigt utan att det skapas förvirring. I och med romanen sker det alltså en förvandling från talet där det finns in röst som står för en mening, till en skrift med flera röster, detta ger romanen en helt egen röst, denna röst har jag kallat för skriftens röst.”
Kronologiskt riktigt börjar han med att berätta lite om sitt ursprung; sina förfäder och den norska puritanismen som han menar har präglat hans stil. Puritanismen lägger stor vikt vid det inre och det personliga som man kan kalla ”det inre ljuset”. Av samma skäl föredrar han enkla omslag på sina böcker tvärtemot vad den angloamerikanska kommersialismen erbjuder, ett pråligt skal. Troligen är det också från puritanismen han fått synsättet att det talade ordet egentligen är överflödigt.
”Talet kan lätt förstås som det yttre eller det världsliga, medan skriften är det inre och det personliga. Talet är socialt. Skriften är individuell.”
Fosse lär mig om de fyra olika läsarterna som motsvarar fyra meningsplan (sensus quadruplex). Det första är historia – den bokstavliga meningen. Andra nivån är allegoria – den bakomliggande, egentliga meningen. Det tredje planet heter tropologia och berör den moraliska meningen . Fosse menar att dessa tre nivåer är överrepresenterade i förhållande till den fjärde och viktigaste nivån anagogia som handlar om den högsta, mystiska meningen där man öppnar sig för det oförståeliga i litteraturen. Den oförståeliga resten är litteraturens mest värdefulla hemlighet.
Teatern, hävdar han, är människans konstform, starkast av alla konstformer när den är som bäst. Och därifrån kommer det ungerska uttrycket ”när en ängel går genom scenen”. Hon kommer med osynlig närvaro i det förtätade ögonblick när allt stämmer. När en insikt drabbar en och man förstår något med hela sitt väsen, något man inte kan förklara. Jag känner väl till denna intensiva känsla, jag kallar den epifani.
Fosse menar att konst är motsatsen till teori; ideologi, dogmer, uppbyggelse. Reflektionen kommer däremot alltid att innehålla teori varför konstnären inte slipper undan att också vara en teoretiker. Fosse tycker alltså inte att exempelvis feminism har plats i litteraturen, (och han var ju Knausgårds lärare vilket förklarar ett och annat). Konsten står också i motsats till kultur som han kallar för ”oärlig socialitet”. En författare kan låta en roman utspela sig på en annan plats än den som författaren är lokalt förankrad till. Men det blir aldrig bra, menar Fosse och sen anger han några exempel på manliga författare som han sätter högt och som har en utpräglad lokal anknytning i sin litteratur (Proust, Joyce, Vesaas med flera). Thomas Bernhard och Samuel Becket är hans stilförebilder.
Ursäkta en enkel agnostiker, feminist och poststrukturalist, men, det tror fan det att dessa vita talangfulla män inte tycker det är ”intressant” med feminism eller antirasism. Tänkte ge den här essäsamlingen högsta betyg, för att den fängslar mig och den är originell, men blev sur. Det blir avdrag för bristande markkontakt.
Senaste kommentarer