Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson

En bra dag, kanske efter ett glas vin eller två, kan det hända att jag känner mig lite skön, en smula beläst och småsmart rent av. Kanske som kvinnan på Hoppers målning. Men om Lena Andersson satte sig bredvid skulle detta påstående förvandlas till en pinsam sofism. Att läsa Studie i mänskligt beteende är att omedelbart bli nykter och med träkepsen på ifrågasätta om man kanske bara spelade full nyss. Det är remarkabelt att en författare som sågar sin läsare vid fotknölarna också får uppskattning av densamme. Är inte det en sorts mobbning eller något?

I förordet skriver hon: ”Den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inne i ett själsliv är vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter.” Givetvis har jag inget att tillägga den perfekta formuleringen om bokens innehåll.

Innan jag börjar reflektera över innehållet tänker jag ta mig rätten att pröva några ord om författaren, även fast man ska hålla isär verk och person jag vet. Men det liksom kliar i mig eftersom jag inte kan placera henne. Hon är lika egenartad som hennes namn är alldagligt. Hur ska man förhålla sig till denna intelligentia, hennes klanderfria perfektionism och rationella syn på världen, med vilken hon lyckas ringa in mänskliga känslor med precision? Hon är som en elitistisk och gammaldags lärare som leende i mjugg ser rakt igenom mig, den korkade eleven. En förbannat skicklig författare och analytiker som hatar solidaritet men som argumenterar så väl för sin sak att jag stumnar. Hon är den svenska litteraturens grymma gudinna. (Och när jag ser henne på tv smälter jag, hon framstår som oerhört trevlig och sympatisk.)

”Allt som tänks, tänks i små steg. Så blir det omöjliga möjligt, det otänkbara tänkbart. Till slut är det bara ett steg bort.”

Jag tänker steg för steg ta mig an Anderssons lärdomar om människan så får vi se om det otänkbara kan bli tänkbart även för mig. Vi börjar på 70-talet med en otrohetsaffär som leder fram till att Caroline, en ful kvinna slår ihjäl sin man med stekpannan.
-> Första lärdomen: Kvinnor kan, också göra brott.

Sen kommer vi till Märta som förälskar sig i Teodor. Någon försöker övertala henne att i enlighet med tidsandan välja sig själv, att resa och satsa på en framtida karriär istället för att prioritera en man, med argumentet att ”kärlek bara är elektroder i hjärnan”, ”en psykos med god prognos”. Men Märta står på sig och behöver sen aldrig ångra sitt val.
-> Den här kan jag redan – kärleken är mycket riktigt störst av allt. Jag vill lägga till att barn tillför mening till livet.

Märta och Teodors dotter Amanda ärver sin mammas fylliga underkropp vilken hon får rådet att acceptera. Detta gör henne rasande. ”Du får inte säga så! Det är den inställningen som gjort att jag plågas av mina lår. Er generation har haft skitvärderingar som vi nu får lida för.” ”Man ska inte behöva acceptera sig själv!”
-> Råd nummer tre från Lena Andersson lyder: Acceptera hur världen ser ut! Tro inte att det går att förändra gamla traditioner, normer finns av en orsak. Postmodernism är en bluff, det finns bara en sanning. Vi vet inte mer idag än tidigare generationer. Det finns arkaiska ideal, den muskulösa och smärta kroppen är exempel på ett sådant. Orkar man inte kämpa för att nå det idealet så är det enda rimliga alternativet acceptans. Det är ingen idé att försöka inbilla sig att feta kroppar är lika bra. Det smärtsamma i att vara kvinna och inte vara smal är något Lena Andersson ofta återkommer till.

”Om ingen utom man själv fattar brukar det vara tanken det är fel på.”

Matilda är osäker, hon vågar inte visa sig sårbar och lever därför ensam. Hon har aldrig haft sex med en man. Det sveper in en stormvind från Nordamerika ”som bar med sig en våg för kvinnans frigörelse. Kvinnorna var sedan länge både befriade och frigjorda, men det fanns alltid mer att göra.” #metoo innebär här att den ena fulare än den andra plötsligt bekänner oönskade närmanden. ”Deras utsagor skulle förstås symboliskt och som bevis för en tendens.” När de andra skäms för att de inte sagt nej skäms Matilda för att hon aldrig har getts möjligheten att säga ja. Men helt plötsligt försvinner hennes osäkerhet och hon ifrågasätter en kvinna som vittnar om att hennes pojkvän tafsar på henne. ”’Förklara för mig’, insisterade Matilda, ’varför kvinnorna ska vara något ”att ta i”, när du samtidigt tycker att det är ett övergrepp att din pojkvän tar i dig?'”
-> Dessa lärdomarna är svårsmälta: Det finns inget patriarkat. Vittnesmålen under #metoo var i vissa fall rent hyckleri. En pojkvän har och ska automatiskt ha fri tillgång till sin kvinnliga partners kropp.

Matildas väninna Ellinor är småbarnsförälder och träffar under sin föräldraledighet en annan väninna, Liselotte. Liselotte finner glädje och trygghet i att tillhöra först gruppen gravida och sen gruppen småbarnsföräldrar. Ellinor vill tvärtom inte reduceras till ”bara förälder”. Ellinor har svårt för Liselotte av flera skäl, exempelvis hennes märkliga förhållande till språket. ”Röstläget och det hon säger står inte i kontakt med det hon tror sig säga eller med det hon tänker. Kanske beror den återkommande missanpassningen på att orden och fraserna bara är en ljudkuliss..” Det enda dessa väninnor har gemensamt är aversionen mot Matilda, men när de pratat skit om henne ett slag längtar Ellinor hem till sin partner Peder.
->Femte budordet lyder: Passa dig för kvinnlig vänskap! Den kan vara knepig och bygga på osanningar och skitprat.

”Ibland när man säger till en person att hon har en fin tröja är det för att man tycker att den inte är fin. Och ibland när man säger till någon att hon är duktig är det för att hon inte är duktig. Man tycker att hon är så dålig att hon behöver uppmuntran, och man vet att man själv inte bli sämre av att säga det till just henne.
Det var ordet ”ibland” som hade vållat det största obehaget.”

När Liselotte som inte har för vana att tänka abstrakta tankar sedan får bröstcancer, inser hon livets förgänglighet och bestämmer sig för att göra vad hon verkligen vill och borde; be Matilda ”om ursäkt”. Den här så kallade ursäkten visar sig vara en oblyg sågning av Matilda som person. Matilda försöker försvara sig och sen gå därifrån men då berättar Liselotte att hon har cancer.
-> Fler exempel på hur mycket smärta tjejer kan åsamka varandra.

Nya tag med Holger som är matmissbrukare och stjäl godis och glass för att slippa skämmas för kassörskan. Han blir haffad av kontrollant Jenny men slipper polisanmälan.
-> Sjunde budordet har vi hört förut: Du skall icke stjäla. Inte heller äta för mycket.

Rawia bär slöja som ett politiskt ställningstagande och är på klassåterträff. Där hamnar hon i ett samtal med Eva, Jenny och Malin. Jenny är den butikskontrollant som upptäckte Holger (ovan) när han snattade. Malin och Eva gaddar ihop sig och ifrågasätter Jenny på ett burdust sätt i en diskussion om brott och straff. Rawia försvarar Jenny av medkänsla. Dagen efter funderar Rawia på att föreslå att hon och Jenny ska ses efter jobbet en dag men hon struntar i det för att Jenny kanske skulle vilja göra det bara för att kunna säga att hon har en muslimsk väninna.
-> Lärdomar: Kvinnlig vänskap kan vara lurig (som sagt!) och bygga på falska grunder. Det råder en misstänksamhet och missunnsamhet människor emellan. Skam är ibland ett tillräckligt straff.

”Värmen var tryckande och ögonen skar sig på solen vars strålar omvandlades till tusen kvillrande småmynt på vattenytan.”

En bekant till Eva och Jenny heter Annie. Hon är skådespelare, älskarinna till Konstantin och väninna till den äldre och franska regissören Simone. ”Hon [Simone] menade att det var i det låga och enkla som livet utspelade sig, och att det också var där det försummades.” Det enda Anne pratar om är Konstantin och ”världsförbättring”. Simone är klartänkt och menar att kvinnor är kära i idén om Mannen, det dementerar Annie men efter att ha blivit svartsjuk när Simone och Konstantin har ett intressant samtal reser hon hem och på tåget träffar hon en ny man att bli kär i. Väl hemma söker hon en terapeut som istället för vad Annie vill (ändra på människor), har till syfte att få sina patienter att acceptera att det inte går att ändra på människor. Om man blir kär i en persons personlighet kommer kärleken mer troligt att bestå.
-> Kunskapen här är att världsförbättring är för dumskallar (se punkt tre). Kvinnlig vänskap bygger ibland på låtsade känslor (se alla punkter). Att bli medveten om problem är inte ett första steg att lösa dem.

Sen är det äntligen Simones tur att vara protagonist. Hon är min favorit. Simone bor litet men centralt i Paris, har ett osentimentalt sinnelag och är inte lagd för dysterhet. ”Hon försökte aldrig ändra det som inte gick att ändra, exempelvis sin kropp och sitt utseende.” Hennes förväntningar är aldrig för högt ställda. Hon är stark och har god självtillit. ”Hon intresserade sig inte för lycka, men desto mer för att förtänksamt styra bort från olycka.” Nu är hon tillsammans med den gifta Konstantin men till skillnad från hans ex Annie har hon ett realistiskt förhållande till älskarinnerollen. Om Simone är Lena Andersson, är jag lilla spånhuvudet Annie. Annie skulle också kunna vara Ester, kanske rent av en ung version av författaren? Vem vet, vi går vidare. ”På sistone har hon [Simone] dock anfäktats av nedstämdhet..” Hon får rekommendationer om en terapeut som rabblar klichéer och tror att betrycket har med Konstantin att göra. Det har det inte. Den korrekta diagnosen är ”spegelsyndrom” eller ”omvänt Narkissosproblem”. Att se sig själv som kropp och därmed främling är onaturligt. ”Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan.” Sen åker Simone till landet konsensus och möter en queerfeministisk teatergrupp. Lena Andersson framställer feministerna som ointelligenta och obildade med en pedagogisk mission. Simone säger: ”som jag ser saken är det viktigaste för den som tar teater på allvar inte hur grupper porträtteras, utan att man förstår att skilja på stilisering och imitation, på arketyp och stereotyp, på symbol och fördom, på realism och naturalism. Teaterns sanning, den smyger och viskar vid sidan av verkligheten.” Hon berättar för feministerna om spegelsyndromet som svar på deras teori om att blickar är makt. Andersson raljerar vidare när Simone gör ett besök på en gymnasieskola där Amanda (ovan) är rektor. Hon är ”omfångsrik” och ”pratsam utan att ha något särskilt att säga. Hon tolkade även sådant som tydde på oenighet som medhåll..” ”Simone kom att tänka på en mycket from människa som lärt sig urkunden utantill och inte på riktigt kunde begripa eller acceptera att en annan människa inte hade någon gud.” Även Amanda tillstår – precis som när hon var ung – att det är andras blickar som orsakar missnöje. Då tänker Simone på Denis Diderot och vad han skrev om blindas fördelar gentemot och seende. Diderot kritiserade den empiriska betoningen på syn- och hörselintryck som den primära källan till kunskap. När Diderot gick på teater stoppade han bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni” på samma sätt njuter Simone av teater utan att förstå svenska.
-> Det finns mycket att lära av Simone. En människa bör umgås med sitt eget och söka andra människors inre, undvika speglar och inte lägga energi på varken sitt eget eller andra människors utseende.

Malin har vi mött tidigare som Evas väninna, de lunchar tillsammans varje fredag. En vana som Malin vill bryta men inte vet hur. Eva är alltför frank och ärlig om saker som Malin tycker ska lämnas outtalade. Malin ljuger om att hon är upptagen, hon bokar om och bokar av. ”I stunder då de känner denna samhörighet, denna djupa enighet, kan Malin inte förstå varför hon jämt och ständigt umgås med planer på att få stopp på deras inrutade vana att ses var fjärde fredag. Som botgöring börjar hon berömma och smickra Eva samtidigt som hon förringar sig själv och blir alltför öppenhjärtig. Det leder till tyst ilska, i efterhand, när Eva inte ger motsvarande tillbaka.”
-> Lärdom: Kvinnlig vänskap är svår (nähä) men ännu svårare är det att avbryta den. Jag känner igen mig i Malin.

Nu är det åter dags för den svenska kunskapssynen och skolan att få sig en smäll via rektor Amanda (ovan) och en nyanställd lärare som heter Olga. Olga och hennes man förutsåg att Ryssland skulle komma att isoleras och därför flyttade de till Sverige. Eleverna retar Olga för att hon bryter och de vuxna hyser en viss misstänksamhet efter att Ukraina invaderas. Olga får kritik av Amanda för att hon framhållit kroppsideal som är ”ouppnåeliga” för eleverna. Olga svarar: ”Det jag berättade för eleverna var att det finns ett ideal för alla fenomen, och att eleverna ska rikta in sig på att söka det och inte slösa sin tid på att gå i andra riktningar än den som löper mot det inneboende målet, mot det som är meningen och sanningen. Vad jag sa om kroppar var inget annat än att de ideala kropparna betecknar våra egentliga kroppar, de som gått förlorade för oss genom slarv och underlåtenhet.” Olga ser på sina elever som ”vetedegar som under jäsningen svämmat över sina alltför små formar.” Hon konstaterar att de svenska ungdomarna vill ha ”gränslöst av allt man önskade sig och samtidigt beredas en tillvaro som om man levt i självtukt och arbetsam askes.” Olga har dessutom använt begreppet ”penis” i en grammatisk fråga. Det stämmer inte överens med skolans ”värdegrund”. Trots att Olga uppenbarligen träffat helt rätt med sin fråga genom att stimulera elevernas nyfikenhet får Olga med sig värdegrundsbroschyren hem över jullovet. Senare får hon sparken.
-> Det tolfte budordet handlar om kritik av den skola som följer barns tänkande istället för att lära dem om den strukturerade världen vi lever i där saker hänger samman och där somligt är rätt och annat fel, somligt sant och annat falskt. Det är inte upp till var och en att avgöra. Riktigt lärande kommer utifrån.

Rawia (ovan) är tillsammans med sin man på middag med andra svenska par. De pratar om en av sina anställda, som visar sig vara Rawas gamla klasskamrat. Hon heter Ruta och det framkommer att hon ljugit friskt om sin uppväxt och sina föräldrar. Rawia berättar att Ruta inte alls kommer från Lidingö utan Husby, hon var inte elitidrottsgymnast och hennes pappa inte historiker utan elektriker. Svenskarna har redan bestämt sig för att Ruta är den perfekte invandraren som arbetar bra och har en fin bakgrund och lyssnar inte på Rawia.
-> Lärdom: Det finns invandrare som är helt vanliga det vill säga varken brottslingar eller nobelpristagare. Om du är svensk: våga lyssna och ta till dig när någon bryter konsensus eller din förutfattade mening.

Det sista avsnittet liknar nästan exakt det första men nu handlar det om Karolina istället för Caroline (ovan). De är båda fula, men Caroline är bedrövad och missunnsam medan Karolina nalkas insikten med klarsyn och jämnmod. Caroline tänker inte så mycket och har ströjobb. Karolina utbildar sig till sminkös och sätter in en tiondel av lönen på ett sparkonto. Karolinas mamma ville visa sin dotter det vackra i världen och det gjorde hon via romantiska filmer (kanske Mitt Afrika som är en av Lena Anderssons favoritfilmer). Caroline å andra sidan tröstades av sin mor med att vackra ändå blir olyckliga och knarkar ihjäl sig. Som barn hade de båda en dröm om ett brev som skulle förändra deras liv. Som vuxna blir det båda bedragna, Caroline slår ihjäl sin man. Karolina ber sin att flytta ut.
-> Sensmoral: Visa dina barn det vackra i världen, låt dem inte växa upp med det som är svekfullt och fult. Om du har drömmar, räkna inte med att det ska hända något exceptionellt positivt – det gör det nästan aldrig.

Det var det hela! Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en rolig och elak bok, där författaren via en pregnant och humoristisk prosa och delvis ganska konstlade karaktärer proklamerar misogyni, fettförakt, modernism, bildning, frugalt leverne. Lena Andersson tycks hysa en materialistisk syn på universum och människan, därför misstror hon postmodernismens subjektiva sanningar, att språk kan skapa fenomen exempelvis världsförbättring och att människan lever utifrån och in.

Jag älskar när Lena Andersson bråkar med mig.

4 kommentarer

1 ping

Hoppa till kommentarformuläret

    • Anonymdecember 7, 2023 kl. 9:55 e m
    • Svara

    Tack för en utförlig recension, framförd med glimten i ögat.

      • Anonymfebruari 20, 2024 kl. 11:09 f m
      • Svara

      Tack för din omfattande recension. Till skillnad från dig hittade jag inte någon misogyni, fettförakt eller konstlad karaktär. Lena Andersson är fantastisk på att beskriva verkligheten som den är, även den för oss människor mindre smickrande.

    • Karinmars 5, 2024 kl. 10:08 e m
    • Svara

    Tack för en utförlig recension! Jag har själv just läst ut boken och är litegrann i chock. Försöker förstå vad jag just läst. Känner obehag. Att läsa denna recension hjälpte mig att sortera litegrann.

  1. Kanske det har med vad man själv har för människosyn, dessutom erfarenhet. Man kan inte låta Lena Andersson styra den. Intressant analys och recension.

  1. […] andra plats kommer årets Nobelpristagare Jon Fosses Hundmanuskripten. På tredje plats hittar jag Studie i mänskligt beteende (en favorit) och det är lite roligt för Lena Andersson var på min mest lästa topp-tre-lista […]

Lämna ett svar